Om Pippi Långstrump gjort en låt

Eftersom alla hejvilt kastar sig över låtarna jag laddar upp till er så kommer här ytterligare ett isländskt attribut. Tillika ett makalöst working piece of Art, unrepeatable. En sångprestation att tacka himmel för att den blev inspelad.

Lyckopiller
Gåshud
Löv

Lyssna!

Björk - My Spine

O vanor

Jag har blivit klockad till höger och vänster av folk som tycker att jag ska blotta mina ovanor här på bloggen. Jag har grubblat i flera dagar nu och kommit fram till att jag knappt har några vanor ens i vardagen. Hur i herrans namn ska jag hinna utveckla ovanor, mitt i allt? Att leva 100% i nuet kanske är en ovana? Eller så är jag en rätt igenom Ovanlig människa. (Metafår skämt höhö).

Men självklart har jag ovanor.
Fler än vanor åtminstone.

Här är några:

1. Jag säger "bajs". Ofta.

2. Jag basunerar friskt att jag mår skit, om jag mår skit.

3. Jag analyserar ofta sönder saker till obetydliga små tankemolekyler. (Det är därför jag just nu har svårt att greppa vad en "ovana" egentligen innebär. Ordet står för ett abstrakt fenomen jag har svårt att knyta an till. Eller kanske inte vill hålla med om helt och hållet kanske. Vad är det som gör att vissa företeelser ses som en "ovana". Att det har "negativ" inverkan på ens liv?)

4. Det har hänt att jag grymtat till vid våldsamma skrattanfall

5. Jag låter en och annan korv slinka ner, även fast jag tycker det är jätteäckligt med avlidna svin.

Mitt liv med bil

En sån här bil ägde jag och Harold en gång i en annan dimension av mitt liv. Oj, åtta år sen är det. Jag syntes knappt när jag körde den. Ääälskade motorn. Brumbrum... tung. Mycket cigaretter. Mycket musik. En doft av solsvettigt sätesläder och billig parfym. Bensin och bilskak. Dålig radiomottagning och nerrullat fönster för vinden. En blå Ford Consul 72'a.

Men i dagens ambitiösa tider sneglas det mot den här bilen


Mihi

Lägesrapport

Jo men jag tog jobbet. De erbjöd väldigt schysst lön. Åhå. Såpass bra att jag såg att jag kan ge mig ut på biljakt imorgon. Japp. Tvära kast. Jag vet. Men jag litar på att jag kommer klara mig. Jag klarar mig alltid. Jag har överlevt det mesta hittills. I år har jag haft körkort i 10 år och det är på tiden att jag skaffar en ordentlig bil. I år är det också 10 år sen som jag flyttade hemifrån. Jag har en del erfarenheter av att klara mig själv kan man säga.

De valde mig av 50 sökande.
Det känns gott i magen.

Idag fyller Flóki år. Jag väckte min nyblivna 7-åring i morgonmörkret upplyst av ett stearinljus, med sång och frukost på sängen. Och små klappar. Och informerade att han ska få börja öva Karate, så som han önskade. Det kommer passa honom jättebra. Atlet som han är. Själv var jag gymnast. Och hans pappa är nån slags kroppskonstnär också. Så jag tror han kommer finna sig i det där. Han är ingen fotbollspojke iallafall.

När det gäller det där andra nya dokumentärfilmsprojektet, "Painting Love", så vet jag att jag kommer ha tid med det också. Jobbet gällde en helg i slutet på februari. Innebär lite resor och sådant. Kul. Vill inte berätta för mycket om det just nu. Men jag har iallafall kommit ett steg närmre att förverkliga egna idéer till dokumentärfilm, tillsammans med den här gruppen.

Och så har jag blivit bjuden på bröllop i Barcelona. I mars. Min gode vän Carlos ska äktas. Jag och Flóki tänker åka.

Min ensamhet stör mig inte så mycket längre.
Det gick över.

