Just nu seglar mina minnen. De dyker upp i vågor. I vetandets sjöar av tillbakablickar och insikter. Jag utför allt jag måste. Min mask förvånar även mig själv. Jag ler till och med. Dränker insikten i sjön igen för en stund. Tills den åter flyter på ytan och berättar för mig att min morfar dog idag. Igen och igen och igen.

Som vanligt ser jag civilisationen lösas upp ju längre bort jag kör. Bebyggelser ersätts av tysta landskap och högljudda berg. Radion slutar fungera och vinden försöker knuffa bilen av vägen mitt på en snöhärjad hed. Plötsligt finns bara naturen och vi. Med solen som enda vittne. I en bil på väg mot ett farväl.

Morfar hade krympt. Hans hår vitt och tunt som silke. Kroppen späd och ömtålig. Blekt som en liten ängel som skulle kunna flyga iväg när som helst. Ett tag var jag säker på att han försvann. Ögonen stängdes igen och munnen gapade tyst utan att andas. Jag kände hur tiden stannade och gav ifrån sig ett eko som blixtrade innanför ögonen på mig. Tills han öppnade ögonen igen och fortsatte prata med mamma i telefonen som han hade vid örat. Han kanske kände att han kunde få dö nu när han hade hunnit prata med oss alla. Men sen ångrat sig och tänkt att det kanske var ett olämpligt tillfälle att stelna till på.

Vi åkte därifrån ett par orosmoln lättare. Nöjda med vår stund. Accepterande.

På vägen hem hade mörkret hunnit bre ut sig över havet. Bergen skymtade som sovande svarta jättar och på himmeltavlan sken månen upp så att det blänkte på vattnet. Jag kände för att stanna upp, kliva ut ur bilen och lägga mig ner för att betrakta stjärnorna. Känna efter vad det är för värld som morfar lämnar. Och vart han tar vägen.

Det kändes som det var han och inte jag som hade en lång resa framför sig när vi kramades hejdå.

Rakt på sak

Jag har aldrig stämt träff förut som den här med min morfar. En sista stund tillsammans innan en ofrånkomlig död sveper iväg med honom. Vi visste båda hur det låg till. Att syftet med mitt samtal och min resa imorgon blir att hinna se honom innan han går bort. Det har de flesta hunnit göra redan.

- jag vill ge dig en kram nu när du ligger på sjukhus och mår så dåligt.

- nu ska vi inte riva upp oss för mycket över det här. Du vet hur det är Svala min. Döden är en del av livet för alla kan ju inte leva jämt. Du kan ju tänka dig hur överbefolkat det hade blivit.

Innan andetagen tar slut

Min morfar håller på att dö. Han är så sjuk och plågad av en märklig sjukdom som gör att hans röda blodkorn angriper de vita blodkornen och därmed gör hans blod rätt odugligt. En för läkarna obegriplig och svårbehandlad sjukdom. Den enda läkaren som hade specialiserat sig någorlunda på området här på Island avled lite brutalt efter ett fall på en ridtur i december. Det ser inte hoppfullt ut för min morfar. Han har prompt bestämt sig för att avbryta behandlingen han hittills fått, som troligtvis varit helt fel för honom. De har pumpat cancermedicin i honom fast han inte ens har cancer.

Morfar förklarar att hans fru väntar på att träffa honom och att det är dags för honom att lämna jordelivet. Han är nöjd med beslutet att inte dra ut på något mer.

Jag vet inte hur jag kommer att ta den dagen han somnar bort och aldrig finns mer igen. Jag vet inte om jag kommer sitta stel som en pinne när min blick riktas mot en overkligt kall kista i kyrkan, eller om jag kommer skaka och snora ner mig av sorg efter min älskade, älskade, älskade morfar.

Jag vet bara att jag inte kan begära att han ska leva mer när det innebär att han plågas så grymt som han nu gör.

Jag ska ta ledigt från jobbet imorgon och köra norrut med syster för troligtvis en sista hälsning. Jag pratade med honom idag och bad honom ta väl hand om sig inför imorgon.

Jag hoppas att jag hinner.

Tillställningar

Det är rätt upplevelserikt att bevittna arrangemang som sänds live på TV, som helgens första delfinal av isländska melodifestivalen. Jag satt i publiken med en scen rakt framför mig men fick ändå känslan av att befinna mig bakom kulisserna. Räkna ner sekunderna tills sändningstiden startas, bli regisserad hur applåderna skulle fortlöpas. Sitta stilla i stolen och betrakta rutinerade rörelser i luften där TV-kameror flyger omkring på kranar för att fånga stunden i bild. Uppställda mikrofoner. Springare som röjer till på scenen innan kameraögat ska blicka mot nästa artist.

