bort bort ... resa!

Idag är en sån där stilla regnig dag på Island. Jag och Flóki har som vanligt på helgerna ätit frukost på ett mycket inbjudande konditori här i byn och därefter badat. Det är tradition numera att jag låter mig skakas och skvalpas i massagebubbelpoolen samtidigt som Flóki går loss i barnbassängen! Extra mysigt är det när det samtidigt regnar lite på en. Varmt i kroppen och kallt i ansiktet.

Nu tänkte jag dra norrut på en visit till min morfar, som bor ca 350 km härifrån. Jag kommer vara borta hela helgen, och räknar med att jag kommer ha en drös med bilder och en del upplevelser med i bagaget hem.

takk

jesus! ... här har jag gått och förberett mig på att avsluta mitt bloggande på ett ärbart sätt i ett par dagar eftersom jag trott att min blogg gått i graven, på grund av avsaknad av kommenterar. Och så påpekar Eija för mig att jag på något sätt har lyckats strula med kommentarfunktionen så att det ni har skrivit inte publicerats!

Vet ni
hur glad
jag blir

över att hitta alla kommentarerna i mina Settings...

Rena rama julafton!

Jag vill här och nu ta tillfället i akt och tala om för er hur mycket ni betyder för mig. Att ni läser, att ni skriver. Att ni tycker. Och håller lite koll på mig. Jag håller av er. Varenda en. Om ni inte finns här finns inte jag heller riktigt.

hönan

Ojsan. Jag vet inte hur jag ska ta det här riktigt. Jag som är kommentarsberoende har inte fått en enda kommentar på en hel vecka. Mih.

Flämt.

Betyder det att jag bör sluta blogga? Att jag har spårat ur fullständigt, dödat bloggen genom att jag fläkt mer än sig bör? Blir lite rädd för det ibland. Att jag gnäller för mycket. Därför lade jag upp bilden på mig själv nedan. För att lätta upp stämningen lite. Jag tycker själv att jag ser ut som en höna på den och funderade ett tag på att döpa den till "Glad Påsk". Men ... jag undrar om min humor egentligen når ut mycket längre än till min inre flinande biograf.

Egolego

Jantelagen

Tro det eller ej, men Jantelagen piskar hårt på folk och fä även här på Island. I kid you not. Det kan tyckas märkligt, med tanke på att sedvanligt förnuft och allmän sensmoral är egenskaper som islänningar tycks sakna helt.

Men alltså... nånting behövs ju för att skydda mot all slags högmod och utsvävningar som kan drabba människor. Även här. Men den här isländska Jantelagen alltså... den har en liten extra paragraf under sig. Som heter Catch 22. Här ska man alltså definitivt försöka vara något. Vara någon. Göra något. Vara genuin. Men man ska inte tro att man är något. Man ska alltså vara stor, utan att se stort på sig själv. Man ska ha sån feeeeet självdistans. Det är den isländska jantelagen. Du får inte ta dig själv på för stort allvar. Fast du ska ta dig själv på allvar ändå!

Och det kan jag visserligen uppskatta. Det är en del av den isländska mentaliteten att skämta om sig själv. Och det blir väldigt lätt att hitta självdistans som nation när man ser lilla Island i förhållande till omvärlden. Det blir lätt att se sig i perspektiv liksom. För Island har ju en särdeles egenartat relation till omvärlden. Vi har inte haft så mycket inflytande hittills kan man säga. Det är först nu på senare år som konst och musik härifrån har börjat flöda över gränserna. Island är en liten oberoende prick på kartan. Och detta är vi väldigt medvetna om.

Ett ypperligt exempel på hur nationen återspeglar sin självdistans såg jag alldeles nyss på TV. Ett sketchprogram (typ HippHipp) med inslag där ett gäng svettiga och piffigt uppklädda gubbar sprang för glatta livet undan en flock får som trängdes i en trång gränd bakom dom. Presenterat som den isländska varianten av "Running From the Bulls of Pamplona" i Spanien.

Ganska roligt.