En låt varsågod

Ampop - My delusions

Ett jobb varsågod

I morse vaknade jag upp av att drömmen stack hål på den bubbla jag levt i ett tag nu. Ögonen öppnas mot en krass verklighet och en tickande klocka som vill matas pengar. Jag vågar inte vänta. Vågar inte lita på att jag kommer överleva på små projekt. Ska träffa Basecamp på fredag igen. Men för att känna mig säker slängde jag iväg en ansökan i morse till en resebyrå som jag såg sökte folk.

jaha

... och de ringde ett par timmar senare. Och jag åkte dit på intervju. Och nu ser det ut som att jag snart kan kalla jobbet mitt, om jag vill. De ringde upp senare igen och ville att jag skulle åka dit imorgon för "steg två"

Scheisse

Alltså, det kunde jag väl aldrig förutse när jag slog upp ögonlocken i morse att jag kanske börjar jobba på en resebyrå nästa vecka typ. Min referensram är liksom pappersprocess-Sverige, där ett sökt jobb tar minst en månad att avverka.

Men vad tryggt det känns plötsligt.

Har lust att stadga mig lite. Rutinera mig med fasta arbetstider. Köpa bil.

Kan nog överleva att jobba på en resebyrå ett tag. Medan jag väntar in det rätta ögonblicket att komma in i Film o TV på riktigt. Men herregud, måste ju hinna tänka lite på det här alltså. Ska bli spännande att diskutera lön imorgon.

Fast TÄNK om jag snubblar på mållinjen.
Man kan aldrig veta hur nära man är.

Hellvette

Transportmedel

Tänkte på det att det faktiskt fanns en tid då NOKIA sysslade med annat än mobiltelefoner. Nämligen... stövlar! Vill minnas att jag hade ett par små svarta stövlar som kändes trogna och bra. Märket var starkt. Liksom gummit. Nokia. Gummistövlar.

Men så sadlade de om och började göra mobiltelefoner. Under samma märke! Eller? Är det ett annat företag som ligger bakom? Hur som helst...

Nokia - connecting people.

Fast nu behöver man inte promenera i stövlar för att det ska hända. Även om jag gärna vill romantisera det en smula just nu.

Ett leder till annat

Allt mitt pladder på Reykjaviks caféer i december månad har faktiskt lett till något, ja låt mig säga meningsfullt. För jag blev uppringd av en snubbe som bevittnat ett samtal jag hade om mina planer en kväll på Kaffibrennslan och idag bjöd han på lunch och presenterade ett projekt. Ett danskt initiativ, men dock ett världsomspännande dokumentärfilmsprojekt, producerat av hans isländska bolag.

Något sliten och vriden av mina erfarenheter från det nätt hjärtlösa reklamprojektet skiner jag upp bara av att läsa titeln på dokumentet han lägger på bordet framför mig; "Painting love". Titeln tilltalar med detsamma. Jag måste vara rejält undernärd.

Hur som helst ska jag tänka på saken.
Tänka på saken.

Hon har det från sin far

MSN - ungdomens spira. Även för gubbar.

Pappa dyker plötsligt upp och yttrar ack ett par så sparsamma ord av alla ord i stort, som till största delen utspelar sig på nätverket.

Georg säger:wats up

... yo.

Vilda västern

Reklamprojektet är slut och det är torktider tills nästa ska köras igång. Tills dess kan jag inte gå omkring och känna mig säker. Island har en liten marknad och jag får se till att hålla flera dörrar öppna när det gäller nya projekt. Det har varit en utmaning att komma in på en ny arbetsplats och söka förnimma de oskrivna lagarna och inta en egen position i laglösheten. Jag har aldrig producerat en TV-reklam förut. Snacka om att vara som ett oskrivet blad på en oskriven plats och just DÄR leta reda på tömmarna, plocka fram piskan och skrika Yeehaaa. Ro hem projektet i land.

Samtidigt ska man förstås ge ett gott första intryck. Inte vara nervös. Inte tjata för mycket. Tjata på rätt sätt. Tjata så att folk får tummen loss. Inte dra fel skämt. Kunna hantera närgångna skämt. Och lära känna allt och alla med glimten i ögat.

Så, värsta balansakten har det varit, och massor med nya intryck och folk att smälta.

