AAAAA AAAAA AAAAAAA aaaaaaa aaaaaaaah

Bloggpaus

Stjärnlös natt med stjärnor i ögonen

En fortsättning på dagloggandet. Det gick ju fint igår. Går snabbt och blir mycket text när man bara vräker ut fritt och rapar upp vad man har gjort under dagen.

Ok. Innan klockan 17.00 är det som sagt tystnadsplikt på. Även om det är massor jag vill berätta. Men jag behöver lite mer distans till livet som föreståndare innan jag kan närma mig det i bloggen.

Efter kvällsmat åkte jag med Flóki och köpte ett helårskort på Baðhúsið, som är en träningsanläggning for women only. Fråga mig inte varför det är så, men det tilltalar rätt mycket på grund av en sorts elegans som svävar i avslappningsrummet till exempel. Lite pretto petigt och njutbart. Det är där som jag sen ska börja trycka kroppen i Pilates pass och "Body balance" och annat hurtigt.

Senare under kvällen åkte vi på en plats i en dal i Reykjavik, där folk hade samlats för att se på stjärnorna i ordentliga teleskop, kikare... vad heter det nu. Ikväll släcktes hela staden ner nämligen, som ett ganska banalt och galet initiativ till invigning av filmfestival. Problemet var att det var såklart molnigt. Som vanligt. Men jag tyckte det var så fint att alla stadsljusen släcktes ner i allafall. I en HALVTIMME! När vi körde därifrån fick jag använda helljusen på bilen imellanåt för att kunna se vägen liksom.

Det märkliga var att jag trodde att folk skulle hålla sig hemma när ett sånt här projekt ägde rum.

Men nej.

Halva Reykjavik var ute och körde omkring på gatorna. Det var trafikstockning klockan 22.15 i ett nersläckt Reykjavik. Folksamlingar på kullar här o där. Och inne i bilen malde stämman från en stjärnhimmelspecialist ur radion. Han förklarade stjärnhimmeln och vintergatan. Ljusår och materia. Hur ensamma de är där uppe i oändlighetens himlakropp av väldiga avstånd.

Jag älskar det här landet.

daglogg 3

Jag ska börja träna pilates med Erna och bli sådär fysiskt färsk igen. Ett måste för den mentala hälsan och rompen.

Har ännu inte sågat sönder sängen för att titta på böckerna som ska ligga under den. Det är svårare gjort än sagt. Nånstans måste vi ju sova. Men när stunden kommer ska jag berätta vad som händer.

Lomo kameran är ännu inte i mina händer men inom snar framtid tänker jag se till att det blir så.

daglogg 2

Jag får cred i eftertexterna i Heimir´s dokumentärfilm. Det känns klent men kul. Klent som i att jag egentligen skulle vilja ha sett en egen film i rutan med mitt namn placerat i produktionsdelen. Men kul såklart att få cred. Jag gjorde inte så mycket. Mer än att följa hela processen från idé till handling. Pratsnack. Och så ordnade jag ett möte med min vän Marco som har jobbat en del i Shanghai (där han är just nu förresten o jobbar, även om han blivit en av de officiella regissörerna på Sagafilm) och kunde berätta lite praktiska grejer om Hong Kong för Heimir innan han åkte.

Sen kom det reklam. I en av snuttarna uppmanas islänningar att släcka alla ljus i Reykjavik klockan tio imorgonkväll. Alla ska ge sig utomhus och titta på stjärnorna tillsammans och på riksradion kommer man att berätta live om de olika stjärnbilderna. Hela ceremonin är tänkt som invigning av den internationella filmfestivalen i Reykjavik som startar nu i helgen. Ingen dålig invigning I say.

Programmet är späckat av intressant film och folk. Jag tänker se så mycket jag kan. Ska försöka stämma träff med Emma Gray Munthe också, som ska åka hit till Island imorgon lagom till filmfestivalen. Hon var en av jury-medlemmarna när jag jobbade med Fantastisk Filmfestival i Lund förra året och vi kaffepratade en del när jag var uppe i Stockholm och sökte lyckan på Big TV. Jag ska försöka att inte besväras för mycket av att jag inte är så engagerad i filmskapande just nu, jämfört med sist vi träffades, men hon är värsta fina jordnära tjejen och det ska bli kul att se henne igen om vi lyckas!

daglogg 1

Det har varit sol idag så vi tog en liten biltur till glass-oasen i Reykjavik för att hylla vädret. Citron- och jordgubbssorbet till Flóki och jordgubbsmilkshake till mig. Sörplandes körde vi en omväg hemåt och inom ett tidigare okänt bostadsområde. Ett av mina personliga nöjen, att studera hur folk bor. Samt att köra bil, prata och lyssna på musik.

