den omöjliga

Det är alltid lika fängslande att stanna upp och se på när känslan hinner ikapp och katastrofartat sköljer över en kalldusch av trötta insikter och högljudda påminnelser om hur ensam och eländig man är. Och hur ensam och bitter man kommer att vara för allt vad det verkar förbli av denna min livstid. Vissnar.

Alltid att känslan ska riva i mig. Gripa tag som ett svårflirtat snyltdjur som gröper ur magen och vrider om tills jag erkänner ensamheten.

Som ständig följeslagare.