Vissa skulle säga att jag gjorde ett bra jobb. Andra skulle säga att jag inte gjorde ett bra jobb. Jag är alltid den som säger att jag inte gjorde ett tillräckligt bra jobb, never enough, not good enough. Men får väl ändå klappa mig själv på axeln och tänka jaha, det där var ditt första reklamjobb Svala. Life goes on.

Extreme close-up

Ibland trycker jag trynet intill bloggrutan så att kinden blir alldeles platt på ytan och skrynklar näsan, som tar över så att den täcker ena ögat. Det känns inte riktigt bra. Jag tror jag behöver byta perspektiv. Jag har ett behov av att landa lite i bloggen nu. Skriva mer i dagboksformat. Skriva för skrivandets skull. I extrem närbild ser man ju ingenting.

Of Montreal

Dagens och hela kommande nästa veckas nya inspiration är:

Of Montreal.

VARFÖR har jag aldrig hört dem förr? De har ju gett ut massor med honungsmusik... Cabarémusik. Långa farbrorn musik. The Plan vibbar. Randigt, rutigt. En 6-årings huvud. Jag är förälskad.

Första knarkanhalt är:

Fun loving Nun
Rapture Rapes the Muses
A Dreamy Day of Day Dreaming of You
Girl from New York

hjälp... jag kan inte sluta

Alla som inte gillar Hasselhoff kan dra nånstans ok?

aka

Jag är förresten lite bloggpausig, nu när jag fått så mycket att göra. Så det kommer att bli lite längre mellan postvarven. Får se hur svårt det kommer att bli att hålla sig härifrån bara. Antagligen helt omöjligt.

vännen

Pratade svenska för första gången idag på två månader ungefär. Det var fruktansvärt jobbigt. KNAS. Trodde inte det skulle vara så svårt, eftersom jag skrivit dagligen på svenska ända sen jag kom hit, men talet knasade ändå till sig. Pratade jättepedagogiskt och fick fram nån märklig betoning imellanåt på orden. Läskigt.

Pratade med darling Lisette, min co-partner in estetisk film! Vi har fått en förundran om vår film "Bara Bröst" kan visas på Socialt Forum, den 5 februari i Malmö. Lisette berättar att Che Guevara´s dotter ska vara där(???). Vi tänker självklart ge vår tillåtelse.

Jag saknar Lisette.
Hjärtedunk mycket.

Finaste tjejen.

en del att göra på jobbet

Idag har jag varit på plats där den isländska melodifestivalen (som Basecamp producerar) ska äga rum. Man har fått svenska expertiser att dela med sig av receptet bakom rejäl schlagerbriljans, vilket innebär att Island har anammat konceptet deltävlingar, som leder till en stor final.

Livebroadcast.

Tidigare har det, tack vare islänningarnas ljumma intresse för fenomenet schlager i stort, varit redan inspelat, studioproducerat evenemang som sänts, med telefonröstning för att plocka fram en vinnare. Nåt år utsågs en låt lite tvångsmässigt helt enkelt... bara för att skicka nåt överhuvudtaget för att delta. Tihi.

Men nu så är det alltså ett försvenskat evenemang som gäller...

Jag säger bara halledåja. Allt har gjorts från scratch. Och då menar jag SCRATCH!!! Ett hyrt utrymme i hamnen har byggts om på insidan för att bli en koncertlokal. Igår fick vi cement på andra våningen.

...

Idag fick vi in heltäckningsmattan.

(!)

På lördag kör vi!

LIVE!!!

...

The Icelandic way.

---

il presidente

Ladies and Gentlemen

I give you the president of Iceland

Mr Ólafur Ragnar Grímsson

Efterskalv

Ja, det är väl märkligt hur abrupt det kan bli här på bloggen. But I come from the land of vulkanutbrott remember? Javisst är det så att atmosfären här på Island speglar sig i mitt själakloster. Ena dagen glaciär. Andra dagen lavasprut from hell. Men det är ju kontrasterna som skapar dynamiken, inte sant? Allt hela tiden på en liten ö. En liten mörk ö.

Men vi går mot ljusare tider.

den omöjliga

Det är alltid lika fängslande att stanna upp och se på när känslan hinner ikapp och katastrofartat sköljer över en kalldusch av trötta insikter och högljudda påminnelser om hur ensam och eländig man är. Och hur ensam och bitter man kommer att vara för allt vad det verkar förbli av denna min livstid. Vissnar.