Väl hemma stekte jag lax till oss. Flóki berättade om killar på skolan som tycker det är jättetufft att göra översvämning på toaletten och pissa på golvet. Vi kom på att det inte var särskilt tufft. Det är i vart fall tuffare att ha flygt ett mindre flygplan, vilket Flóki har fått göra i sommar med sin farbror. Nåja, styrt åtminstone! Det är viktigt att veta vad som är tufft och vad som inte är det. Nej jag vill inte att mitt barn ska pissa på golven!

Sen tittade vi på dokumentären på TV om Daniel i Kina och kom på att Daniel var ganska tuff som fick lära sig Kung Fu där i rutan. Vi testade lite också, att boxas sådär hårt och bestämt med armarna framåt. Vilket slutade med att min gaffel flög iväg och stänkte sås över golvet och gav Flóki en anledning att skratta åt sin mamma som försökte vara cool. Han börjar bli väldigt cool själv nu. Gick in i rummet efter maten och kom fram alldeles uppstylad. Håret vaxat och tuppkammat. Byxorna lite nerdragna så att kalsingrumpan syntes lite. Han förklarar för mig att det är coolt att se ut så och jag önskar att jag hade haft en kamera till hands. Han är så finast.

Jag frågar honom om han är kär i nån i klassen. Fick ett bestämt nej till svar. Sen förklarar han för mig att han inte tänker skaffa flickvän förrän han är tonåring! När han är ungefär tolv, säger han.

Fatta planerad kille!

Igår lyckades jag känna mig stolt över mig själv. Det var en skön känsla, när jag faktiskt under en kort stund lyckades inse vad jag har presterat hittills i år. Och till och med flera år tillbaka. Att jag har lyckats genomföra så mycket. Trots allt. (Allt = vajande psyke, rotlöshet, annorlunda och ansträngde bakgrund, knaper kontakt med föräldrar, ensamstående heltidsmamma.. ja ensam helt enkelt) Jag får ibland en känsla av att min blogg håller på att tunnas ut och bli ointressant. Igen. Lite i takt till att mina drömmar om ett annat slags självförverkligande falnar ju mer jag ger mig hän åt mitt nya jobb. Jag hinner helt enkelt inte reflektera så mycket över annat som jag vill uppnå när det nu finns en sysselsättning som kräver min fulla uppmärksamhet. Ju mer jag ger av mig själv desto mindre försöker jag vara någon annanstans. Och mitt nya jobb får min energi. Jag har blivit mitt nya jobb. Jag skapar själv mitt nya jobb. Det är i rollen som föreståndare för ett fritidshem som det mesta sker just nu. Och det är mycket jag inte kan blogga om som sker där.
Men…
Det som jag inte har lyckats förmedla via min blogg är tankeprocessen som har ägt rum bakom alla stora förändringar som ni som följt bloggen ett tag har bevittnat. På mindre än ett år har jag flyttat två gånger, varav ena flytten var från Sverige till Island. Jag har börjat jobba på flera ställen. Och slutat. Jag har verkligen fått treva mig fram och hela tiden varit missnöjd. Hela tiden jagat en dröm som inte varit tillräckligt konkret för att kunna halas ner och bli till verklighet. Klockan har tickat pengar. Samhället har till slut nödvändigtvis slukat mig. Jag har ju fler än bara mig själv att tänka på. Sen har Flókis pappa plötsligt dökt upp och kommit in i bilden. Plötsligt har vi pappahelg varannan helg. Mycket omställning. Gammalt rivs upp.
Jag har alltså inte bara flyttat från ett land till ett annat. Jag har också äntrat arbetsmarknaden efter en behaglig tid som student. Jag är numera en högst angelägen samhällsprodukt! Vilket är smått ironiskt egentligen eftersom jag oftast känt ett motstånd inför detta. Har alltid varit stolt över att ha tagit andra vägar i livet än gemene man. Vågat uppleva mörker och oupplevt liv utan facit. Men nu alltså… Det är så fascinerande att inse att jag nu står på andra sidan samhället och ledsagar små själar som försöker förstå sin omvärld. Det som jag fattades när jag växte upp lär jag nu ut till barn som ska kunna leva sina liv bland andra människor i det vi kallar samhälle. Normer Reglerande verk Trivsel Skapande Vänskap Respekt Självförtroende Om jag ska vara helt ärlig mot er så håller jag på att starta upp en verksamhet. Det fritidshem jag tog över var ett stort kaos. Utan stringens. Utan ledstjärna. Utan kärna. Det har blivit mitt uppdrag att slipa till. Lägga linjer. Hitta på göra´t. Kontakta samarbetspartners (isländskt fritids är annorlunda än svenskt. Ska berätta mer en annan gång).
Det är crazy mycket att tänka på i alla fall.
Och mitt i allt stannar jag upp och är lite tacksam för att jag tagit mig hit. Även om det inte var meningen från början.

