Skeva låtsaskompisar
Flóki hittade filmen ”Karlsson på taket” på biblioteket häromdagen så nu har jag sett en svensk film dubbad på isländska. Stackars unge tänkte jag när jag såg Karlsson i bild, flygandes omkring med sin lilla propeller. Vilken traumatisk roll att ta på sig för ett barn. Jag menar… barnet är flintskalligt och överviktigt! Ser ut som en tjurig gammal gubbe! Och är dessutom i detta fallet dubbad med isländsk gubbröst. Det måste ha gått snett nånstans. Eller var det meningen att det skulle bli så här, Astrid?
posted by Svala at 1:31 fm
8 Comments:
Karlsson har alltid varit läskig. I alla versioner. Jag har sett Karlsson på Dramaten, spelad av en gubbe, hängandes i ett rep. Och jag minns verkligen den där Karlsson-versionen du skriver om. Att dom gjorde honom tunnhårig? Läskigt. Karlssons språk är också läskigt. Nej, jag tycker Astrid var fel ute från början. Boken om Alfons Åbergs kompis Mållgan handlar också om en låtsasbästis, men på ett mycket bättre sätt.
Nehej, nu ska jag promenera i solen!
Astrid Lindgren var ju inte en gulltant.
I en Emil-film dör Alfred nästan av blodförgiftning. I början på Bröderna Lejonhjärta har död och eld stor del i historian.
Karlsson är väl en minigubbe, och inte nödvändigtvis ett barn? (Jag har inte läst boken.) Han är ju i högsta grad mänsklig! Vresig, självisk, bitvis rent elak, andra gånger snäll.
Ingen av Astrid Lindgrens berättelser är ju så urvattnad och idealiserat äcklig som mycket man ser idag. Hon var inte cynisk, men hon var realist. Hon pratade till barn som om de var kortväxta människor.
Och rent allmänt tror jag inte nåt som Astrid Lindgren själv inte tyckte var godkänt passerade henne, särskilt när spelfilmer och serier spelades in på 60-, 70- och 80-talet, när hon fortfarande var knivskarp i huvet. Hon föreföll inte vara en människa som inte sade vad hon tyckte.
De kunde väl ha använt en dvärg i filmen? Jo jag vet att Astrid inte skrev gull gull. Tvärtom så utsätts ju hennes karaktärer för ganska många tuffa utmaningar och elände. De lever och lär i den tuffaste av världar faktiskt. Men återigen. Undrar vad killen som spelar "Karlson" tycker och tänker när han ser tillbaka på sin roll som flintskallig grinig gammal gubbe...
Att spela Karlsson, den kanske mest tillbakalagt skitstövlige av alla i botten snälla karaktärer, och sen bli dubbad till femtielva språk och sedd av miljontals barn, det tror jag är en rejäl kick. Han fick också lira omkring i bekväma kläder, med propeller på ryggen och "flyga", vilket jag tror de flesta tioåringar skulle gilla. Flint eller ej.
Tror han var och är rätt nöjd ändå.
jajaja :) Nu var det här inte ett sånt djuplodigt inlägg egentligen, utan mer en reflektion kring konceptet "barnstjärna". En lite ball sådan.
Fast.... jag håller inte määä... :)
Jag tror nog att han kunde bli rätt ledsen imellanåt för att han inte kunde få rollen som Skorpan Lejonhjärta. Eller en prick i Bullerbyn.
Ja, mitt barnhjärta säger så.
Men visst. Som vuxen kan man ju säkert skratta åt det.
"höhö... när jag var liten så spelade jag Karlsson på taket och såg ut som fan. Vad kul det var..."
Hihi.
Skicka en kommentar
<< Home