Alltid att känslan ska riva i mig. Gripa tag som ett svårflirtat snyltdjur som gröper ur magen och vrider om tills jag erkänner ensamheten.

Som ständig följeslagare.

Lugnt idag på jobbet. Ägnade dagen i stort sätt åt att försöka få fatt på en pudel, som vi ska ha med i reklamen. Det finns inte många små vita pudlar på Island har jag kommit fram till. De som jag har hittat är lite för stora för tanten i filmen, som ska kunna bära en liten hund med ena armen. Blir förmodligen en Chihuahua istället. Ännu mera kliché enligt mig.

Känns bra mellan mig och regissören nu. Helt osannolikt liksom, producent versus regissör, brukar bli helt skeva spänningar annars. Men... vi har pejlat av varandra och det känns lugnt och bra. Han ser ut som Jonas Gardell. Precis som han faktiskt. Och han är rolig också.

Hans mobil ringde när vi var på väg till en Casting. Hörde hur han lugnt och sakligt talar om för någon att ta en taxi och lite annat mummel. Berättade sen att det var hans fru som ringt, alldeles hysterisk. Hon skulle hinna med ett plan till USA men hade kört fast med bilen i snön. Lyckades dock ta sig loss under samtalets gång. Han berättade att det första hon alltid gör när något händer är att bli hysterisk och ringa sin man. Oavsett.

Jag behöver en man.
Eller nåt liknande.




Halkade med mina högklackade på det där bilplanet, och hann sprattla lite i luften medans jag föll flaxandes men halvelegant och högst förvånansvärt coolt ändå. Tittade bakåt uppåt mot huset och ser hur mina medarbetare garvar röven av sig.

De älskar mig.

krossade hjärtan

Jag och en kvinnlig kollega på mitt nya jobb hade ett förtroligt samtal i fredags. Hon är också ensamstående mamma, som jag. Och oerhört framgångsrik. Är "head producer" för den isländska melodifestivalen. Och delägare i en Casting-agentur. Vacker är hon också. Hon berättar hur tufft det var när hennes man lämnade henne när hon var gravid. Och hur dubbelt tufft det var att det blev löpsedelgodis på skvallertidningsfronten. Med bilder. På honom och hans nya kvinna.

Sympatin som blommade upp hos mig framkallade ett minne av min tid som nybliven ung mamma, och mannen som jag en gång älskade (alltså... vi pratar "Jeff Buckley- älskade"). Och tjejen han var tvungen att sätta på när jag behövde honom som allra mest, en modell... just då aktuell i en riksomtäckande kampanj för köpcentret Kringlan, Isländingarnas Mecka. Från alla tänkbara pelare och busshållsplatser blickade hon hånfullt mot mig var helst jag råkade lägga min blick. (Det är nu 7 år sedan och hon finns fortfarande kvar som ett slags varumärke för köpcentret på en och annan affisch.)

Det var ungefär då jag bestämde mig för att flytta till Sverige.

Min kollega flinar. - Är det HON, säger hon och skakar på huvudet, hon är sån slampa vet du.

Jag har kommit över det där, och honom.
Men det kändes bra att höra ändå.

Sicka slampor de var.

I frysdisken

Jag tog upp det. Jag släppte ner det igen...
och kom på varför jag inte äter kött så gärna.



Och här barn... kan vi se hur insidan av ett lammhuvud ser ut.
Det kallas "svið". Sviiiiiið. Eller låt oss säga svedd fårskalle.

Jag fick äta många såna här när jag var liten. Jag kommer fortfarande ihåg tänderna som blottades. Och ögonen som mormor skar bort med kniven och åt upp.

Sannolikt rätt osannolikt.

Alltså fatta läget.

Vi har en person som kallar sig nånting annat på nätet, än hon egentligen heter. Eija som jag aldrig tidigare träffat, men pratar med på msn ibland. Och så frågade jag vad hon egentligen heter.

Och här är alltså grejen.

Hur stor är sannolikheten att jag på första försöket gissar rätt på hennes namn?