Handen på hjärtat nu. Jag har varit lite depp på sistone. De tre senaste månaderna närmare bestämt. Känner mest för att ursäkta mig själv för att ha lagt ut diverse pointless inlägg och utlägg om allt och inget. Det kan inte vara lätt att följa den här bloggen. Hur som helst. Nu vill jag att den ska fungera som en slags nyhetskanal om vad jag hittar på för nära o kära i Svearike. Så att jag inte glöms bort helt. Nu får det bli sluttramsat. Slutvimsat. Nu ska det berättas. Nu ska det landas på jorden igen. Alla är välkomna att följa såklart. Ni som inte har hunnit tröttna på mig.
Har börjat känna av en nätt isoleringsångest här på ön. Men det härstammar säkert från en trötthet av att sitta framför dataskärmar dagarna igenom. Den på jobbet och den där hemma. Jag behöver börja röra på mig igen och ser framför mig hur jag släpar mig ut på joggingturer på de numera dagsljusa kvällarna, med Flóki på cykeln bredvid.
Det som känns lite smått frustrerande är att mina planer med flytten till Island inte gick som jag ville rakt av. Visst, jag lyckades med mission "ordna skola, bostad, jobb o bil" paketet så det lyste om det. Men samtidigt ser jag till en stor förfäran hur min kreativa ådra smått förkalkas och blir tunn och velig. Och då målas fan på väggen med bilden av mig som fast på byrån för all evighet. Och så blandas existentiell förtvivlan in i allt och jag börjar ifrågasätta mina allsmäktiga förmågor.
Men jag försöker låta var dag som går fylla sin funktion. Jag ser så tydligt nu hur viktigt det är att kasta små ankare in i framtiden, i form av mål och önskningar, så att jag kan fortsätta hasa mig framåt. Mot nya upplevelser och utmaningar. Jag tar mig tid att reflektera över min isländska identitet och den smått tysta triumferande gemenskap i att vara islänning här.
Jag försöker nyansera mig själv men vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Det är ett stort vägskäl jag står framför och jag måste välja nya synsätt, för att klara av den vardag som jag har ordnat fram. Enkelt förklarat behöver jag se positivt på min nuvarande situation.
I am here in my mould.

Anledning att avSKÄRMA sig

hejdå slitna kläder

Snart har tre månader gått sedan jag började jobba på resebyrån. Idag hade vi ett litet samtal om fortsättningen. Lite feedback och sånt.

- trivs du bra här?
- ja
- tror du att det här jobbet är tillräckligt tillfredsställande för dig?
- ja
- vad känner du inför dina arbetsuppgifter?
- ja... alltså... det är ju roligt med lite variation. Annars gör man det som måste göras. (min överlevnadsdrift aktiveras nu plötsligt och jag känner hur en tryckvåg i ångestcentrat får blodomloppet att speeda lite Formula 1) Bank bank bank i hjärtat. Måste vara nöjd. Måste göra bra i från mig. Måste behålla jobbet. Måste vara glad. Måste sluta klä mig bohemiskt. Måste sluta vara konstig. Måste bli nooormaaaal. Måste se till så att jag inte raserar min känsliga ekonomi. MÅSTE LÄRA MIG UPPSKATTA DET JAG HAR. Måste bli mer tålmodig. Måste se saker från ett konstruktivt långsiktigt perspektiv. Måste bli mer vuxen. Måste ta mer ansvar. Måste ha en man. Måste skaffa en bättre kamera. Måste aldrig sluta drömma.

Ibland får jag sån stark lust att bli grottmänniska på en öde ö nånstans. Bara krypa ihop i ett stort skal och äta bananer och skriva poesi i sanden. Som tiden tvättar bort.

i natt jag drömde

Jag drömde en elak mardröm i natt. Någonstans i en mörk kammare. Källare. Med avloppsrör och sörja på glansiga svarta väggar. Gick jag. Och kände mig så iakttagen av någon. Något. Osynligt som rörde vid mig. Spökade. Ingav ångest. Andades skräck. På mig. Intill mig. Viskade. Men var inte där. Den starka närvaron väckte mig med en rutten pust. Som löstes upp till intet.

