Jantelagen

Tro det eller ej, men Jantelagen piskar hårt på folk och fä även här på Island. I kid you not. Det kan tyckas märkligt, med tanke på att sedvanligt förnuft och allmän sensmoral är egenskaper som islänningar tycks sakna helt.

Men alltså... nånting behövs ju för att skydda mot all slags högmod och utsvävningar som kan drabba människor. Även här. Men den här isländska Jantelagen alltså... den har en liten extra paragraf under sig. Som heter Catch 22. Här ska man alltså definitivt försöka vara något. Vara någon. Göra något. Vara genuin. Men man ska inte tro att man är något. Man ska alltså vara stor, utan att se stort på sig själv. Man ska ha sån feeeeet självdistans. Det är den isländska jantelagen. Du får inte ta dig själv på för stort allvar. Fast du ska ta dig själv på allvar ändå!

Och det kan jag visserligen uppskatta. Det är en del av den isländska mentaliteten att skämta om sig själv. Och det blir väldigt lätt att hitta självdistans som nation när man ser lilla Island i förhållande till omvärlden. Det blir lätt att se sig i perspektiv liksom. För Island har ju en särdeles egenartat relation till omvärlden. Vi har inte haft så mycket inflytande hittills kan man säga. Det är först nu på senare år som konst och musik härifrån har börjat flöda över gränserna. Island är en liten oberoende prick på kartan. Och detta är vi väldigt medvetna om.

Ett ypperligt exempel på hur nationen återspeglar sin självdistans såg jag alldeles nyss på TV. Ett sketchprogram (typ HippHipp) med inslag där ett gäng svettiga och piffigt uppklädda gubbar sprang för glatta livet undan en flock får som trängdes i en trång gränd bakom dom. Presenterat som den isländska varianten av "Running From the Bulls of Pamplona" i Spanien.

Ganska roligt.