För det gjorde jag.

Tre förnamn har hon.
Två gissade jag rätt på.
Av tre försök.

Spooky.

Personligt ego news

Jag har fått reda på att min första dokumentärfilm, som jag samproducerade i ett större team, ska visas på Göteborgs Filmfestival i år. Det är inte så tokigt. Hah! Det får läggas till på CV´t minsann!

Sagafilm låter hälsas att jag gjorde ett starkt intryck och att de tycker det är synd att jag inte kunde börja jobba med en gång hos dem. Men aldrig säga aldrig, det kanske (förmodligen) blir senare att jag provar göra lite dokumentär-TV (vilket är vad jag vill egentligen), och det är extremt skönt att känna sig eftertrakad.

Jag har fått 3 mail från er bloggläsare den här veckan (ni är runt 300 nu). De gör mig så HÄR glad :D

Äntligen kommer bekräftelsen.
På att jag duger.
Och är

någon.

Munkavel

Alter Ego:
- Svala... din blogg är fruktansvärt oseriös...

Downstairs:
- Vad menar du?

Alter Ego:
- Nån gång får du väl skrapa på ytan och tala med orden.

Downstairs:
- "äsch"


Se det här som en följetong bara.
Vänta in dramat.
Det kommer.

Oink

länk

Miss Piggy

Länk

glader

Jag är precis sådär äckligt upprymd att det är knappt att någon stått ut med mig just nu. Basecamp är så skamlöst soft och alldeles för bra för att vara sant just nu. Det är lugnet före stormen och jag har fått en given process att få följa min egen takt. Vi lär känna varandra. Jobbar tätt ihop med regissören, som har schysst musiksmak, och det har varit musik hela dagen. En hint om att vi kommer komma bra överens. Följde med till reklambyrån idag för att diskutera kundens önskemål. Oh how fashionably interesting. Det där språket. Fascinerande att diskutera livsstilsskapandet kring en produkt. Doften, karaktären, känslan, visionen, essensen.

The Frankenstein.
Väcka något till liv.

Entlich

Vet ni vad. Ni kommer säkert inte tro mig, för det har hänt så många gånger på bloggvägen att jag tror att jag fått ett jobb... och sen så har det skitit sig. Big TV uppe i Stockholm. Sagafilm... Alla gånger jag har vridit upp förhoppningarna till tusen och sen sett korthuset falla.

Men nu kan jag faktiskt med en stor lättnad konstatera att jag lyckats. För jag ska börja jobba imorgon. På Basecamp.is. Ska producera reklam. Vi börjar med en för det dominerande pizzaföretaget på Island.

Tillåt mig garva.

Alone in Kyoto

hört ekas bland långa duschljud och ånga.
*kärlek... bah! humbug, fnys*

.
.
.

Sett och hört

Quentin Tarantino ska ha uttalat sig ganska drastiskt, om sitt besök här på Island över nyår, på Conan O´Brien show. Entusiastiskt ska han ha talat om hur hänförd han var över att man på Island måste hinna "ta hem" tjejerna innan de blir för fulla, istället för att fylla dem för att kunna ta hem dem. Samt att "supermodeller" jobbar på McDonalds. Och att han definitivt tänker fira nyår här igen.

Nationen Island reagerar på porträtterandet.

Feministerna fnyser
Det blir nyhetsinslag i TV.
Kvällstidningen kör på förstasidan.
Tarantinos isländska kompis intervjuas som ett stort frågetecken.
"Trodde inte han skulle säga såna saker om oss"

Och i senaste skvallerblaskan ser man hur Kiefer Sutherland tatueras av Fjölnir (han till höger)... Runstenstecken på hela underarmen.

Vilka sterotyper som reproduceras va? Fullkåta vackra damer och vikingarunor... How fascinating...

Tänk om Malmö varit en ö i Atlanten

Och så kom dagen då vi blev...

ehum...
harkel

.
.
.

300 000

.
.
.

folk
på
ön

Japp, i morse snubblade vi över sträcket när ett gossebarn såg dagens ljus för första gången.

