Bort med rost

Gymnastiken har blivit mitt nya forum för utmaningar. Jag tränar regelbundet två gånger i veckan och känner hur nånting "lossnar" för varje gång. En spänstig ådra kickar igång, rörelserna blir smidigare och musklerna får liv och gör som jag säger.

Varje gång jag har lyckats utföra en svår övning har jag känt ett lyckorus som därefter ersatts med en lust att överträffa nyss erövrad bragd. Vilket får mig att troget återvända till nästa pass.

Idag lyckades jag köra handvolt med en frivolt direkt efteråt. Visserligen på en lång trampetmatta med extra studs, men det är alltid en start. Bara att ha vågat och UTFÖRT rörelsen gör mig tillräckligt envis för att jag ska ge mig f.n på att klara av att göra det på vanlig golvmatta snart nu också.

Jag har också överträffat rädslan att göra rundat flikflak (den där man slänger sig hejvilt bakåt med armarna och sätter i dem i golvet så att benen sen kan dra runt så att man landar i mattan med dem). Jag kör om och om igen tills jag känner mig säker. Nu vill jag kunna göra två flikflak på raken. Sedan tre. Kanske kronar verket med en salto på slutet sen. Jag har börjat köra salto från trampolinen på badet. Det är kul.

Idrottspsykologi är egentligen alldagspsykologi. Jag lär mig mycket om hur jag fungerar genom att utsätta mig för det här. Anta utmaningar och lära känna mig själv i processen. Begränsningarna, koncentrationen, viljan. Lyssnar på kroppen. Bemästrar den. Jag måste få engagera mig i utmaningar för att vardagen ska kännas meningsfull. Gymnastiken duger okej än så länge. Gymet har jag inte besökt på flera månader. Att springa utan mål i sikte (annat än någons bakdel som pressar i motionscykeln framför mig) samtidigt som jag andas in omgivningens svettångor, lockar inte direkt.

Rök i Rökviken

Idag firas den första sommardagen på Island, vilket inte bara är grymt vilseledande utan även ganska besvikande. Den faktiska årstiden är en nyss uppvaknad vår och jag vet faktiskt inte varför kalendern säger att det är sommar nu. Måste ha varit propaganda av nåt slag förr i tiden. Hur som helst så firades denna dag något dämpat i stan idag eftersom Reykjaviks hjärta brann våldsamt igår så att röken lade sig över hela området. När jag var där idag rök det fortfarande lite från husen som drabbades. De totalförstördes. Det är lite sorgligt för det ena huset var över 200 år gammalt. Trähus. De flammade upp som tändstickor. Restaurangen Café Ópera och klubben Pravda är no more. Inte heller "Fröken Reykjavík"; korvkiosken som serverat hungriga partajare korv och läsk sedan urminnes tider. Den låg mellan de två husen och är troligtvis boven i dramat. Korvar är av ondo gott folk. I tell you.

Sockervadd och mögelost hör inte ihop... ju

Jag och Eijan på Kaffibarinn. Jag ser fortfarande anständig ut. Det var nog inte förrän en dubbel vodkadrink muterade i magen (där en generös pöl med rödvin redan låg och jäste) som ögonen ändrade form och blev lite rödsprängda, jag började sluddra, vingla in på toa, pussas med kompisar och kort därefter ta det mest förnuftiga beslutet den kvällen om att gå hem!

Jag minns att jag ringde upp vännen Æ för att någon skulle få lyssna på mitt sludder under hemfärden. Han fick även bevittna live hur jag plötsligt blev tillfångatagen av två män som kom rakt emot mig på trottoaren. De lyfte upp mig och gick iväg med mig. Sannolikt på skämt. Men jag blev arg och Æ hörde på andra sidan luren hur jag vräste ur mig att de skulle få på käften om de inte släppte ner mig.

Sen gick jag sedvanligt in på Devito´s för att beställa slemmig pizzamat. Æ ville inte ha och satt kvar i sitt vardagsrum och fortsatte lyssna på mitt babbel med pizza-latino-salsamusik i bakgrunden. Jag minns inte vad som sades men jag minns att pizzabagarna utbrast "aaah... Magnea!" när jag kom in. Vilket är mitt andranamn, som jag alltmer har börjat signera mina kvitton med istället för mitt efternamn. Ett slags trots mot pappa.

Æ fick sedan lyssna på mig sucka och sluddra mig hela vägen hem där vi sedan sa adjö. Jag åt en tugga av pizzan, blev våldsamt trött och somnade i sängen med alla kläder på.

