Mitt i naturen

Jag tittar ner på händerna medans de skriver dessa ord. När jag funderar på hur jag ska kunna förmedla tankar som just nu får världen att gå runt. Ord som får en hel orkester att banka i bröstkorgen. Dunka i takt till något som känns äkta. Riktigt.

En känsla av att vara hemma.

Lycka är ett tillstånd. Helt oberoende av yttre faktorer. Säger dom. Jag kan hålla med. Lycka ÄR ett tillstånd. Oavsett. Det är alltid ett känsloläge. Ett resultat man uppnår när man närmar sig det man anser vara värt att bli lycklig över. Högst subjektivt alltså.

Jag badade i bergen ikväll. Det är svårt att förklara. Det är som att inleda en förförisk romans med en okänd kraft. Jag hittar inte på alltså. Jag överdriver inte heller. Och jag tror inte att jag är så värst subjektiv egentligen. Snarare uppmärksam.

På den känslan jag får. När jag tittar. Och ser.

Ett berg. Personifierat. Där det framträder framför mig med en ofrånkomlig närvaro. Nästan så att jag måste få be om lov att fotografera det när det poserar i en alltmer transparent vinterklänning. Helt skapat av sig självt. Av naturens logik. Orört av människans hand. Samma berg som tittar på mig just nu och som tittade ner på människorna för tusen år sen. Samma närvaro.

Det är inte mycket som har förändrats sedan dess.

Naturmässigt.

En asfalterad väg har anlagts. Så att man kan ta sig fram genom vildmarken.

Tack så mycket liksom. Det underlättar helt klart, även om det inte känns så säkert att köra på den där vägen ändå. Man kan blåsa av den när det stormar lite mer än vanligt.