beam me up

Jag har använt jobbets digitalkamera för att vädra dok.behovet. En risig Minolta som svänger till med bliptrudelutter varje gång man råkar trycka på en knapp. Värdelöst. Batterierna hinner ta slut innan den avslutat hela signaturmelodin liksom. Fattar inte syftet med att lägga allt krut på flashiga features som inte alls har med fotografi att göra. Måste varje knappryckning ljudsättas liksom? Plingplong ssssssschhhwisch DING!!!!!!!!! "är ni frälsta nu?" ... låt oss ta en bild innan batteriet tar slut... kssschhnt boink.

... det kom ett brev

Jag hittade en jättefin sida <-- klick!) och fattade tycke för det mesta som jag kunde hitta där. Sannapremisser heter den och tjejen bakom den ritar så fint. Jag har just blivit en lycklig ägare av en Paxpin som hon har gjort.


Jag blev så rörd.
Mitt namn så fint skrivet på kuvertet.
Drottning Silvia prydligt stämplad och frankerad.
Tejpen doftade plåster när jag varsamt klippte upp.
Omtänksam doft.

Lilla dikten sköt pilar på mig.
Kändes som jag läste om mig själv.
Men den har hon själv skrivit. Sanna.

Island

hon skar sig i armen
med sitt bästa argument
förlorade ännu ett gräl

med en säck full av tankar
tog hon båten hem till island
och frös ihjäl




Nu bor det en Pax på Island!

Kjalarnes

en död mås?

Kjalarnes

ojsan, närbild.
hästgos

Kjalarnes

Gamla kvarlämningar
Betraktade av två skuggor

Kjalarnes

Lång gång mot kvarlämning
Över träsk och tuvor
Lísabet i spetsen
med hundar

Lite vardag

Två kvällar i rad har det varit internutbildning på jobbet och jag har behövt be min syster om hjälp med att hämta Flóki på fritids. Det är inte alltid roligt att offra fritid att vara med sitt eget barn till förmån för andras. Men, det är visst behövligt. Flóki mår ju bra av att umgås med andra än sin trötta mamma jämt också. Detta är i alla fall lite bilder från när syster yster Svava fyllde år. Hon känner sig som en tant nu när hon fyllt 24! Skrahatt. Vänta bara...

muskler

De åt hund i dokumentären om Daniel i Kina. Heimir berättade att det var bland det godaste köttet som han ätit. "Som lammkött" sa han. Jag föreställde mig att det måste vara typ råttföda för fattiga. Lite kokt vildhund. Men han berättade att det är jättedyrt med hundkött och att det anses vara delikatess i Kina.

Min syster kröp ihop i soffan bredvid mig när vi tittade. Grimaserade och flämtade till. Hennes boxerhund har precis fått bebisar. 6 små skrynkliga varelser som vinglar omkring på golvet och försöker se hotfulla ut. Lätt det sötaste jag sett på länge, kan inte göra mycket annat än skratta åt dem. Rynkiga valpgubbar.

Jag kan alltså förstå att det blev känsligt för min syster när någon spetsade ett styck hund på gaffeln och stoppade i munnen.

Men...

Jag som knappt äter kött har svårt att se skillnaden. Jag menar, kött som kött. Djur som djur. I kina är väl minigrisar minst lika mycket husdjur liksom? De är alla levande varelser av kött och blod och ångest. Och alla lika "ätbara". Jag äter själv inte kokött eller griskött, för att jag tycker det smakar äckligt. (Förutom nån enstaka korv, men det innehåller väl allt annat än just kött). Jag äter kyckling, fisk och lammkött. Jag vet inte varför jag kan äta lammkött. Ibland har jag svårt för det, men jag tycker det är gott. Ett tag kunde jag åtminstone motivera mina val med förklaringen att jag inte äter däggdjur. Men efter att jag började äta lamm igen funkar den inte riktigt.

Min syster trotsar bestämt att det absolut inte går för sig att äta hund. "Man äter inte katt heller" säger hon. "De äter ju själva kött! Det gör inte kor, grisar och får".

Intressant punkt där.

Fast jag köper den inte riktigt... det är som att låtsas som att kor, grisar och får egentligen är grönsaker liksom...

diskussionen får gärna fortsätta med era kommentarer.

aj

Min mamma har börjat dansa squaredans. (paus för djup inandning) Nog för att jag är glad för att hon hittat en hobby att sysselsätta sig med, men helt ärligt. Jag vet hur mycket jag har hånat de där självglada texasfunkisarna. Flinat i förbifarten när jag råkat bli utsatt för hopptrallalat. Men nu har sekten alltså fångat min mamma! Hur ska jag kunna förlåta Sverige för det här?

