onsdag, april 19, 2006

hejdå slitna kläder

Snart har tre månader gått sedan jag började jobba på resebyrån. Idag hade vi ett litet samtal om fortsättningen. Lite feedback och sånt.

- trivs du bra här?
- ja
- tror du att det här jobbet är tillräckligt tillfredsställande för dig?
- ja
- vad känner du inför dina arbetsuppgifter?
- ja... alltså... det är ju roligt med lite variation. Annars gör man det som måste göras. (min överlevnadsdrift aktiveras nu plötsligt och jag känner hur en tryckvåg i ångestcentrat får blodomloppet att speeda lite Formula 1) Bank bank bank i hjärtat. Måste vara nöjd. Måste göra bra i från mig. Måste behålla jobbet. Måste vara glad. Måste sluta klä mig bohemiskt. Måste sluta vara konstig. Måste bli nooormaaaal. Måste se till så att jag inte raserar min känsliga ekonomi. MÅSTE LÄRA MIG UPPSKATTA DET JAG HAR. Måste bli mer tålmodig. Måste se saker från ett konstruktivt långsiktigt perspektiv. Måste bli mer vuxen. Måste ta mer ansvar. Måste ha en man. Måste skaffa en bättre kamera. Måste aldrig sluta drömma.

Ibland får jag sån stark lust att bli grottmänniska på en öde ö nånstans. Bara krypa ihop i ett stort skal och äta bananer och skriva poesi i sanden. Som tiden tvättar bort.

5 Comments:

Blogger Kapten Napalm said...

Det är väl det enda vettiga att göra. Äta bananer och skriva poesi i sanden.

19/4/06 21:53  
Blogger eff said...

Snälla Svala. Sluta aldrig vara dig själv, bara.

Det finns ju tillfällen då man kan ändra lite på sig för att passa in. Men jag tror det är viktigt att själva klangbotten ändå är en själv. Då sväljer den liksom de där lite falska övertonerna ändå.

Vem är konstigast? Den som är sig själv mest hela tiden eller den som bara är sig själv när ingen ser?

Det är svårt, jag vet, jag vet. Jag lever inte upp till det där själv alltid. Men jag har börjat rasera en del murar jag byggt upp. Jag hoppas jag kan rasera alla. Och att du kan göra det också.

Var dig själv.

20/4/06 10:24  
Blogger Johan Sundström said...

Jag hoppas du aldrig drivs så långt in på spåret att bli normal att du kommer ens inom synhåll -- det vore en enorm förlust för världen, som ju redan har gott om sådana människor.

"Måste aldrig sluta drömma" känns som att den stack ut litet i listan, som mer av någonting att vila i och inte känna sig nödgad att arbeta bort, snarare än som något att kämpa för eller sträva mot, uppbackad bara av tyngden av ett dåligt samvete och en massa Borden man lastat sig med.

Fast jag kanske läser dig fel, även om jag inte hoppas det. Själv tänker jag i alla fall aldrig sluta drömma om att någon gång träffa dig. En bra och lagom dröm, med mer lyftkraft än skuldtyngd, oavsett hur saker sedan faller sig. Det ska inte vara så där svårt att leva.

20/4/06 15:27  
Blogger crrly said...

Å gud vad jag känner igen mig!

21/4/06 20:13  
Blogger Svala said...

Napalm, vettigt vet jag inte men helmys vore det allt!

Eff, du prickar in saker så bra. Det är mycket sånt här nu. Känns som att jag måste dämpa min person för att kunna leva upp till förväntningarna som skrivbordsdam. Och behålla the god damn job. Och jo.. sen är det ju mycket annat som inkräktar på det freudianska planet här. Och så förstås min ensamhet. Min eeeekande eeeensamhet.

Johan, hejsan! Dig kommer jag ihåg! Minns skrivar-marathontiden. Vilken skrivarklubb det blev av gänget! Verkligen peppande. Jo.. du tolkade nog rätt. Den stack ut... eftersom man inte brukar formulera "Måste" med ett "inte" på det där sättet. Så ... jag måste fortsätta drömma, så är det. Och tack!

27/4/06 00:11  

Skicka en kommentar

<< Home