Allt som hände rakt framför ögonen på mig var ämnat för en sofftittare nån helt annanstans. Någon som njuter av den eleganta panoreringen med artisteriet uppe på strålkastarscenen i helbild, när allt jag ser är en hängig kamera-assistent som rullar en åkvagn med två kamerasnubbar uppe på, fram och tillbaka. Passar att hålla jämn hastighet. Igen och igen. Flås. Gnid. Rutin.

Jag vet inte varför men jag tänkte plötsligt på Riefenstahl och hennes dokumentation av Hitlers hord med robotfolk. Syftet med deras sammankomst var inte bara att vifta spänt med händerna i takt. Det skulle dokumenteras. Annars hade tillställningen troligtvis inte ägt rum.

När man blir trött på ord

Jag och mitt ex turas om att skicka nyinspelade filer till varandra via msn. Där vi sjunger. Det är rätt underhållande faktiskt.

halt

Jag funderar kring den bild som ni läsare eventuellt får av mig när ni läser den här bloggen och kommer på att den alldeles säkert inte representerar mig särskilt väl. Vad jag kan se är det en trött och gnällig, pensionsparande bittertant i total avsaknad av socialt umgänge (bortsett från en farmor och en moster) som framträder mellan inläggen.

Jag känner det trängande behovet av att klargöra att så inte är fallet. Jag är snäll och rolig. Och social. Amen. Att jag har valt att censurera de stora dragen ur mitt liv beror på att jag vid en tidpunkt kände att jag behövde dra mig tillbaka från bloggrutan och bli introvert för kultivera mig på Island och för att fundera över saker och ting i min ensamhet istället för att fläka ut mig själv, även om jag brottas med lusten att bara få vara här och skriva menlös dagbok om allt och inget och mig själv.

För det är vad jag gillar att läsa på andra bloggar.
Andras reflektioner kring sig själva.
Och bra ordbajs.

Vi får se hur det blir framöver. Nu har jag landat lite och förlikat mig nämnvärt med min vardag så att det blir förhoppningsvis allt färre desperata tillrop och allmänt gnäll om trötthet jag vrider ur mig på kvällarna här.

Solen hälsade på i helgen

pressad pung

Jag har ätit fårpung. Host. Vänta, jag hinner inte riktigt svälja insikten själv när jag skriver. En gång till. Jag. Har. Ätit. Fårpung! Ja jävlar tänk alltså. Vilken bedrift! Det blev alltså dags i helgen att se om det fanns stake i mig nog för att lyckas få ner en isländsk rågmacka (rúgbrauð) med det rätt så provocerande pålägget "Fårpung". Fast det äts tydligen som det är också. Min moster tycker att det är jättegott.

Som ni kanske förstår krävdes det mäktigt mod inför detta intag. Jag laddade lite genom att först läsa på förpackningen där den sista meningen betyder Det är roligt att lära sig äta maten som höll liv i den isländska nationen (folket) i århundraden. Njut!

Varpå det nästan kändes som min plikt att erfara vad mina förfäder tvingats gå igenom för att slippa svälta ihjäl. Det fanns få konserveringsmöjligheter förr och därför fick höstens slakt stå och surna för att kunna förvaras över vintern.

Det var alltså surpressade fårpungar jag fick i mig den dagen. Och detta betalade min moster nästan 80 svenska kronor för. Jag står mållös inför detta dilemma. Fast sura pungar kanske inte är mycket äckligare än möglig ost, som ju faktiskt är tillverkad ur körtelsaft ur kor samt löpe (vilket är kalvmage). När jag tänker på det så är ju faktiskt fårpung rätt så “safe”. Simpel mat. Du ser vad du äter liksom. Men att det ska vara så dyrt med lite sur fårpung går över mitt förstånd.

Jag är visserligen inte helt obekant med "Þorramat" som den här mycket gamla mattraditionen med surmat kallas. Min mormor var expert på tillagning av blodpudding till exempel. Jag minns att jag ibland såg på när hon stoppade blod och inälvor i fårmagar och sydde igen. Men þorramatur är också rutten haj, svedda fårskallar, rotmos, sylta (gjord på fårskallar) och annat smått och gott.

Det är säsong för sånt här gojs nu. Var och varannan islänning ser till att hamna på Þorrablót där den här “maten” intas under festliga former tillsammans med “Brennivín”. Lite skit rensar väl magen.

