krossade hjärtan
Jag och en kvinnlig kollega på mitt nya jobb hade ett förtroligt samtal i fredags. Hon är också ensamstående mamma, som jag. Och oerhört framgångsrik. Är "head producer" för den isländska melodifestivalen. Och delägare i en Casting-agentur. Vacker är hon också. Hon berättar hur tufft det var när hennes man lämnade henne när hon var gravid. Och hur dubbelt tufft det var att det blev löpsedelgodis på skvallertidningsfronten. Med bilder. På honom och hans nya kvinna.
Sympatin som blommade upp hos mig framkallade ett minne av min tid som nybliven ung mamma, och mannen som jag en gång älskade (alltså... vi pratar "Jeff Buckley- älskade"). Och tjejen han var tvungen att sätta på när jag behövde honom som allra mest, en modell... just då aktuell i en riksomtäckande kampanj för köpcentret Kringlan, Isländingarnas Mecka. Från alla tänkbara pelare och busshållsplatser blickade hon hånfullt mot mig var helst jag råkade lägga min blick. (Det är nu 7 år sedan och hon finns fortfarande kvar som ett slags varumärke för köpcentret på en och annan affisch.)
Det var ungefär då jag bestämde mig för att flytta till Sverige.
Min kollega flinar. - Är det HON, säger hon och skakar på huvudet, hon är sån slampa vet du.
Jag har kommit över det där, och honom.
Men det kändes bra att höra ändå.
Sicka slampor de var.
Sympatin som blommade upp hos mig framkallade ett minne av min tid som nybliven ung mamma, och mannen som jag en gång älskade (alltså... vi pratar "Jeff Buckley- älskade"). Och tjejen han var tvungen att sätta på när jag behövde honom som allra mest, en modell... just då aktuell i en riksomtäckande kampanj för köpcentret Kringlan, Isländingarnas Mecka. Från alla tänkbara pelare och busshållsplatser blickade hon hånfullt mot mig var helst jag råkade lägga min blick. (Det är nu 7 år sedan och hon finns fortfarande kvar som ett slags varumärke för köpcentret på en och annan affisch.)
Det var ungefär då jag bestämde mig för att flytta till Sverige.
Min kollega flinar. - Är det HON, säger hon och skakar på huvudet, hon är sån slampa vet du.
Jag har kommit över det där, och honom.
Men det kändes bra att höra ändå.
Sicka slampor de var.
posted by Svala at 1:59 em
7 Comments:
Ja fy fan, det är tur att man faktiskt alltid får sin revansch. För det får man.
Man har liksom någon form av hopp om män (och mänskligheten)... Och nästa sekund läser man det där som krossar hoppet igen. Och varenda gång så var det en vacker kvinna - som bara inte gick att motstå... Ursäkta - men har man en bebis och en underbar mamma till bebisen kanske man borde tänka till... och motstå.
På något sätt är jag inte förvånad över att du kommit över det (och inte beroende på tiden utan beroende på den jag tror att du är när jag läser). Min admiration stiger och jag blir given hopp igen.
I slutänden verkar det ju definitivt inte vara din förlust.
vilket as.
Vad är det för jävla stolpskott som tänker med lille byxkaptenen hela tiden? Fattar inte hur man kan vara så jävla dum i huvudet.
Det är en sån avskyvärd brist på respekt att det inte är sant.
hårt.
ja usch ja... livet är bra bajsigt ibland.
de jävlarna.
Skicka en kommentar
<< Home