På ett sätt var det kul att bli fjorton igen på fyllan men nästa gång jag ens överväger att blanda osympatiska vintyper med varandra ska jag minnas hur det var att vakna upp sensationellt bakfull och se ut som en överkörd och illa tilltygad sak som trillat ner i avloppet och fiskats upp igen.

Omslag

Sol som riktar skarpa strålar in genom fönstret och jag slår upp ögonen. Det var som en efterlängtad återträff med en saknad vän. Vid närmre anblick ser jag att även himlen poserar molnfritt. Mentolblå och klar. Godmorgon säger de till mig, solen och den täckblåa färgen och jag går upp med en lätthet som känns bekant från Sverige.

Solmorgon.

Det här blir en fin dag, tänker jag.

På jobbet planerar jag utomhusaktiviteter inför dagens fritidspass. Jag reser mig upp och tar en kaffepaus i köket i tio minuter. När jag kommer tillbaka in på kontoret hör jag redan på avstånd att vindarna börjat hamra mot fönstret. Sen ser jag snöklet klamra sig fast på rutan och rinna ner i hopplös kamp för att bli slask på gatan.

Det här var nog årets rekord i väderomslag.

Gör ett litet inflik här (i tystnaden, jag vet, men jag mår bra av att få lite distans till bloggen. Det är antingen glesa inlägg eller ett avslut på det hela, vilket jag inte är så sugen på egentligen) efter att nyss ha sett på SVT´s "Inför Eurovision", eller vad det nu heter, gå på isländsk riksteve. Ni har säkert hunnit se den innan? Ja, ni som överhuvudtaget uppskattar nöjet med Eurovision och är nyfikna som jag på bidragen i år. För det handlar ju inte om bra eller dålig musik. Det handlar ju om Eurovision som GREJ! I alla fall. Jag kände hur jag nästan rodnade och sjönk djupare ner i soffan när jag insåg att Eiríkur Hauksson står kvar i år som paneldebattör, även om han faktiskt är med och representerar Islands bidrag i år. Pinsamt kändes det. Jag satt och skämdes! Och kunde inte riktigt motivera för mig själv hur jag kunde gripas av så starkt engagemang. Men ja... pinigt. Att de dessutom körde en alldeles specialgjord presentationsvideo av Eiríkur innan låten kördes igång. Ja... det var väl lite over the top va. Och sen... att stå där i en ring och ge kollegan betyg inför hela svenska folket och dess nordiska grannar. Va.. ja som sagt. Pinigt. Begriper inte varför han får va kvar som bedömare när han själv är med. Men ja. Han är fin Eiríkur. Jag gillade inte låten själv från början. Tyckte den var seg. Och gammaldags. Men efter att ha sett de andra bidragen låter han ändå rätt fin tycker jag. Lite mer mänsklig. Inte så popmodern. Jaja... jag fick för mig att kolla upp honom, Eiríkur, på Íslendingabók. Och tihi. Jag kanske inte borde berätta det här med risk för att stämpla Islandsfolket som komplett inavel. Men ja, vi är ju faktiskt släkt jag och Eiríkur. Inte så långt tillbaka heller. Det hade jag faktiskt ingen aning om.

hejsan internet

Jag har nyss kommit hem från en resa ute på landet. Undrar om det är nyttigt att inte duscha på en vecka. Det blir nästan lite religiöst att tvätta sig nu i alla fall. Nu ska jag på konsert med Björk og sen ska jag förhoppningsvis kunna sätta mig ner i lugn och ro o skriva lite här.

liv på gatan

En ung man sjöng utanför mitt hus nyss. Han sjöng från hjärtat, det hördes. Klangen klockade gatans fasader, hittade vägen in genom mitt fönster. Och han tog i så att han överröstade regnet.

Det gråa mysiga regnet.

Idag är precis en sån dag där folk kan gå och sjunga i regnet för sig själva ute på gatan. Det är grått men ljust på samma gång och ingen bryr sig. Man kan sjunga för regnet när det envisas med att hälla ner sig på vårförnyade människor.

Skeva låtsaskompisar

Flóki hittade filmen ”Karlsson på taket” på biblioteket häromdagen så nu har jag sett en svensk film dubbad på isländska. Stackars unge tänkte jag när jag såg Karlsson i bild, flygandes omkring med sin lilla propeller. Vilken traumatisk roll att ta på sig för ett barn. Jag menar… barnet är flintskalligt och överviktigt! Ser ut som en tjurig gammal gubbe! Och är dessutom i detta fallet dubbad med isländsk gubbröst. Det måste ha gått snett nånstans. Eller var det meningen att det skulle bli så här, Astrid?