Jag vill äga en bostad

Jag har nyss hämtat Flóki hos grannpojken och snicksnackat lite smått med hans flirtande pappa, bankmannen. Han berättade att han just hade varit o tittat på en lägenhet. Jaha, ska ni flytta, undrar jag. Nej, jag ska hyra ut den. Och hur var den då? Såg den bra ut? ... jo men jag har alltså redan köpt den och fått hyresgäster till den, hade bara inte hunnit titta riktigt på den själv innan... Alltså, den där sortens girighet på pengar stör mig rätt så mycket. Det är rätt vanligt att privatpersoner köper lägenheter som de hyr ut enbart i rungande profitsyfte. Det finns inga hyresgästföreningar på Island. Inget HSB. Inget MKB. Bara profithungriga privatpersoner som tar alldeles för mycket hyra.

2002 knackar på

Jag bläddrar i gamla mappar på datorn och rotar bland dagboksfiler och andra alster. Hittar potentiella titlar till böcker jag kunde slänga ur mig utan att reflektera så mycket på ett innehåll. Vad sägs om: "Jag har älskat din näsa". Den låter väl behaglig, no? Fattar inte hur jag tänkte back then. Vädrade antagligen de sista stänken av hjärtekras som kramades ur slasktrasan. Sen hittade jag även den här funderingen. Att skratta åt saken.

Den dagen då man sitter och skrattar åt sitt livs mest allvarliga händelser... har man då inte gått o blivit tokig på riktigt? Utan att veta om det? Det var min stora skräck att jag skulle bli fullständigt galen om jag nånsin lyckades komma över mina trauman. En märklig ekvation kan tyckas, men det har med bedömningsförmågan att göra. Var känslotröskeln går så att säga. Att om jag skulle lyckas bli fri från smärtan skulle jag ha tappat min referenspunkt till det hela. Graden av allvar och hur stort det påverkade mig. Men nu såhär i efterhand kan jag ju konstatera att man inte blir galen av att förlåta folk och måna om sitt liv bäst man kan. Visserligen kommer jag på mig själv med att dunka huvudet i väggen sådär lite autistiskt ibland men det kan ju faktiskt bero på annat. Vad vet jag. Skämt åsido. Jag brukar inte dunka huvudet i väggen. Men ibland känner jag mig tom.

Att gilla sitt julpynt

... jag brottas med kalendern ett liiiitet tag till bara. Sen ska det ner i lådorna igen. Jag undrar på vilken plats jag kommer att packa upp dem nästa gång.

En dag

medvetslös, skrumpen, pudrad, mätt, frusen, punktlig, kramad, röksugen, road, lättroad, glad, lat, mätt, försenad, trevlig, nyfiken, uppmärksam, pedagogisk, väldigt pedagogisk, fyndig, snäll, trafikstolpe, röksugen, snöfuktig, eftertänksam, mätt, lyhörd, andfådd, vig, fenomenalt viljestark, framgångsrik, rastlös, orolig, röksugen, deppig, velig, inspirationsfattig, fundersam, trött.

Hela Reykjavik ligger dunbäddad under lagervis med len fluffsnö och skimrar i märkbar tystnad. De stillastående bilarna ser ut att vara inlindade i sockervadd och gatan ligger belägrad av snödrivor och ojämna hjulspår, omgivna av snötyngda hus med glittrande istappar som dämpar luften. Det knastrar under fötterna där jag går och den klara luften fuktas med ånga för varje andetag. En söndag som denna promenerar jag bort till farmor och får höra henne berätta om sig själv som barn. Var hon bodde och vad hon gjorde. Vad hon tänkte och vad hon ville. Hon berättar att hennes mor var en vacker och stolt kvinna. Att det tog hela två dagar för henne att tvätta all tvätt ute i vaskhuset, där hon först fick värma kol för att sedan värma vattnet och därefter gnugga linet på en tvättbräda. Farmor minns att hon en gång såg på när hennes mor envisades med att gnida bort en fläck under två timmar. Den skulle prompt bort. Farmor själv var inte särskilt konventionell av sig och vägrade gå på "husmorsskola". Hon berättar stolt att hon och hennes vänninnor varit de första som vågade ha byxor på sig i skolan. Att en tant hade stannat till och betraktat farmor där hon stod med hammare och såg i högsta hugg ute på gården, och därefter knackat på och undrat om farmor var en flicka eller pojke. Min farmor ler när hon tänker på det och utbrister "tänk så trångsynta människor var på den tiden. Nu är det ju inte så längre, nu kan ju faktiskt kvinnor göra vad de vill i princip och slipper vara beroende av att en man ska uppehålla dem." Sen fnittrar hon till tittar lite lurigt på mig. "Vet du, det är ju inte könsorganen som bestämmer vad man kan och inte kan!" Och så rättar hon till glasögonen och lutar sig framåt mot mig och viskar en fras som hennes systerdotter ska ha sagt när hon skulle börja läsa medicin. "jag gör det väl inte med min muff heller!"

