Det fula paketet knackar på
Kära logg.
Idag är jag nerdragen. (anm. "niðurdregin" på isländska). Att sluta röka när man har pms är en dålig kombination. Dubbelt skrikande nervtrådar som kräver bekräftelse och stimulans. Min oro över att det inte ska bli något av mig är nu överväldigande. Ingenting är nånsin tillräckligt bra nog. Och jag vågar inte ha tålamod tills jag står där ambitiös med en film i huvudet och en kamera i handen. Tänk om tålamodet hinner söva ner mitt begär. Övertyga mig om att konst är meningslöst.
Jag behöver en vägvisare. Jag vill att någon ska tala om för mig vad jag ska göra. Vad jag är bra på att göra. Jag vill att någon ska uppmana mig, ge mig tillåtelse att skriva en bok. Att köpa en dyr kamera.
En man som jag en gång ansåg ägde en orubbligt bra bedömningsförmåga sa till mig häromdagen att "jag inte är nånting och att jag aldrig kommer att bli nånting". Mannen är Flókis far. Jag minns när han och jag målade var sin vägg i vår lägenhet med konstverk. Minns hur han uppmanade mig den kvällen att våga kleta färg på väggen. Minns hur en blå kattkvinna framträdde under mina händer. Hon blev slingrande 2 meter lång och ståtlig. Jag var 18. Han gjorde en logisk figur. "number nine, number nine, number nine". Och en fågelvarelse med en mask över sig.
Den lägenheten bevittnade stunden då jag för första gången upplevde känslan av att förlora mig själv. Ett försvinnande bortom synapser och ordförråd.
Jag kom tillbaka dit en dag med en växande mage. Skulle hämta saker ur förrådet och fick titta in hos den nya hyresgästen. Hon hade målat om allting. Utom min vägg. Katten satt kvar där.
Mitt verk var kvar men inte hans.
Idag är jag nerdragen. (anm. "niðurdregin" på isländska). Att sluta röka när man har pms är en dålig kombination. Dubbelt skrikande nervtrådar som kräver bekräftelse och stimulans. Min oro över att det inte ska bli något av mig är nu överväldigande. Ingenting är nånsin tillräckligt bra nog. Och jag vågar inte ha tålamod tills jag står där ambitiös med en film i huvudet och en kamera i handen. Tänk om tålamodet hinner söva ner mitt begär. Övertyga mig om att konst är meningslöst.
Jag behöver en vägvisare. Jag vill att någon ska tala om för mig vad jag ska göra. Vad jag är bra på att göra. Jag vill att någon ska uppmana mig, ge mig tillåtelse att skriva en bok. Att köpa en dyr kamera.
En man som jag en gång ansåg ägde en orubbligt bra bedömningsförmåga sa till mig häromdagen att "jag inte är nånting och att jag aldrig kommer att bli nånting". Mannen är Flókis far. Jag minns när han och jag målade var sin vägg i vår lägenhet med konstverk. Minns hur han uppmanade mig den kvällen att våga kleta färg på väggen. Minns hur en blå kattkvinna framträdde under mina händer. Hon blev slingrande 2 meter lång och ståtlig. Jag var 18. Han gjorde en logisk figur. "number nine, number nine, number nine". Och en fågelvarelse med en mask över sig.
Den lägenheten bevittnade stunden då jag för första gången upplevde känslan av att förlora mig själv. Ett försvinnande bortom synapser och ordförråd.
Jag kom tillbaka dit en dag med en växande mage. Skulle hämta saker ur förrådet och fick titta in hos den nya hyresgästen. Hon hade målat om allting. Utom min vägg. Katten satt kvar där.
Mitt verk var kvar men inte hans.
posted by Svala at 12:47 em
16 Comments:
1)
Bekräftelser? Inte ett problem.
Charmig, smart OCH snygg. Jävla-, super- och skit-.
Jag tror att jag har sett ett mysigt lite tannhjul jobba i dig. Det är et balans- och fairnesstannhjul, som giver dig inte lov til att tro att en människa kann vära charmig OCH smart OCH snygg.
Du kan lätt se i spegelet att du är snygg, det är inte svårt, och tror måske inte alltid att du har fått lov till att våra en Supersvala. Men, präcis som vi alla tyckar om att titta på dig, är vi glada for dina tanker och charmada som fan. Inte als, kids?
Så. En logisk konklusion är att du har indeed fått en speciallicense för att vära lite super. Tannhjulet där behövas inte mer.
1b)
Jag vet att du inte fisker efter compliments med den där bloggartikel. Men first things first.
åh, såna saker är så fina... (målningen som fanns kvar inte pms alltså.)
Med det uttalandet bevisar han väl bara att det är han om i själva verket är om inte inget så väldigt, väldigt lite(n).