Min mamma ägde en elgitarr när hon var ung. Hade skön musiksmak, klädsamma flanellskjortor och medvetna brillor. Hon tävlade i hopptävlingar med hästar. Hon vann.

Nånting gick väldigt fel.

Hej,
Academic Work söker nu för kunds räkning
Lagerpersonal, extra, Eslöv.

Lagerarbete på spännande livsmedelsföretag i Eslöv.
Du är flexibel med arbetstider och inte rädd för att hugga i.

För att läsa mer om uppdraget och söka, klicka på länken!
http://www.academicwork.se/job.asp?id=1499829

Vänliga hälsningar
Vi på Academic Work

---

Jag får fortfarande smaskiga erbjudanden via email från Academic Work. En gång varannan månad ungefär. Jag kommer ihåg hur jag med hoppet i halsgropen registrerade mig, när jag var arbetslös student. Det här var ju fint. "Spännande livsmedelsföretag". Kanske där är extra många knappar att hålla reda på. För omväxlings skull. Sen ska man inte vara rädd för att hugga i! Minsann! Nänä... bara TRYCK på knappen. Och glöm inte att hålla ögonen på korven som sakta åker förbi på rullbandet. Vilken tur att man är flexibel med arbetstiderna också... vem vill inte jobba kväll o helger. Utan rättigheter.

Det fula paketet knackar på

Kära logg.

Idag är jag nerdragen. (anm. "niðurdregin" på isländska). Att sluta röka när man har pms är en dålig kombination. Dubbelt skrikande nervtrådar som kräver bekräftelse och stimulans. Min oro över att det inte ska bli något av mig är nu överväldigande. Ingenting är nånsin tillräckligt bra nog. Och jag vågar inte ha tålamod tills jag står där ambitiös med en film i huvudet och en kamera i handen. Tänk om tålamodet hinner söva ner mitt begär. Övertyga mig om att konst är meningslöst.

Jag behöver en vägvisare. Jag vill att någon ska tala om för mig vad jag ska göra. Vad jag är bra på att göra. Jag vill att någon ska uppmana mig, ge mig tillåtelse att skriva en bok. Att köpa en dyr kamera.

En man som jag en gång ansåg ägde en orubbligt bra bedömningsförmåga sa till mig häromdagen att "jag inte är nånting och att jag aldrig kommer att bli nånting". Mannen är Flókis far. Jag minns när han och jag målade var sin vägg i vår lägenhet med konstverk. Minns hur han uppmanade mig den kvällen att våga kleta färg på väggen. Minns hur en blå kattkvinna framträdde under mina händer. Hon blev slingrande 2 meter lång och ståtlig. Jag var 18. Han gjorde en logisk figur. "number nine, number nine, number nine". Och en fågelvarelse med en mask över sig.

Den lägenheten bevittnade stunden då jag för första gången upplevde känslan av att förlora mig själv. Ett försvinnande bortom synapser och ordförråd.

Jag kom tillbaka dit en dag med en växande mage. Skulle hämta saker ur förrådet och fick titta in hos den nya hyresgästen. Hon hade målat om allting. Utom min vägg. Katten satt kvar där.

Mitt verk var kvar men inte hans.

statcounter ...

Hahahahaha... aaahaha... hah... någon har hittat fram till min blogg genom att söka på "den perfekta husfrun" ... muuuuaaahahaha... fan. how lägligt.

Utökning i pillersamlingen

Jag vill inte påstå att jag gått ner mig i pillermissbruk, men jag har helt enkelt förstått att vitaminer is the shit. SPIRULINA gott folk. Har just blivit en del av morgonritualen. 5 olika burkar nu.

mip

jag känner mig tråkig

den ansvarsfulla

uärk. gnägg. hela veckan har varit så mycket jobb. Jag har hittills haft tre personer på anställningsintervju eftersom vi varit i behov av att utöka truppen. Helst med en kille, som ska kunna ta hand om alla pojkbarnen när vi åker och badar och dylikt. Och för att det är trevligt med genusbalans. Så nu har jag anställt en spansk universitetsstudent, som verkar alert. Hej o hå.

Jag har aldrig arbetsintervjuat folk förut, och det gick väl ganska smidigt. Fast det kändes helt fel när jag förklarade för honom på engelska att jag främst sökte en kille för platsen. "Yes, I need a man for this post, ehh..." Det kanske inte låter så knasigt, men jag började iallafall halta fram orden lite när jag blev medveten om att jag just sagt "I need a man.." Det måste vara inpräntat som en desperat klyschfras i mitt ordförråd.

