tisdag, april 11, 2006

En sak till...

... det största dramat hittills idag. När jag mot slutet av arbetspasset såg hur entrén plötsligt sken upp och min gamla lärare från lågstadiet uppenbarade sig i allt sitt herravälde. Hon är nog den person som har inspirerat mig mest i mitt unga liv. I varje fall när det gäller mitt förhållande till skriverier och språk.

Ambition, koncentration och noggrannhet. Ädla saker.

Jag var nio år. Men kände mig som 40. När jag skrev. Långa berättande sagor om älvor och naturväsen. Fullt utvecklade och genomtänkta narrativ med mystiskt skimmer över sig. Som jag fick läsa upp högt inför en klass som bad om mer.

Jag har inte sett henne på... 16 långa år! Och hon kände igen mig...

- men Svala lilla... utbrast hon med öppna armar när hon gick emot mig, tittade på mig. Såg mig och kramade stort.

-Du var ju alltid så ljus. Så ljust hår. Men jag känner igen dina ögonbryn! Så lustigt... jag tittade precis häromdagen på en bild av dig och mig som jag hittade där hemma för någon dag sen! (!!!) Från en skolfest. Och så ser jag dig här nu! Vet du, jag har faktiskt sparat ditt brev som du skrev till mig när du hade flyttat till Sverige. Vilken liten språkförmåga du var!

Det är så grymt skönt med bekräftelse
GRYMT skönt.

Jag lyckas nog inte återge i den här posten hur mycket den här läraren har betytt och fortfarande betyder för mig. Hur fäst jag var vid henne. Försökte berätta. Och såg att hon blev alldeles tårögd och glad. Jag blev så otroligt fånigt pirrig när jag såg henne. Hon är nästan som en mammafigur för mig. En mentor i vilket fall. Någon som jag verkligen älskade att prestera för. Som jag älskade att göra bra ifrån mig för. Hon var någon som kunde uppskatta mina alster. Och uppmuntra till fler.

Hon jobbar som en av reseledarna på mitt jobb tydligen.
Min värld är så liten.

3 Comments:

Blogger Liza said...

Åhh, jag vet. Det är så svårt att uttrycka känslan, att få den tillräckligt stor...

Har också några sådana människor i mitt huvudbagage. Som värmer när man tänker på dem och som värmer ännu mer när man träffar dem...

13/4/06 11:11  
Anonymous Albin said...

grät en tår över rörelse över att en lärare kan ha betytt så mycket för någon. Läser själv till lärare.
A

16/4/06 21:57  
Blogger Svala said...

Albin, jag tycker att alla lärare borde ta sig själva på stort allvar och inse hur mycket de har att ge sina elever. Hur viktigt det är att bekräfta och uppmuntra. Det är ett stort ansvar, och ett beundransvärt arbete.

Det är ju redan i förskolan som barn börjar socialisera sig och redan där börjar de lära känna sig själva och sina förmågor.

Att vara lärare, vare sig i förskolan eller universitet och allt därimellan, är i mitt tycke en av de viktigaste positionerna man kan inta i samhället. Det kan och bör bildas fina och meningsfulla relationer mellan lärare och elever.

17/4/06 18:33  

Skicka en kommentar

<< Home