konservativt

Lísabet och jag har känt varandra sen vi var 7. Mitt första minne av vår bekantskap är en molnig sommardag på min trappa, där en djup diskussion fördes kring Jesus. Ett annat när jag tvingade henne att medverka i en dans jag gjort till Daddy Cool med Boney M. Vi fick gå en längre sträcka i vintermörkret till skolan varje dag. Vi kom ofta för sent. Vi lekte ofta i en grotta i en lavaterräng nära mitt hem. Vi hade ett geggamojkök vid en bäck. Vi promenerade ibland hela vägen till Hafnarfjörður från Garðabær. Det är säkert 5 km långt. Eller mer. Det är långt för små fötter men vi hade så mycket att prata om. Jag minns att hon önskade att hon varit en kille istället för tjej. Hon spelade fotboll. Jag var gymnast. Jag var utåtriktad. Hon introvert. Vi har alltid varit väldigt olika men vår vänskap har överlevt tack vare den bubbla som bildades runt oss när vi var små. Umgicks i timtals på vift utan att våra mammor tyckte sig behöva veta vad vi höll på med. Våra pappor fanns inte med i bilden. Alls. Vi var våra egna. Fick ta ansvar. Idag är vi fortfarande olika men vi delar samma intresse för historia. Hon har utbildat sig till arkeolog och gräver just nu upp gamla döingar på Reykholt. Tre präster i kistor som framträder under varsamt putsande av jord. Tänkte att ni kanske ville se. (länk)

Flóki´s skolavslutning

Den här tillställningen fick mig att tänka på examenstiderna i Lund. Hela Austurbæjarskóli, som är Reykjavíks äldsta grundskola firade att ha blivit utsläppta från skolan. Samtliga årgångar medverkade. Flóki går i tvåan och gick alldeles i början av det långa tåget. (Årgång 3 - 10. gick bakom) Flóki´s klass gick i röda batiktröjor som de hade färgat själva och bar på en drake som de hade gjort själva. Sen gick tåget en stor runda nere i stan med trummor och fanfar och polis och hela köret.

Jag sprang upp på caféet Babalú för att fånga en bättre vy. Det är trots allt ganska pampigt tycker jag. Extra fint är det för att det inträffade i lördags. Det vittnar om ett genuint engagemang från skolledningens sida. Och sånt uppskattas ju.

Jag och Flóki utanför Austurbæjarskóli. Den är lite grå och instutitionsaktig. Men den är vacker och har fina traditioner. Jag är stel som en pinne. Men jag är mamma till en ljusknott.

Det var tur att de satt så högt upp

Gubbarna sa att det skulle bli uppvisning.
Gymnastikföreningens årliga uppvisning.
Klart att vår seniorgrupp också skulle medverka.
Flóki skulle ju vara med.
Visst sa jag.
Lite flikflak och grejer.
Det kan ju inte vara så farligt.


Sen möttes jag av den här synen.


(notera den fullsatta läktaren)

Den var så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag hade ingen aning att hela läktaren skulle vara FULLSATT och att det skulle vara mörkt där inne och typ ljusshow och strålkastare och RÖKMASKIN.

Krilli

Ett generöst geni

Min vän Krilli är en makalös typ. Ett sällan skådat exemplar. Han är dataingenjör med kraftiga avvikelser. Mot konst. Är ljudfetischist och bestämde sig en dag i våras för att se om han kunde tillverka nån slags ljudanläggning. Han är kompis med elektricitet och gillar att mecka och ett par högtalare blev det ju. Och en prydlig liten förstärkare förpackad i en gammal antik kakburk med blommor på. Allt amatörmeckat och empiriskt tillrättalagt.

Han tyckte att jag skulle få ha dem hemma hos mig ett tag. Dök plötsligt upp med dem. Här, ett par högtalare varsågod. Så nu lyssnar jag mer på musik igen. Även om jag tycker att jag inte hinner.