Märkligast

Jag måste berätta en grej innan jag fullkomligt spricker. Det kan nämligen vara så att jag varje natt går och lägger mig och sover på flera hundra år gammal isländsk litteratur!

Låt mig förklara.

Gubben som äger lägenheten är en mycket märklig man. Han brukar ringa mig med jämna mellanrum och fascineras av slumpen att han bara ringde upp mig, av alla bostadssökande han såg i listan. Och att han erbjöd mig lägenheten direkt för att "det kändes rätt". Samt att han faktiskt var den ende som svarade på min annons när jag sökte lägenhet. Som jag skrev tidigare känner han till min morfar och älskar att belarma mig med gamla historier från förr, i ett välbalanserat whiskyrus. Han är av den bestämda uppfattning att min mormors styvfar “Jón” vakar som ett helgon över både mig och honom.

Jag finner hela spektaklet lätt underhållande, intill bristningsgränsen när jag blir tvungen att komma på anledningar att lägga på.

Hur som helst. För några veckor sedan förklarade jag att jag ville bli av med jumbo beta sängen som står i sovrummet. Den har han liksom själv smitt ihop och den måste sågas i sönder för att få ut därifrån igen. (Jag accepterade den endast för att kunna få lägenheten, men nu så tänjer jag på gränserna)

Då berättar han att det nog blir lite svårt, eftersom han förvarat gamla böcker under sängen. “Flera hundra år gamla” säger han. Jag fiskar fram att böckerna ska vara så pass gamla att de är skrivna på skinn. SKINN. Fattar ni???

Skinn
DET är gammalt.

Efter varsamma trevanden kommer det fram att det gäller verk som enligt honom har gått i arv inom hans familj. Att han kommer från en präst-släkt och att det gäller “familjeskrifter” från förr.

Men scheisse.

Får man lov att behålla sånt?

Jag har ju givetvis dragit bort madrasserna ur sängen för att blott skåda en orubbligt ihopskruvad botten. Det måste alltså bli till ett hemligt projekt att skruva loss sängen för jag ska kunna se om det är sant, det han säger.

Men tänk om jag har en massa arga spöken runt omkring mig varje natt. Snorri Sturlasson som vänder sig i graven och vill att böckerna ska “hittas”, eller så. Jag känner mig nästan lite utvald. Är grymt nyfiken och känner något slags ansvar för de där skinnböckerna.

Det skumma är att Flóki häromdagen satt inne på rummet och lekte med LEGO, och plötsligt kallade på mig för att han var rädd. Han sa att det kändes som det var någon inne i rummet och att någon tittade på honom.

Han har aldrig betett sig så innan, och han vet inget om böckerna.

Skumt
Mycket skumt

Fortsättning följer när jag vet mer.