Så nu får folk sluta ta livet av sig här, så ska det nog kunna bli nån slags... stornationskänsla så småningom.

Busskultur

På Island åker man för det mesta gratis med bussen. Dels för att man alltid glömmer ha med sig jämna pengar, som läggs i en slags "insamlingsburk", och dels för att busschaufförerna är ett par oerhört likgiltiga typer som helt enkelt inte bryr sig.

Därefter sätter man sig bland små söta gubbar och gummor, och halvfulla ungdomar som däckat längst bak, och lyssnar ofrivilligt på vilsna själar som misst förståndet och pratar högt med sig själva. Idag tittade en sådan själ på mig och kiknade om vartannat. Mitt hjärta vrids varje gång.

Om busschauffören är på gott humör skruvar han upp riksradion så att man kan höra väderprognosen, samtidigt som man blickar ut genom fönstret mot ett dimmigt berg i dagsmörkret.

Om busschauffören är på överdrivet gott humör försöker han köra om andra folkbilar under omöjliga förutsättningar att lyckas.

De verkar ha vuxit fast i sina roller som chaufförer. Vänliga farbröder som stannar när man viftar mitt på vägen. Som om de aldrig gjort något annat än att köra buss och lyssna på väderprognoser. Fasta i transportrundans vanor. Runt, runt, runt. Gas och pedalljuden. Hemmastatt. Vakum.

Jag skulle kunna tänka mig att göra en liten kortfilm om isländsk busskultur.

Ritualer

Varje år firas trettondagen med pomp och prakt. Tretton dagar efter julafton ger sig den siste av de tretton jultomtarna iväg upp mot bergen igen. Det hela skulle alltså egentligen smällas av igår, men blev inställt på grund av ett regnigt oväder from hell.

Men så idag... ett stilla snöväder med fjäderflingor som tätt silades ner och fyllde hela himlen med bomull och glitter. Redan på promenaden dit började folk flocka ihop sig och vandra tillsammans mot bålet. Barnen med rosiga kinder och viftandes med sina tomtebloss. Och så smällde det hela tiden runtomkring. Små raketer och stora.



Framme vid ett rejält bål möts vi av en frusen vinterkör som sjunger så att det ångar om dem, med Alvkungen och Alvdrottningen i spetsen. Det sjungs vintervisor. Månvisor. Folklyrik jag fick lära mig som liten flicka i skolan en gång. Det är gamla folkvisor med karg underton. Magi och prosa förenad. Den isländska myten. Det hedniska arvet. Tänk... Ronja Rövardotter ramsor. Gilla tonläget. Det känns välbekant och jag blir lugn av samhörigheten medan vi sjunger och tittar på när snön faller och slukas av den vilda elden.



Grýla, jultomtarnas mor, är där. Med sin man i släptåg. Hon letar efter olydiga barn som hon kan ha med sig upp till bergen, om hon blir hungrig. Hon frågar Flóki om han varit snäll. Jaaaa, säger mitt barn bestämt med en oskyldig min. Grýla berättar att alla barnen varit så snälla, att hon inte hittar någon att ta fast. (Flóki har skyddglasögon på sig om ni undrar)

Därefter. En fyrverkerishow som heter duga. Hela himmeltavlan fylldes med symmetriska bomber i en färgskrud som hypnotiserade ögat. Multipla utbrott.

Så nu är luften renad. Nytt år och ny tid att andas in. Är det inte en slags reningsprocess de här ritualerna med eld, applåder och fyrverkerier? Bränna bort gammalt. Rensa hus med rökelse är till exempel gammal Feng Shui teknik. Applådera när helst något tar slut, och desto mer livligare ju mer känslomässigt trängande showen var. Och fyrverkeri? Manifestation. Uppvaknande. Övergång. Ren luft.

Men det är samma dag som vaknar imorgon.

Cogito ergo sum

Jag har en tendens att snöa in på tråkanalyser av dagliga fenomen och livets mening i stort, lite då och då. Fick just nån banal kick av att ytterst krampaktigt redogöra för vad alla läskunniga går igenom dagligen (se inlägg nedan). Frågan är bara varför.