Och kvar var bara jag.
Blinkandes.

glad påsk, javisst.

Jag hade en dag på mig att förbereda det spontana besöket från Sverige men tror att jag lyckades fylla schemat med rätt så mättande upplevelser. Ett utdrag på vad som gjorts kan läsas här. Flókis pappa var på Island hela veckan och hade sonis hos sig under tiden, så att det var skönt att få lite sällskap av Jonas över påskhelgen. Det blir så deprimerande varje gång jag får se leksakerna damma på golvet. Orörliga.

Så...

Det blev en hel del sovmorgnar och mycket snabbmat. En välförtjänt flykt från vardagsordningen. Jonas är en liten pärla som gav mig odelad uppmärksamhet i fem dagar. Mer Jonas åt folket, säger jag.

Så här glada var vi i helgen efter utgång på Kaffibarinn, där man helt empiriskt får känna hur sardiner mår i konserven.

Mos.


Så tryckt med folk att man hinner sniffa rätt på näste mans deodorant, alternativt svettighetsgrad under tiden man intar plats och gör tappra försök till moves på golvet. Samtidigt blir man regelbundet duschad med öl och annat klibb som folk krampaktigt håller högt ovanför huvudet på sin färd genom folkvimlet. Det är en mycket kärleksfull atmosfär, vill jag lova.

På påskafton bjöd syster Svava på lammstek som smälte i munnen och rann ner med några glas av Peter Lehman´s Stonewell, årgång 1999. Så nu har man en smakupplevelse för färskt i minnet för att ens kunna tänka sig alldagligt bordsvin framöver.

Anyways... vårt påskfirande urartade något efter att några flaskor till öppnats och tömts. Och vi fick syn på en peruk på plats. Som väckte lycka omkring sig, när den började hoppa mellan våra huvuden. En erfarenhet rikare vet jag nu att jag aldrig kommer att permanenta mitt hår.

Gullfoss

pappa?

Och så satt vi där. I sofforna. Pappas mage jäste lite lagom prydligt under rutig skjorta. Den karaktäriska gropen i hakan har satt sig något djupare i det åldrande ansiktet och han ser mer samlad ut. Säker. Bredvid honom sitter hans sambo sedan 20 år tillbaka, Liv från Färöarna. Och bredvid henne sitter Tanja, min 16 åriga halvsyster. Försynt och stilla. Tysta, lugna. Späda skönheter.

Det pratas vuxet, varvat med tvärsäkra skratt. Hus o jobb o bil. Skola och framtid. Farmor och pannbandet som hon jämt ska ha på huvudet. Farbror Baldur och hans oändliga renoveringsprojekt i en gammal villa ute på Danmarks landsbyggd. Och hans planer på att flytta tillbaka till Island.

Efter ett tag smyger Liv fram att pappa och hon har köpt ett hus i Herning i Danmark. Jag tittar på pappa och ser hur han fryser till lite. Så komiskt. Min pappa är snart 50 år och ska först nu slå rot någonstans! Island, Grönland, Färöarna och nu äntligen... Danmark! Han har alltid varit på rymmen. En strävan som har präglat hans val av arbete, som alltid har inneburit att köra fordon av olika slag. Att alltid vara på väg någonstans. Always on the move.

Jag känner så lite ner jag träffar honom nu. Även om jag noterar att hans ögon vill prata med mina. Någonstans på vägen in i vuxenåldern har jag lyckats göra mig av med ett emotionellt bagage som det stank bitterhet om en gång i tiden. Ilska. Sorg. Längtan. Som jag idisslade. Och svalde gång på gång. Höll skiten för mig själv och utvecklade en massa mindervärdeskomplex. Som han aldrig har fått se en skymt utav.

