måndag, mars 27, 2006

Stamceller till en C-uppsats

Dokumentärfilm har åtnjutit en förenklad form av klassificering genom att betraktas som en solid genre bland det totala filmutbudets genrebestämmelser, med den enkla motiveringen att temat i denna syftar till att porträttera "verkligheten". Men likt fiktionfilmens utveckling av olika genrer spretar även dokumentärfilmen åt olika håll. Stilmässigt. "Visuell essä", "infotainment" och en rad andra begrepp ger en hint av olika strömmar inom dokumentärfilmen.

...

Det blev inte så mycket mer skrivet. Vi blev aldrig klara. Jag blev lite smärtsamt påmind om detta när min professor, Bo Reimer från K3, hörde av sig via mail häromdagen för att tala om att jag är välkommen att höra av mig när jag vill skriva klart c-uppsatsen.

Dokumentärfilm är gränslandet där det vi kallar "verklighet" vägrar låta sig begränsas. Och klassificeras. Allt utifrån synsättet "ju mindre regi, desto mer autencitet". Svårast var det att begränsa valet av infallsvinklar. Det var där jag och Lisette körde fast.

Men en poetisk dokumentärfilm lyckades vi åstadkomma.
Med motiveringen: I vår film får tuttarna tala för sig själva











stillbilder från filmen "Bara Bröst" 2005

2 Comments:

Anonymous caiman said...

Mmmmmm....boobs....
Vems är dem? Och vem är snubben?

28/3/06 20:08  
Blogger Svala said...

det är lite olika kvinnor som figurerar här. En är 82 år! Snubben är en snubbe bara. Gay!

29/3/06 22:23  

Skicka en kommentar

<< Home