onsdag, september 27, 2006

Igår lyckades jag känna mig stolt över mig själv. Det var en skön känsla, när jag faktiskt under en kort stund lyckades inse vad jag har presterat hittills i år. Och till och med flera år tillbaka. Att jag har lyckats genomföra så mycket. Trots allt. (Allt = vajande psyke, rotlöshet, annorlunda och ansträngde bakgrund, knaper kontakt med föräldrar, ensamstående heltidsmamma.. ja ensam helt enkelt) Jag får ibland en känsla av att min blogg håller på att tunnas ut och bli ointressant. Igen. Lite i takt till att mina drömmar om ett annat slags självförverkligande falnar ju mer jag ger mig hän åt mitt nya jobb. Jag hinner helt enkelt inte reflektera så mycket över annat som jag vill uppnå när det nu finns en sysselsättning som kräver min fulla uppmärksamhet. Ju mer jag ger av mig själv desto mindre försöker jag vara någon annanstans. Och mitt nya jobb får min energi. Jag har blivit mitt nya jobb. Jag skapar själv mitt nya jobb. Det är i rollen som föreståndare för ett fritidshem som det mesta sker just nu. Och det är mycket jag inte kan blogga om som sker där.
Men…
Det som jag inte har lyckats förmedla via min blogg är tankeprocessen som har ägt rum bakom alla stora förändringar som ni som följt bloggen ett tag har bevittnat. På mindre än ett år har jag flyttat två gånger, varav ena flytten var från Sverige till Island. Jag har börjat jobba på flera ställen. Och slutat. Jag har verkligen fått treva mig fram och hela tiden varit missnöjd. Hela tiden jagat en dröm som inte varit tillräckligt konkret för att kunna halas ner och bli till verklighet. Klockan har tickat pengar. Samhället har till slut nödvändigtvis slukat mig. Jag har ju fler än bara mig själv att tänka på. Sen har Flókis pappa plötsligt dökt upp och kommit in i bilden. Plötsligt har vi pappahelg varannan helg. Mycket omställning. Gammalt rivs upp.
Jag har alltså inte bara flyttat från ett land till ett annat. Jag har också äntrat arbetsmarknaden efter en behaglig tid som student. Jag är numera en högst angelägen samhällsprodukt! Vilket är smått ironiskt egentligen eftersom jag oftast känt ett motstånd inför detta. Har alltid varit stolt över att ha tagit andra vägar i livet än gemene man. Vågat uppleva mörker och oupplevt liv utan facit. Men nu alltså… Det är så fascinerande att inse att jag nu står på andra sidan samhället och ledsagar små själar som försöker förstå sin omvärld. Det som jag fattades när jag växte upp lär jag nu ut till barn som ska kunna leva sina liv bland andra människor i det vi kallar samhälle. Normer Reglerande verk Trivsel Skapande Vänskap Respekt Självförtroende Om jag ska vara helt ärlig mot er så håller jag på att starta upp en verksamhet. Det fritidshem jag tog över var ett stort kaos. Utan stringens. Utan ledstjärna. Utan kärna. Det har blivit mitt uppdrag att slipa till. Lägga linjer. Hitta på göra´t. Kontakta samarbetspartners (isländskt fritids är annorlunda än svenskt. Ska berätta mer en annan gång).
Det är crazy mycket att tänka på i alla fall.
Och mitt i allt stannar jag upp och är lite tacksam för att jag tagit mig hit. Även om det inte var meningen från början.

4 Comments:

Blogger Silverfisken said...

Inte gå nu.

27/9/06 13:29  
Blogger Fröken Lund said...

Ibland slår det en att man faktiskt åstadkommer något. Då är det riktigt skönt.

Jag insåg nog rätt tidigt i min ungdom - efter en dröser nederlag - att det aldrig blir som man tänkt sig och att det bara är bäst att 'go with the flow'. 'Det ordnar sig alltid' och allt det där.

27/9/06 19:24  
Blogger Svala said...

nej, jag ska inte sluta nu. Även om det lockar rätt mycket. Jag vet att jag inte kan. Det här var bara en (något dramatisk) summering av mitt nu. Så att ni ska förstå.

fröken lund, min blogg är ju ett bevis på att man faktiskt kommer fram till något, även om man inte alltid vet just vad. Det gäller att inte ge upp och hålla ögonen öppna.

27/9/06 20:02  
Anonymous Erna Sif said...

Þú ert svo mikið krútt! Svo ofsalega einlæg :)

Þú stendur þig eins og hetja :)
Enda er það ekki skrtíð því að þú ert svo dugleg og svo heilsteypt persóna.

Annars er ég farin að sakna þín!
Hvar í ósköpunum heldur þig.

27/9/06 20:45  

Skicka en kommentar

<< Home