För att min pappa försvann när jag var 6 år och blev till en efterlängtad hägring och ett välbesökt tankespöke under hela min barndom. Vad jag kunde sakna honom. Smärtsamt, med ett ekande tomrum i en pulserande liten klaffkammare nånstans.

Men nu...

Antar att jag är någorlunda självtillräcklig nu.

Men det känns fortfarande ganska tomt. Nu när det emotionella bagaget inte längre tynger mina axlar. En annan sorts tomhet. Som inte gör ont. Jag är lika vuxen som han själv nu.

En sak till...

... det största dramat hittills idag. När jag mot slutet av arbetspasset såg hur entrén plötsligt sken upp och min gamla lärare från lågstadiet uppenbarade sig i allt sitt herravälde. Hon är nog den person som har inspirerat mig mest i mitt unga liv. I varje fall när det gäller mitt förhållande till skriverier och språk.

Ambition, koncentration och noggrannhet. Ädla saker.

Jag var nio år. Men kände mig som 40. När jag skrev. Långa berättande sagor om älvor och naturväsen. Fullt utvecklade och genomtänkta narrativ med mystiskt skimmer över sig. Som jag fick läsa upp högt inför en klass som bad om mer.

Jag har inte sett henne på... 16 långa år! Och hon kände igen mig...

- men Svala lilla... utbrast hon med öppna armar när hon gick emot mig, tittade på mig. Såg mig och kramade stort.

-Du var ju alltid så ljus. Så ljust hår. Men jag känner igen dina ögonbryn! Så lustigt... jag tittade precis häromdagen på en bild av dig och mig som jag hittade där hemma för någon dag sen! (!!!) Från en skolfest. Och så ser jag dig här nu! Vet du, jag har faktiskt sparat ditt brev som du skrev till mig när du hade flyttat till Sverige. Vilken liten språkförmåga du var!

Det är så grymt skönt med bekräftelse
GRYMT skönt.

Jag lyckas nog inte återge i den här posten hur mycket den här läraren har betytt och fortfarande betyder för mig. Hur fäst jag var vid henne. Försökte berätta. Och såg att hon blev alldeles tårögd och glad. Jag blev så otroligt fånigt pirrig när jag såg henne. Hon är nästan som en mammafigur för mig. En mentor i vilket fall. Någon som jag verkligen älskade att prestera för. Som jag älskade att göra bra ifrån mig för. Hon var någon som kunde uppskatta mina alster. Och uppmuntra till fler.

Hon jobbar som en av reseledarna på mitt jobb tydligen.
Min värld är så liten.

tele

Alltså. Nu vill jag veta! Vem skrev manuset till mitt liv? Bara undrar lite stilla, för det är inte bara jag som sitter bakom spakarna själv och styr världsordningen här. Finns det medförfattare till mitt livs unfolding itself? Jag vägrar ta fullt ansvar för dramautvecklingen. It wasn´t me! I´m innocent!

Denna dagen har bara överraskat.

Som andra dagar satt jag och mossade på jobbet och hypnotiserade mig själv bland siffror och kuvert när mobilen plötsligt ringer. Jonas i Sverige på andra sidan. Shit, prata svenska liksom. Hej hej! Han berättar att han bokat biljetter till Island och jag har lovat att agera guide. Heja! Wheow, kewl. Sånt gillar jag!

En stund senare ringer syster Svandís. Också från Sverige. Hon vill veta om Flóki gillar Spiderman eller Batman. Mer får jag inte veta och jag anar nästan att även hon kan vara på väg hit till ön. Meep.

Sen ringer min far.

*andaktig tystnad*

I am your father

dzzzzt...

sjitt.

hej pappa.

Min far är redan här på ön. Vilket jag enligt ryktesvägen hade förmodat att han skulle vara. Han är inte så bra på att höra av sig. Min käre far. Det finns ett svårmodigt drama untold här.

Anyways. Jag ska alldeles strax iväg för att träffa min Vater med syster Svava. Ska utrusta mig med mycket smink och wienerbröd tänkte jag först bara.