Och så har det varit en massa möten, internutbildning och presentation av verksamheten för föräldrar. Jag stod actually fullt utrustad med en power-point presentation bakom en talstol och pladdrade.

Sen är det ju förståss den riktigt energikrävande biten... att få bukt med barnen som spottar, slår, rymmer, grinar, skriker och svär. Och de råkar vara många just på det här fritidshemmet. Många små outlaws. Många som saknar tillhörighet. Många som jag vill bidra med något för. Om än bara en lustfylld eftermiddag på fritids.

Och just det. I november blir det personalresa till Danmark och eventuellt Sverige. Studiebesök på andra fritidshem, aka julshopping, aka ha kul med kollegorna.

höstyra

Det är en tänkvärd kontrast att just när naturen stannar upp och självdör en gulröd utdragen död så inviger vi denna tid med förnyelse. Förändringar som äger rum. Skolåret som vi sett till att börjar på hösten. Vi köper nya kläder. Omfördelar energi som laddats upp över sommaren och ombonar inför vinterdvalan.

När träden falnar är vi som mest fulla av liv faktiskt. Men istället för att bli bländade av sommarsolen blir vi nu vittne till en sårbar fasad som sorgligt silar ner löv under en gråmulen himmel som vill regna.

Hösten är för mig den mest påtagliga tiden. Luften är klarare och det tydliga avslutet i naturkretsloppet är nästan hörbart. Höst är melankoli, men också ett tryggt avslut. Vilket kan vara skönt ibland.

höst track

Nu förstår jag! Joanna Newsom gör ju höstmusik! Pliret som porlar ur harpan tilltalar som aldrig förr. Faller i takt till löven. Lyser genom solen.

9/11

Jag vill minnas det här tragiska datumets dag genom att gå fem år tillbaka i tiden och minnas vad jag hade för mig när nyheten slog mig. Jag låg på Lunds Lasarett och hade precis blivit opererad under nattens sista timmar på grund av en akutartad värk som visade sig vara utomkväde i ena äggledaren. Jag var sjukhusdrogad. Gniden. Gravt deprimerad och mycket mycket trött när jag äntligen lyckades ta mig ur sjukhussängen och halta mot tv-rummet. På mig hade jag tunna och fula sjukhustrosor i nät och en för stor rock. Buken smärtade och jag kände mig yr. Slog mig ner och slog på TVn. Ser ett flygplan flyga in i world trade center. Ser ett annat flygplan flyga in i world trade center.

På bara en natt hade jag plötsligt blivit en sjukling i en värld som höll på att falla samman framför mina ögon.

Allt som närmast skulle kunna kallas för självömkan var som bortblåst. Mina problem var nu plötsligt inga. Nu växte istället världssamvetet till sig och en allvarlig sympati. Jag förstod att denna händelse markerade det hittills största och frankaste intrycket i min samtidshistoria. Så kraftigt att dess påverkan och efterföljder ekade över hela klotet. Påverkade vår världsuppfattning. Skapade rädsla, fördomar, muslimhatare, svajande ekonomi, hyckleri och fula skäl att göra krig. Samt… punkterade mediabubblan. Dagen då WTC föll punkterades alla filmer som någonsin romantiserat en New York vy i bredbild.

Attentatet piercade vår samtida kultur, vår ekonomi och vår sömn. Den utmanade västvärlden, våra uppfattningar om USA och offentliggjorde baksidor av jätten i väst. USA´s världshärskande inställning tycktes dock öka av sårbarheten. Dumma folk.

Det måtte då ha varit sjukt peppade människor som stod bakom verknaden.
Jag vill inte gå för långt in på det här, men jag köper inte ordet ”terror-attack”.
Nog hade de motiv.

Inte för att det var rätt det de gjorde.
Men motiven fanns.

Isländsk dok.film i Kina

Jag satt på café Solon på Laugavegur igår, med en vän. Han har nyligen kommit hem från en omfattande resa i Kinas innersta, i syftet att göra dokumentär. Hans 15-åriga son var med på resan och avsnitten, som nu håller på att klippas ihop, handlar om honom. En ung västerländsk kille som ska börja gymnasiet och som ska börja göra aktiva val för sin egen framtid. Han reste med sin far för att uppleva en annan kultur och andra sätt att leva. En annan dimension att tänka, och under de 6 veckor de var där fick han prova på det liv som kan erbjudas en 15-åring i Kina.

