pappa?

Och så satt vi där. I sofforna. Pappas mage jäste lite lagom prydligt under rutig skjorta. Den karaktäriska gropen i hakan har satt sig något djupare i det åldrande ansiktet och han ser mer samlad ut. Säker. Bredvid honom sitter hans sambo sedan 20 år tillbaka, Liv från Färöarna. Och bredvid henne sitter Tanja, min 16 åriga halvsyster. Försynt och stilla. Tysta, lugna. Späda skönheter.

Det pratas vuxet, varvat med tvärsäkra skratt. Hus o jobb o bil. Skola och framtid. Farmor och pannbandet som hon jämt ska ha på huvudet. Farbror Baldur och hans oändliga renoveringsprojekt i en gammal villa ute på Danmarks landsbyggd. Och hans planer på att flytta tillbaka till Island.

Efter ett tag smyger Liv fram att pappa och hon har köpt ett hus i Herning i Danmark. Jag tittar på pappa och ser hur han fryser till lite. Så komiskt. Min pappa är snart 50 år och ska först nu slå rot någonstans! Island, Grönland, Färöarna och nu äntligen... Danmark! Han har alltid varit på rymmen. En strävan som har präglat hans val av arbete, som alltid har inneburit att köra fordon av olika slag. Att alltid vara på väg någonstans. Always on the move.

Jag känner så lite ner jag träffar honom nu. Även om jag noterar att hans ögon vill prata med mina. Någonstans på vägen in i vuxenåldern har jag lyckats göra mig av med ett emotionellt bagage som det stank bitterhet om en gång i tiden. Ilska. Sorg. Längtan. Som jag idisslade. Och svalde gång på gång. Höll skiten för mig själv och utvecklade en massa mindervärdeskomplex. Som han aldrig har fått se en skymt utav.

För att min pappa försvann när jag var 6 år och blev till en efterlängtad hägring och ett välbesökt tankespöke under hela min barndom. Vad jag kunde sakna honom. Smärtsamt, med ett ekande tomrum i en pulserande liten klaffkammare nånstans.

Men nu...

Antar att jag är någorlunda självtillräcklig nu.

Men det känns fortfarande ganska tomt. Nu när det emotionella bagaget inte längre tynger mina axlar. En annan sorts tomhet. Som inte gör ont. Jag är lika vuxen som han själv nu.