Tankeöverföring

Orden som jag skriver. Orden i mitt huvud. Har sitt ursprung från en tänkt tanke. En tanke som lät sig göras hörd eftersom den är fixerad kring ett ord som har en betydelse. En betydelse som jag av någon anledning attraheras av och vill förmedla.

Och för ett ögonblick, när jag nu skriver det här, och du just nu läser det här, så möts vi för en liten stund. I detta utbyte av text och tolkning.

Jag tycker att det är en fascinerande tanke, att all kommunikation som sker via bloggen sker i tystnad.

All denna information som kan färdas från ett huvud till ett annat.

via ord

Allt prat
Alla berättelser
All kommunikation

Hela tiden med munnen stängd.

d
e
t
t
a

ä
r

d
e
n

b
a
j
s
i
g
a
s
t
e

d
a
g
e
n

p
å

l
ä
n
g
e

.
.
.

Ska ske

Imorgon:

- Flókis första skoldag. Det kommer att gå jättebra. Han är social och utåtriktad, och behärskar språket förvånansvärt bra med tanke på att han flyttade till Sverige när han bara var 6 månader gammal. Men så har han en språkpolis till mamma som envisats med att prata isländska med honom i alla år. Samt lärt honom det isländska alfabetet. Han är förresten väldigt nöjd med att ha flyttat hit. Uttrycker ingen saknad efter Sverige. Än.

- Jag ska träffa Sagafilm-familjen igen imorgon. Har funderat på all slags mutor. Tänkte att jag kunde skicka lite blomster eller hembakade kakor till avdelningen, med den nätta uppmaningen "Ge mig jobb NU" storstilat på kortet. Som en liten... ja, hint. Men kanske att det räcker med att visa upp trynet imorgon och gnugga knogarna lite för att visa på arbetsdugnaden.

Dagens garv

Flóki har sjungit hejdlöst idag. När vi packat upp lådor. Det lät lite opera-aktigt och han försökte även sänka tonläget för att göra rösten mera mörk. Tyckte att jag kände igen melodin och frågade till slut vad det var han gick och sjöng.

- Einstein! Svarar han bestämt.
- ?
- Han sjunger på nåt annat språk men det är inte engelska, fortsätter han.
- aaah... RAMMSTEIN

Älskade barn.

Pizzalandet

Aldrig så motvilligt slog jag på spisen i full färd med att koka lite spaghetti och nån nödlösningssås av konserverna som packades ner i Sverige... när jag kom på... att jag faktiskt bor i Pizzaland!
I detta fördärvade snabbmatsland kan du åka på picnic i naturen utanför stan om du vill... men likväl beställa pizza och få den ditskickad. Pizza for the people.

Always there, 24 hours.
Åhå... roomservice.
Hemkörning...

Men så kommer jag på att jag inte har några kontanter hemma. Sjeit... värdelöst. Ringer och frågar om de kanske möjligtvis kan dra kortet på något sätt.

Japp, säger dom, och berättar att de dessutom har ett hemkörningserbjudande:

En 12 tums pizza med cola och brödstänger för endast 2190kr. (273 SEK)
Som hittat...

Fascinerad ser jag på när pizzabudet drar kortet i en nätt liten online-apparat som faktiskt ringer upp för att bevilja köpet.

Pizza korruption...
I dont care...
Den smakar bra.
Jag är blind på siffror numera.

Tempting... But...

"Årets Völuspá klar" skyltas det med stora bokstäver på veckotidningsfronten.

Det är tradition på Island att Völvan siar om det kommande året. Spådomen omfattar likväl världsliga händelser och antalet kommande vulkanutbrott på ön... som hur det kommer arta sig mellan Holmes och Cruise, typ. Detta på mer eller mindre fullt allvar. Och folk köper med mer eller mindre allvarligt intresse. Eller kanske av ren vana. Eller av rädsla blott för att annars inte kunna veta sin egen framtid.

Jag tänker inte läsa Völuspá i år.
Jag tänker klara mig utan!
Minsann!

Sån tuffing jag är.
Rebellisk nästan.

När jag berättade för mamma igår att jag börjat flytta in i min nya lägenhet undrade hon när jag tänkte sova där första gången och tyckte att jag skulle satsa på lördag.