Med en Mac uppställd på bordet bredvid cappucinon fick jag en chans att åka till Kina för en stund. Jag fick se tagningar från munkklostret. Fick se barn straffas hårt med vinande träpinnar. Fick se de coolaste move-sen nånsin. Kung-Fu ungdomar som lätt skulle spöa Jackie Chan. De övade på stengolv utanför ett 1500 år gammalt kloster. Krossade brädor på varandra och ställde sig upp på spjutspetsar utan att blinka. HELT SJUKT. Och fantastiskt imponerande. Jag fick massa energi i kroppen bara av att titta på dem.

Ett annat klipp visar Daniel, 15-åringen, pratandes med en gammal man i en stenig atmosfär. Jag tittar närmre på fönstret som syns i bild och ser Kinamuren skymta där i bakgrunden. Då blev det helt platt overkligt. Alltså. Kina är ju helt magiskt. Mytomspunnet och svårförklarat. Jag har försökt dra ur min vän hur det känns att vara där. Men han säger bara "Kína er ástand" ... vilket kan möjligtvis betyda "Kina är en situation". Det går inte att förklara.

Såg en del andra mindre stereotypa tagningar också. Av ett Kina som jag inte hade kunnat föreställa mig tidigare. "Ute på landet- Kina". Overkligt höga gröna berg och oxar som simmar i en stilla flod. Och så Daniel som får lära sig hur man slår ris ur en bunte strå. På bara marken. Med en tanta i Kina-hatt i gäll röst tillrättavisandes över honom. Sweet.

Jag tror att de här 5 avsnitten, som ska börja gå på isländsk TV nu på onsdag, kan vara den största bedriften av isländsk art i dokumentärväg. Jag hoppas att den kommer till Sverige så ni får se.

Här är en hemsida med lite bilder i alla fall.

Chagall

Jag fick en anledning att googla Chagall idag också. Det är jag glad för. Chagall var en riktig vackring. Förutom att vara vacker utanpå sig själv så drog hans pensel fram barnsligt färgglada mästerverk i en genialiskt utarbetad kontext, med betydelser som svårt erfarna kan reflektera inombords.

illusoriskt

Jag råkade lyssna på Enigma idag. Smekande musik det där. Bedövar hjärnan och ger gåshud när en indian skrålar nånstans i bakgrunden.

Men…

Hur mycket jag än föll för det har "bandet" för 100 år sedan, kan jag inte längre lyssna på musiken på samma sätt efter att jag gjorde lite google-research. Visst, de var pionjärer inom sitt område och fick genomslagskraft med sina andliga budskap intryckta i en distad syntsoppa. NewAge hitmusik är ju svår att göra känns det som, så lite cred på det.

Men...

Jag kan inte komma ifrån det faktum att det helt enkelt är svettiga tyskar som ligger bakom alstret. Kåtbockar som rökt på lite för mycket och en Alfahanne som går igång av att krysta framför en ekodistad mikrofon.

Det är så FEJK!

Plocka bort synten och du hör en brölande gubbe intryckt i en för liten studio.

Liksom.

Fast jag tycker om den här musiken ändå.
För att jag vill.

Vitamin Vitamin

Jag har börjat äta vitaminer och vill påstå att jag mår märkbart bättre! Så det tycker jag att alla som känner sig lite klena kan börja göra också, så blir världen lite behagligare.

C-vitamin + järn = ökad alert förmåga samt minskar tendensen till transparent hud.
B-vitamin= dämpar nerverna och friskar upp hud o hår. Anti depp med andra ord.
Solhatt = stärker imunförsvaret och käkar upp förkylningsbaciller
Fiskolja = får hjärnan att slappna av
Nikotintuggummi = rensar lungorna och ger frisk andedräkt.
Systemåterställning av datorn = har en märkligt uppiggande effekt. Känns som jag har köpt en ny dator och kan börja sortera mina grejer på nytt. Smidigt.

Jag sover på saken

Nej, jag har inte hunnit med att plocka i sönder sängen i helgen så det får bli nån kväll i veckan tänkte jag. Min väninna som är arkeolog ska få vara med och bevittna fyndet. En annan väninna, som snart är advokat, ska förhoppningsvis kunna upplysa mig om vilka rättigheter fastighetsägaren har över de här verken. Enligt arkeologen är det helt lagligt att han ska kunna äga dem. Men däremot är vanvård av "nationellt arv" olagligt. Och jag skulle vilja påstå att skinnböcker med några hundra år på nacken inte mår särskilt bra av att bo under en säng faktiskt.

kryp

De har hittat löss hos barn som går på fritidshemmet, så ikväll har jag haft sällskap av hypokondrin, kammat mig över en spegel och skräckslaget synat varenda hudcell som silat ner ur hårbotten.

