9/11
Jag vill minnas det här tragiska datumets dag genom att gå fem år tillbaka i tiden och minnas vad jag hade för mig när nyheten slog mig. Jag låg på Lunds Lasarett och hade precis blivit opererad under nattens sista timmar på grund av en akutartad värk som visade sig vara utomkväde i ena äggledaren. Jag var sjukhusdrogad. Gniden. Gravt deprimerad och mycket mycket trött när jag äntligen lyckades ta mig ur sjukhussängen och halta mot tv-rummet. På mig hade jag tunna och fula sjukhustrosor i nät och en för stor rock. Buken smärtade och jag kände mig yr. Slog mig ner och slog på TVn. Ser ett flygplan flyga in i world trade center. Ser ett annat flygplan flyga in i world trade center.
På bara en natt hade jag plötsligt blivit en sjukling i en värld som höll på att falla samman framför mina ögon.
Allt som närmast skulle kunna kallas för självömkan var som bortblåst. Mina problem var nu plötsligt inga. Nu växte istället världssamvetet till sig och en allvarlig sympati. Jag förstod att denna händelse markerade det hittills största och frankaste intrycket i min samtidshistoria. Så kraftigt att dess påverkan och efterföljder ekade över hela klotet. Påverkade vår världsuppfattning. Skapade rädsla, fördomar, muslimhatare, svajande ekonomi, hyckleri och fula skäl att göra krig. Samt… punkterade mediabubblan. Dagen då WTC föll punkterades alla filmer som någonsin romantiserat en New York vy i bredbild.
Attentatet piercade vår samtida kultur, vår ekonomi och vår sömn. Den utmanade västvärlden, våra uppfattningar om USA och offentliggjorde baksidor av jätten i väst. USA´s världshärskande inställning tycktes dock öka av sårbarheten. Dumma folk.
Det måtte då ha varit sjukt peppade människor som stod bakom verknaden.
Jag vill inte gå för långt in på det här, men jag köper inte ordet ”terror-attack”.
Nog hade de motiv.
Inte för att det var rätt det de gjorde.
Men motiven fanns.
På bara en natt hade jag plötsligt blivit en sjukling i en värld som höll på att falla samman framför mina ögon.
Allt som närmast skulle kunna kallas för självömkan var som bortblåst. Mina problem var nu plötsligt inga. Nu växte istället världssamvetet till sig och en allvarlig sympati. Jag förstod att denna händelse markerade det hittills största och frankaste intrycket i min samtidshistoria. Så kraftigt att dess påverkan och efterföljder ekade över hela klotet. Påverkade vår världsuppfattning. Skapade rädsla, fördomar, muslimhatare, svajande ekonomi, hyckleri och fula skäl att göra krig. Samt… punkterade mediabubblan. Dagen då WTC föll punkterades alla filmer som någonsin romantiserat en New York vy i bredbild.
Attentatet piercade vår samtida kultur, vår ekonomi och vår sömn. Den utmanade västvärlden, våra uppfattningar om USA och offentliggjorde baksidor av jätten i väst. USA´s världshärskande inställning tycktes dock öka av sårbarheten. Dumma folk.
Det måtte då ha varit sjukt peppade människor som stod bakom verknaden.
Jag vill inte gå för långt in på det här, men jag köper inte ordet ”terror-attack”.
Nog hade de motiv.
Inte för att det var rätt det de gjorde.
Men motiven fanns.
posted by Svala at 11:59 em
2 Comments:
Kommer också ihåg vad jag gjorde exakt den dagen... surrealistiskt alltihop. Men den romantiserade New York bilden finns kvar.....hos mig iallafall. Mörker får alltid ge vika för ljus, det måste vi tro.....
Visst mår man bättre av att tänka ljust. Jag ser faktiskt inte så mörkt på WTC-attentatet längre. Tycker faktiskt att det var en nyttig händelse för USA. En smärtsam påminnelse om att de inte kan köra hur som helst med andra länder.
Skicka en kommentar
<< Home