Vägarbetare har genom åren fått dra lite krokiga vägar av rädsla för arga alver som bor i stenarna, och andra övernaturliga fenomen som man vidskepligt beaktar här. Bara för att det är så starkt införlivat i det kulturella tänkandet. Det är väldigt lätt att få känslan av att något annat... något större än den egna uppfattningsförmågan... lever ett eget liv här oberoende av människor. En slags medveten närvaro som utstrålar från allt som inte har tagit fast form med hjälp av människor.

Allt som är natur

Vind som har slitit ner gröda och gräs. Vatten som har format strängar och bäckar i landskapet. Is som ockuperat ytan och skrapat sönder underlaget. Skapat formerna på bergsmassan. Ränderna som framträder högt uppe på klipporna. Eld som sprutat lava över allting och stelnat fast. Så att mossan kan gro.

Formerna är så självständiga. Naturen demonstrerar sitt väsen framför mina ögon.

Tiden blir så synlig. Logiken blir så påtaglig.

Storstaden blir en blinkande varböld mot denna elektricitetsbefriade horisont.