Jag minns när jag fick löss en gång. Minns hur de sliskiga krabbdjuren sprattlade med benen på spegelytan. Jag ville dammsuga av mig håret. Alternativt dränka in det i Ajax och låta det stå över natten tills jag kunde gå o köpa lusmedel dagen efter.

Men tjohej.

Det ser ut som jag slipper ikväll faktiskt.

Majbål Gudmundsson

Idag har Flóki varit hos en klasskompis och lekt. La märke till namnen på alla som bor i huset, när jag plingade på dörren. Mellannamnen.

En heter "Galdur" i mellannamn. Vilket betyder "magi". Det är ett bastant ord. Tungt och betonande. Lite åt samma håll som namnet "Baldur", fast "Galdur" är högst ovanligt att ha som namn. Ordet "Magi" blir lite fjöntigt fesigt i jämförelse. Lite disigt skimrigt sådär. Men sen har jag alltid haft uppfattningen om att isländsk magi just är lite mörk och konkret.

Den andra sonen heter "Eldur" i mellannamn. Som betyder "eld". Också ett flammande namn sådär och även här ytterst sällsynt i namnsammanhang, om inte obefintligt.

Undrar om det är nån form av mindervärdeskomplex som ligger bakom det här namnalstrandet. Eller om föräldrarna helt enkelt hade sett för mycket Star wars när de döpte sina barn.

Märkligast

Jag måste berätta en grej innan jag fullkomligt spricker. Det kan nämligen vara så att jag varje natt går och lägger mig och sover på flera hundra år gammal isländsk litteratur!

Låt mig förklara.

Gubben som äger lägenheten är en mycket märklig man. Han brukar ringa mig med jämna mellanrum och fascineras av slumpen att han bara ringde upp mig, av alla bostadssökande han såg i listan. Och att han erbjöd mig lägenheten direkt för att "det kändes rätt". Samt att han faktiskt var den ende som svarade på min annons när jag sökte lägenhet. Som jag skrev tidigare känner han till min morfar och älskar att belarma mig med gamla historier från förr, i ett välbalanserat whiskyrus. Han är av den bestämda uppfattning att min mormors styvfar “Jón” vakar som ett helgon över både mig och honom.

Jag finner hela spektaklet lätt underhållande, intill bristningsgränsen när jag blir tvungen att komma på anledningar att lägga på.

Hur som helst. För några veckor sedan förklarade jag att jag ville bli av med jumbo beta sängen som står i sovrummet. Den har han liksom själv smitt ihop och den måste sågas i sönder för att få ut därifrån igen. (Jag accepterade den endast för att kunna få lägenheten, men nu så tänjer jag på gränserna)

Då berättar han att det nog blir lite svårt, eftersom han förvarat gamla böcker under sängen. “Flera hundra år gamla” säger han. Jag fiskar fram att böckerna ska vara så pass gamla att de är skrivna på skinn. SKINN. Fattar ni???

Skinn
DET är gammalt.

Efter varsamma trevanden kommer det fram att det gäller verk som enligt honom har gått i arv inom hans familj. Att han kommer från en präst-släkt och att det gäller “familjeskrifter” från förr.

Men scheisse.

Får man lov att behålla sånt?

Jag har ju givetvis dragit bort madrasserna ur sängen för att blott skåda en orubbligt ihopskruvad botten. Det måste alltså bli till ett hemligt projekt att skruva loss sängen för jag ska kunna se om det är sant, det han säger.

Men tänk om jag har en massa arga spöken runt omkring mig varje natt. Snorri Sturlasson som vänder sig i graven och vill att böckerna ska “hittas”, eller så. Jag känner mig nästan lite utvald. Är grymt nyfiken och känner något slags ansvar för de där skinnböckerna.

Det skumma är att Flóki häromdagen satt inne på rummet och lekte med LEGO, och plötsligt kallade på mig för att han var rädd. Han sa att det kändes som det var någon inne i rummet och att någon tittade på honom.

Han har aldrig betett sig så innan, och han vet inget om böckerna.

Skumt
Mycket skumt

Fortsättning följer när jag vet mer.

En ny era

Jag bodde faktiskt i Sverige förra året. Det känns väldigt långt borta nu, men det är rätt bra att påminna sig om. Livet jag levde där och då. Jag läste MKV i Malmö förra året. Gjorde en kortfilm om kvinnobröst som visades på bland annat Ladyfest, förra året. Åkte till Sarajevo i Bosnien för att se en annan dokumentärfilm som jag medskapat visas på en vit duk där. Som senare gick på Göteborgs Filmfestival. Förra året. Jag brukade titta in hos en gammal konstnärsgubbe i Staffanstorp och prata konst. Brukade promenera till och från Montessori med min son och ta en sväng inom biblioteket. Brukade försjunka mig i tiden.