Seltjarnarnes

Det blev en trevlig liten bíltúr till Seltjarnarnes igår med Eija, som syns här på bild. Vi var båda lika hänförda av det blåskimrande ljuset och tystnaden som kunde höras märkbart. Det är nyttigt med såna här... stunder.

På väg

Lite berg

Mitt i naturen

Jag tittar ner på händerna medans de skriver dessa ord. När jag funderar på hur jag ska kunna förmedla tankar som just nu får världen att gå runt. Ord som får en hel orkester att banka i bröstkorgen. Dunka i takt till något som känns äkta. Riktigt.

En känsla av att vara hemma.

Lycka är ett tillstånd. Helt oberoende av yttre faktorer. Säger dom. Jag kan hålla med. Lycka ÄR ett tillstånd. Oavsett. Det är alltid ett känsloläge. Ett resultat man uppnår när man närmar sig det man anser vara värt att bli lycklig över. Högst subjektivt alltså.

Jag badade i bergen ikväll. Det är svårt att förklara. Det är som att inleda en förförisk romans med en okänd kraft. Jag hittar inte på alltså. Jag överdriver inte heller. Och jag tror inte att jag är så värst subjektiv egentligen. Snarare uppmärksam.

På den känslan jag får. När jag tittar. Och ser.

Ett berg. Personifierat. Där det framträder framför mig med en ofrånkomlig närvaro. Nästan så att jag måste få be om lov att fotografera det när det poserar i en alltmer transparent vinterklänning. Helt skapat av sig självt. Av naturens logik. Orört av människans hand. Samma berg som tittar på mig just nu och som tittade ner på människorna för tusen år sen. Samma närvaro.

Det är inte mycket som har förändrats sedan dess.

Naturmässigt.

En asfalterad väg har anlagts. Så att man kan ta sig fram genom vildmarken.

Tack så mycket liksom. Det underlättar helt klart, även om det inte känns så säkert att köra på den där vägen ändå. Man kan blåsa av den när det stormar lite mer än vanligt.

Vägarbetare har genom åren fått dra lite krokiga vägar av rädsla för arga alver som bor i stenarna, och andra övernaturliga fenomen som man vidskepligt beaktar här. Bara för att det är så starkt införlivat i det kulturella tänkandet. Det är väldigt lätt att få känslan av att något annat... något större än den egna uppfattningsförmågan... lever ett eget liv här oberoende av människor. En slags medveten närvaro som utstrålar från allt som inte har tagit fast form med hjälp av människor.

Allt som är natur

Vind som har slitit ner gröda och gräs. Vatten som har format strängar och bäckar i landskapet. Is som ockuperat ytan och skrapat sönder underlaget. Skapat formerna på bergsmassan. Ränderna som framträder högt uppe på klipporna. Eld som sprutat lava över allting och stelnat fast. Så att mossan kan gro.

Formerna är så självständiga. Naturen demonstrerar sitt väsen framför mina ögon.

Tiden blir så synlig. Logiken blir så påtaglig.

Storstaden blir en blinkande varböld mot denna elektricitetsbefriade horisont.

personligt news

Mitt sociala liv har tagit sig en rejäl tvärvändning. Folk har börjat tina här efter den ihärdiga istid som härjat på oss stackars nordbor i år. Vi vaknar som ur en dvala och börjar socialisera oss bland andra människor. Man hinner ju bli folkskygg av den här mörka kindbitande behandlingen. Uscha.

Det blev inget Barcelona i mars. Carlos hann gifta sig medans jag satt framför excel och svettades. Londonresan och dokumentärfilmsprojektet där hann genomföras samtidigt som jag svettades framför excel. Och de flesta andra planer har fått läggas på hyllan ett litet tag, för att jag ska kunna svettas ordentligt framför excel och känna in min nya riktning i livet.

Men det pratas New York. Och det pratas stort koncert-evenemang.

Det pratas en hel del faktiskt. Och jag ska se hur jag kan få saker att gå ihop för mig.

En dag i daget.

Andas lugnt och fint.
Inte hypa sönder allting.