- Varför just lördag? Undrar jag.
- Lördag till Lycka! Förklarar mamma.

...

- Eller Fredag till Framgång, fortsätter hon.

För en liten stund frestas jag av tanken att allting kommer ordna sig för mig, bara om jag väntar tills på fredag med att inviga mitt nya hem med min sömn.

..

Men hell... bort med all vidskeplighet. Det måste väl ändå få bero på mina ansträngningar om jag blir framgångsrik eller inte.

Fast tänk om mamma har rätt...

Reunion

Kvällsmörker idag. I Reykjaviks hamn. I en blåst som river så att jag får brottas lite med den för att stå still. Känner hur regnet kletar ner ansiktet och jackan blir blöt. Ser på när en kall och grå container äntligen öppnas framför mig för att blotta ett nästintill sårbart scenario.

Mitt hem.
Mina beståndsdelar.
Mina minnen.

Glad to see you again

mitt nyår

Tolvslaget och det nya året togs emot med en puss på sonis och en önskan om att 2006 blir snällt mot oss på Islandet. Därefter bar det av mot Tarantino-fest för mig. Trodde jag...

...

Glöm Tarantino.

Jag träffade Björk igår.
Ja, ni vet...

Björk!

Blev bjuden på nyårsfest hemma hos Björk.
Ni vet hur mycket jag älskar Björk.
Ni som har följt bloggen.

Trodde jag skulle smälla av när min vän spontant undrade om jag hade lust att titta förbi där. Jag blev otroligt fånigt nervös. Hjärtat började pumpa och jag fick spritt i benen där jag satt i bilen och kände hur avståndet mellan mig och Björk minskade obönhörligt för varje gatuljus vi drog förbi.

- ehh ... jo, det kan väl vara trevligt, sa jag samtidigt som jag liksom... hörde min egen puls dunka i örat. Typ.

Och det var det ju. Det är trevligt med folk som har en fontän med flytande choklad i vardagsrummet. Den kunde man dippa all slags torkade bananer, lakrits och annat gojs i. Och så var där ju en massa intressant folk. Och gott vin. Och små barn. Som tittade på tecknat på plasma TVn. Eller låg sovandes här och var i soffor. Mycket mycket hemtrevligt. Öppen atmosfär. Jag kunde ströva fritt i huset för rundvandring, men jag höll mig till chokladfontänen. Än hade Björk inte synts till. Bara hennes världens sexigaste man, Matthew Barney. Och hennes mamma.

Jag hade äntligen börjat andas normalt och konversera med andra gäster (en amerikan som jag lurade i att chokladfontänen var en gammaldags apparat som fanns på flera isländska hushåll) när jag plötsligt får syn på henne. Som i en overklig film.

BJÖRK
-fast på riktigt.

Iklädd lysande röd volangklänning och röda stövlar. Strassigt halsband med mycket glitter. Kolsvart hår med nyårsprydnad på huvudet.

Och där stod jag innuti hennes hus. Och drack hennes vin.
Och brottades med att blemmorna inte skulle poppa fram.

Jag såg till att hålla mig fullt sysselsatt i konversationer, även om jag helst ville glo på henne hela tiden. Pratade med en dansare som också lurat amerikanaren, märkligt nog. Pratade med Ragga, en dokumentärfilmare som jag träffat tidigare i Sverige.

Men så, när jag minst anade, hände det.
Björks blick når min, tvärs genom rummet. Hon tittar länge. Jag ler. Hon ler. Jag går fram och hälsar. Yttrar något i stil med att det känns fånigt att inte hälsa på folket som bor i huset man är på fest hos. Berömmer fontänen. Hon tittar mig djupt i ögonen och jag känner hur hon liksom... scannar mig. Koncentrerar blicken som för att se om det fanns någonting bakom min blick. Precis som hennes mamma också precis gjort.
Min vän kommer fram och presenterar mig. Vi fortsätter småprata. Björk undrar vad jag tycker om hennes nya tapeter.
De var ...
grymma.
När det är dags att gå får jag kindpussar. Hon tackar för besöket.
Det känns fånigt. Jag skulle vilja tacka henne för att hon finns.