Bort med rost

Gymnastiken har blivit mitt nya forum för utmaningar. Jag tränar regelbundet två gånger i veckan och känner hur nånting "lossnar" för varje gång. En spänstig ådra kickar igång, rörelserna blir smidigare och musklerna får liv och gör som jag säger.

Varje gång jag har lyckats utföra en svår övning har jag känt ett lyckorus som därefter ersatts med en lust att överträffa nyss erövrad bragd. Vilket får mig att troget återvända till nästa pass.

Idag lyckades jag köra handvolt med en frivolt direkt efteråt. Visserligen på en lång trampetmatta med extra studs, men det är alltid en start. Bara att ha vågat och UTFÖRT rörelsen gör mig tillräckligt envis för att jag ska ge mig f.n på att klara av att göra det på vanlig golvmatta snart nu också.

Jag har också överträffat rädslan att göra rundat flikflak (den där man slänger sig hejvilt bakåt med armarna och sätter i dem i golvet så att benen sen kan dra runt så att man landar i mattan med dem). Jag kör om och om igen tills jag känner mig säker. Nu vill jag kunna göra två flikflak på raken. Sedan tre. Kanske kronar verket med en salto på slutet sen. Jag har börjat köra salto från trampolinen på badet. Det är kul.

Idrottspsykologi är egentligen alldagspsykologi. Jag lär mig mycket om hur jag fungerar genom att utsätta mig för det här. Anta utmaningar och lära känna mig själv i processen. Begränsningarna, koncentrationen, viljan. Lyssnar på kroppen. Bemästrar den. Jag måste få engagera mig i utmaningar för att vardagen ska kännas meningsfull. Gymnastiken duger okej än så länge. Gymet har jag inte besökt på flera månader. Att springa utan mål i sikte (annat än någons bakdel som pressar i motionscykeln framför mig) samtidigt som jag andas in omgivningens svettångor, lockar inte direkt.