Separerade från mitt ex förra året. Gick omkring arbetslös med hjärtat i halsgropen en hel sommar. Jobbade med Fantastisk Filmfestival i Lund under hösten. Höll på att få ett jobb på Big TV i Stockholm.

Men det där 2005 känns som en gammal begravd era. Jag trodde att jag skulle kunna fortsätta i samma stil efter att jag flyttade till Island men har istället fått börja om helt på nytt. Lära känna mig själv helt på nytt. Omvärdera mina värderingar. Uppdatera mina prioriteringar. Och framförallt. Se till att börja försörja mig så att jag och Flóki kan leva någorlunda drägligt här. Är ingen filosoferande student längre.

Det finns två saker som jag finner stor glädje i att ägna mig åt. Det ena är att pyssla med fotografi och rörlig bild, med förkärlek för dokumentärfilm. Det andra är att skriva.

Skaparlusten kommer liksom inte att försvinna, även om jag inte aktivt sysselsätter mig på allvar med dessa saker just nu, så därför är jag lugn. Tar en dag i taget.

Ägnar mig helhjärtat åt mitt nya jobb. Min energi är bäst lämpad där så att säga. Just nu. Jag ser det som en stor utmaning att få chansen att rusta upp verksamheten, som var i bedrövligt skick när jag tog över den. Jag vill bidra till att den formas på ett bra sätt. Vill sätta avtryck i lerklumpen. Det är ett projekt som kommer löna sig i längden tror jag. Så... vi får se.

Vad det blir av mig.

Nej det är inte en uteliggare

Ok. Man kan ju tänka sig ett bättre val av kamoflage när man är "mitt i naturen", men jag råkade hitta röda strumpbyxor i min garderob idag och tvingade mig själv att ha på mig dom. Jag gillar utmaningar kan man säga. (obs. det där är en kjol, inte shorts)

Solen sken idag så vi åkte ut i ett lavalandskap för att plocka bär. Jag var inte så värst produktiv men fick mycket utav min "andas in fjällgräs och känna in mossbädden" -meditation. Och så var det fint att öppna ögonen lite då och då och blicka mot vulkanmonstret i fjärran som en gång sprutat ur sig allt elände som nu stelnat och blivit till fastland under min kropp.

Flóki blev fullt sysselsatt vid bäcken och hade till slut rest en hel bro som syns till höger. Farligt kan det tyckas med de där stenarna. Men nej säger jag. Det där är bara kul och nyttigt och bra hitte-på för barn. Mer natur åt folket.

The Sims

Min son Flóki och grannpojken har börjat leka med maskar. Med jämna mellanrum hörs "Jag har hittat en!!!" och jag ser hur de placerar de slemmiga stackarna i en skål där de fortsätter panikslingra sig.

Igår blev jag erbjuden att gå på "Mask-museum" som jag fick betala 5 kronor i inträde för. Efter att ha följt pilarna på gången kom jag fram till ett utställningsbord med en skål, och en inneboende mask som krälade runt där i en grästofs. "Nu kan man se hur en mask lever" säger Flóki belåtet. Han upplyser mig om att de nyss räddat maskens liv, eftersom han hade ett sår på mitten när han hittades. Han känner sig mycket nöjd med denna räddningsaktion och att masken nu får agera skyltdjur på museet.

Senare fick jag höra att just den masken åkt i fängelse, efter ett rymningsförsök.

Är maskar för killar lite som Barbie är för tjejer?

Krills

Min dejt ja. mwaha. Ska berätta lite bakgrund. Allting började på min last.fm faktiskt. Plötsligt en dag bestämde jag mig för att lägga ut en länk där till den här bloggen, även om den är på svenska. Nån dag senare skriver en Krilli i mitt shoutbox att han pratar lite svenska. Och sen började han kommentera friskt och träffsäkert på nån slags famlande skandinaviska på min blogg. Språksvala blev genast nyfiken och snodde hans msn. Sen kom vi på att hans vän känner min vän och att cirkeln slöts rätt bra. Senare kom vi även på att hans moster nu bor i mitt hus, eller huset jag växte upp i innan jag flyttade till Sverige. (Av alla hus) Märkligt.

Så det blev såklart kaffeprat. Och senare Teprat. Och Mojitoprat. Och nu alltså Chardonnayprat.

Det pratas gamla böcker, galna vetenskapsmän, mentala störningar och musik. Och en massa annat matnyttigt och freudianskt. Perceptuellt. Aktuellt. Skönhet och kläder med själ. Företeelser som känns nya under solen.

Det är trevligt.