tisdag, mars 21, 2006

I fantastisk yta?



Efter att ha rotat lite i magnet-poesin valde min son Flóki att sätta fast de här orden på vårt (silvergråa) kylskåp när vi nyligen flyttat. Precis så som de står. När jag frågade honom vad det betydde så visste han inte riktigt. Läsa frasen kunde han. Men inte förklara innebörden.

Jag har stannat kvar vid dem. Låtit dem sitta kvar på kylskåpet som ett budskap att meditera kring.

För de påminner mig. De ställer frågan direkt. Om jag trivs i min fantastiska yta.

Jag har ett jobb.
Jag har en bil.
Jag har en lägenhet.
Jag har lite möbler.
Jag har lite kläder.
Jag har en tvättmaskin.
Jag har en tv
Jag har en dvd
Jag har en dator
Jag har en kamera
Jag har ett kylskåp

Men mitt bohemiskt fjädrade liv befinner sig nånstans i en solnedgång känns det som. Och jag oroar mig lite över hur det kommer att se ut i nästa soluppgång. Om jag kommer att uppleva mig som att jag har målat in mig i ett hörn och blivit en samhällets tjänare för överlevnads skull. För jag pantbelånar inte längre mig själv med CSN för att upprätthålla min existens.

Jag jobbar.

Och jag har blivit beroende av att jobba.
Och jag är lite rädd för att jag börjar bli lite för bekväm med hela situationen.

4 Comments:

Blogger Coin-operated boy said...

Å! Fantastisk mening som bara blir bättre ju mer man upprepar den för sig själv. Tack.

22/3/06 19:59  
Blogger Max said...

Sånt är samtidigt livet. Kanske ligger hemligheten med lycka att någonstans acceptera det liv man faktiskt lever och acceptera att (vissa) av drömmarna man har kanske är oöverstigliga.

Tänk vad mycket lättare det blir att vara lycklig då. Samtidigt kanske man inte riktigt kan släppa den gnagande känslan av att det någonstans finns något annat, som man egentligen var menad för, eller hur. Men det hade varit så mycket lättare OM man kunde det.

Jag börjar närma mig iallafall.

23/3/06 08:20  
Anonymous caiman said...

Hur uttalas din sons namn?

23/3/06 11:13  
Blogger Svala said...

max, jag vet inte... man måste självklart kunna balansera sina lustar för att de ska vara realistiskt uppnåbara, framförallt måste man ju kunna BÖRJA nååånstans, för att överhuvudtaget komma igång med något.

Jag vet få saker som är lika smärtsamma som att ge upp drömmar.

Caiman, hmmm... hur ska jag förklara, det är väl ó-et som behöver förklaras antar jag. Och det låter lite som det engelska uttalet på "o". Fast inte så utsvävat brittiskt "o"... lite mer skarpt. Tydligt uttal.

23/3/06 19:58  

Skicka en kommentar

<< Home