Du är mamma. Och det är stort. Man kan vara mor och så kan man vara mamma. Det första har en mer krasst biologisk betydelse enligt mig. En mamma är mer. Du verkar verkligen vara just en mamma. Och då är man sannerligen något. Något som är större än det mesta, kanske större än allt annat.
Jag vill inte sitta och räkna upp saker här, men just det där kände jag att jag var tvungen att nämna. Och när han då säger att du inte är någonting säger det enbart något om honom och inget om dig.
Þú ættir að þekkja mig nógu vel til að vita hvað mér finnst um þig?
Ekki trúa því sem ég segi í bræði/Reiði fer mér ekki.
Mér finnst þú allavega nógu klár og áhugaverð til þess að ég nenni að sitja hérna, starandi og rembandi við að skilja ruglið í þér, og á fokkíng SÆNSKU of all things.
That should count for something? :)
..stór ást alltaf.
-Vondikallinn.
PS:
..eðli listamannsinns er að efast.
"Doubt is a lifelong companion of the artist. Doubt is the voice of your internal critic, that questions you, and drives you, and if it doesn’t kill you (to paraphrase Nietzche) makes you stronger. Doubt is the recognition that you are mucking about with forces that are much bigger than yourself, and therefore a little humility is in order. If you don’t feel some doubt about your ability to harness and shape the creative forces you are working with, then you are probably not doing anything worth creating. The more you feel that things are out of your control, and the stronger the urge is to quit, the more you know you are onto something…. big."
-Daniel Sroka
knús
illustrerar du?
Krilli, tack! You have a point. Fast jag vet inte om en sammanslagning av olika egenskaper får mig att sätta igång och bli mer produktiv. Hur gör man?
Tonårspuckot, hej! kul att se dig här.
Eff, aah. Tack, skönt att läsa. Fast mamma eller inte, jag behöver skapa.
Halli, gott citat. Virkar alveg.
cfh, inte aktivt. Men mina anteckningsblock är väl berikade av illustrationer. Saknar tiden att sjunka in i streckandet känner jag nu bara.
Du borde skriva en historia. En saga, för det känns som sagor och Island hör ihop (nu skulle jag kunna flika in att du råkar vara vacker som en sagoprinsessa, men se, det tänker jag inte, så kul ska vi inte ha).
Vi kan tänka oss att kärnan i sagan är Vatnajökul. Glaciärens första början var en tår. Vems tår, och varför den fälldes, det lämnar jag därhän. Det är inte helt osannolikt att en glaciär uppstår kring en endaste tår, för tårar kan vara kalla ibland. Och om tårar kan dra till sig blickar eller omfamningar varför kan då inte en frusen tår dra till sig ytterligare is, särskilt om tåren var tillräckligt kall. Fälldes den kanske för att släcka vulkanen som är dold under glaciären? Vem skapade vulkanen? Ja, möjligheterna är oändliga.
Men jag tror inte du behöver en dyrare kamera. En Lomo kanske, Lomo-foton är fina.
Om din nuvarande digitalkamera klarar av att spela in filmer skulle du även kunna göra en tonsatt kortfilm om ditt liv på Island. Kvalitén kanske inte är strålande, men spelar det egentligen någon roll? Vi kan säga att låten som tonsätter är Benni Hemm Hemms fina BeginningEnd och därmed har du 144 sekunder att röra dig med. För mycket för att bara hafsa ihop något kort och för lite för att inte vara noggrann med vad som bör klippas bort. Om kameran har en tidsbegränsning på filmsnuttarnas längd blir det ännu trevligare för då måste du ta det i beaktning.
Ja se, två kvasiutmaningar som kom till mig som ett brev på posten eller halsfluss eller något annat som kommer till en.
eff, Lomo! Check! Fint! TACK! Inte dumt alls hörru!
Eff: Hur gammal är du? Lomo... du måste vara kring de 40?
Eff, jag har just pratat med en vän som råkar äga en Lomo faktiskt! Han säger att den är rysk! :D hur fint är inte det? Iallafall TACK!!! En entusiastisk känsla har infunnit sig. Ska få låna dyrgripen och leka lite i helgen förhoppningsvis!
Anonym: jag är 26 år fyllda. Men det är något speciellt med hur Lomokameror behandlar ljus och färger. Och så gillar romantikern i mig att något som egentligen är tekniskt dåligt och fel blir så vackert.
Svala: hoppas jag kunde sparka igång någon slags tankeverksamhet vad gäller kreativiteten. Om inte, tja, det är ju bra det också. Och ja, Lomo är sovjetiskt från början. Leningradskoye Optiko Mechanichesckoye Obyedinenie.
Eller Sovjetiskt, tja, ursprungligen grundat 1914 då hette landet Ryssland och omdöpt till LOMO 1993 då landet återigen hette Ryssland. Struntsamma.
haha... Jeopardy nästa?
Om man får använda Google och Wikipedia, visst.
Skicka en kommentar
<< Home