Och NU... jeepsafari med jobbkompisarna.
Bilder utlovas!

The quest for the flow

Jag skäms nästan för att jag inte går in mer helhjärtat i mitt språkbruk när jag skriver. Jag är som ett bortskämt svin som hela tiden sväljer små pärlor som fötts i tanken. Som egentligen borde ha formulerats till ord och berättelser och inte förmultnat bort i magen. Sagor om mitt liv här. Och om mig.

Ja, ursäkta att jag hela tiden fastnar i metabloggandet. Att jag bloggar om blogg. Men det är så jag behöver göra för att komma igång på allvar. Inbillar jag mig.

shit vad kuhuhuhuhul

länk

Att försöka förstå det här är som att gå med bestämda steg upp på språngbrädan och trilla rakt ner och ut ur omloppsbanan i kosmos... bort mot intets olidliga universum.

När sångaren för en liten stund hoppar till åt sidan för att ge plats åt sångerskan ser det nästan ut som att ett dyft av självrannsakan ägt rum. Ett ögonblick av possibelt stänk av självironi. Självdistans? Någon?

Men nej.
Det här är på blodigt allvar.

Hurra för en ambitiös hejarklack dock!

driften

Idag har jag reflekterat över islänningars i synnerhet ivrigt otåliga beteende. Det slog mig att vi är en väldigt kåt nation. Ja, kåtgirigt folk helt enkelt. Vill ha. Ska ha. Måste ha. Ska ske. Nu. Genast. Vildingar. Känslomänniskor. Impulsmänniskor. Gränslösa galningar.

Det märks rätt bra i trafiken. Folk kör som idioter här. Svänger sig mellan filerna på vägen som vore det lianer att valsa sig fram med.

På uteställena är det inga komplicerade lagar som gäller. "You Tarzan me Jane" right away liksom. Det är inte för intet att Island lanseras som landet av "One night stands". Det är officiellt liksom. Inga konstigheter. Bara lite öl och sen sova sked med någon.

Jag tror att det beror på att en "survival of the fittest" gen på något sätt har förädlats inom folkstammen här. Ön har trots allt bebotts av människor i över tusen år nu, men likväl är den totala befolkningen lika stor som hela Malmö.

Här har det alltså överlevts en hel del misär. Taskigt väder och giftiga vulkanutbrott. Pester och annat skit. Nånting måste ju folket ha behövt sysselsätta sig med i vinterstormarna. Värmande aktiviteter av olika slag. Och med all förmodan aktiveras den starkaste driften av dem alla; fortplantningsdriften, under hotfulla omständigheter.

Man kan alltså med en viss sannolikhet dra slutsatsen att dagens islänningar är en skara kämpar som lever kvar med ett pulserande fortplantningsbehov som tar sitt uttryck under alla omständigheter. I trafiken. I plånboken. I musiken.

ja, så måste det vara.

bloggkramp

Allt í einu datt mér í hug að það gæti nú verið bæði fróðlegt og skemmtilegt fyrir ykkur lesendur góðir að fá hérna eina færslu á íslensku. Þið vitið, það er orðið svolítið strembið fyrir vesalings hausinn á mér að veltast alltaf um með tvö tungumál masandi og þrasandi í kapp við hvort annað. Ég tala og lifi algjörlega á íslensku og hugsa svona frekar óhikað einungis á íslensku... en svo er ég alltaf með hugann við þennan blessaða blogg minn (sem ég varla skil að fólk skuli nenna að lesa vegna þess að mér finnst ég bara vera orðin eitthvað svo leiðinleg eftir að ég byrjaði að vinna) og þá auðvitað fer ég alveg sjálfvirkt að að hugsa í sænskum orðum. Og þetta endar allt í einhverri svakalegri súpu.

Þetta er sem sagt farið að reyna svolítið á getuna og ég einfaldlega finn að það er orðið erfiðara að koma orðunum frá mér.

Sænskan er jú auðvitað bara svona... hobbí.
Íslenskan er alltaf sú sem býr í hjartanu