Blurrr

Men hallå... jag måste faktiskt gå och lägga mig. Det var ett mycket trött och uppsvullet huvud jag mötte i spegeln i morse. Det var ingen vacker syn. Rynkor, påsar och intorkat saliv förenat i en harmonisk gråskalad tranparens. Fast bli inte oroliga nu... jag brukar se mindre avliden ut nån timme senare när jag intagit föda och kaffe. Och rotat fram sminket. Jag måste bara se till att gå och lägga mig tidigare och inte fastna vid datorn på kvällarna. Jag brukar komma hem rätt sent nämligen, vi är alltid ute på ärenden, Flóki och jag. Så min tid med datorn sker när han har somnat, runt tio. Och jag har fått för mig att jag MÅSTE blogga nånting varje dag så nu kastar jag ut en länk till en skön video som jag nyss återupptäckte. Tar lite tid att buffras och visas i quicktime. Tror att det är Blur, men det är en låt som jag totalt hade missat om jag inte hade hittat den här länken. Det finns så mycket musik som inte syns.

John Cleese lär sig prata isländska

... Den här reklamen för isländska börsbolaget "Kaupþing" rullar just nu på TV. Vad jag kan se finns där inga större hot i bild. John Cleese sitter inte fastbunden på en stol med ett vapen riktat mot huvudet liksom. Mystiskt.

Avrostning

Aaaaah... motion! Jag mår tydligen bra av att röra på arslet. Använda kroppen till annat än att grubbla halvt ihjäl sig på livets våndor. Jag gick alltså på ett gymnastikpass och utmanade mina stackars rostiga leder och obefintliga muskler med rätt avancerade övningar. Såg fram emot en lekfull och oskyldig afton i sällskap av andra f.d. gymnaster, särskilt när jag såg att de flesta var betydligt äldre än mig. Men när 70-åringen satte igång med uppvärmningen var det jag som flåsade som ett as och fick ta en paus under styrketräningen medans gubben körde på som en ångvält! hehe... det är ju faktiskt peppande om något att se till så att jag i vart fall skaffar bättre kondis.

Det är säkert 70-åringen som är f.d. Islandsmästare i gymnastik, för det har jag hört att någon i gruppen ska vara. Just nu får han vara det i alla fall.

Vi var ungefär 20 pers. som därefter rullade kullerbyttor på mattan. Skratta ni, men det tar på krafterna, jag lovar! Särskilt efteråt, när man blir snurrig och måste stanna till för att hålla balansen. Efter kullerbyttorna kom handståendet. Därefter handvolt. Och sen frivolt. Och till sist Flick Flack. En sån där kul liten rörelse som man åstadkommer genom att slänga sig hejvilt baklänges med tillräckligt mycket fart och styrka för att orka sätta i händerna med en duns, dra kroppen runt och hamna med båda benen på jorden sen igen.

Jag tilltalas mycket starkt av utmaningen att utsätta kroppen för tillräckligt mycket fart och fysik för att den ska kunna falla någorlunda graciöst i takt till gravitationen.

Sen är det inte helt otrevligt med alla män i trikåer runt omkring i salen. En massa Rambo och Tarzan som klättrar omkring i lianer i bar överkropp.

Som sagt. Roligt.

Och hon log

Trött för att jag låg sömnlös igår. Sov tre timmar men vaknade lika bestämt som jag intalat mig att jag skulle. Blev glad. Lagade gröt. Såg på morgonTV. Blinkade bort sömnen och skrapade bort frosten på bilen. Uträttade allt sådär smooth i en bomullslen bakfylla av trötthet. Sitter nu och tvångsbloggar. Även om jag inte har något att säga. Så jag förstorar stora gapet av frånvaro. Någon gång ska det väl kunna fyllas med innehåll. Kanske i takt med dagarna, som sträcker sig allt längre nu. De hinner ta farväl i en glasklar skymning. Pastellblå bas som böjer sig ner och kysser snövita bergstoppar innan rodnaden och mörkret tar över. Reykjavik är frusen men frosten glittrar. Jag är frusen men jag tror att jag kan glittra. Några ord har värmt i mörkret. Några klarhetens ord.

Finns jordklotet kvar om 40 år?

Min hälsokupp som pågår just nu tror jag att blev igångsatt nästan lite omedvetet när jag började pensionspara för ett tag sedan. Och då talar vi om "Tilläggspension" som innebär att jag lägger undan lite extra för att kunna ha det rätt så fint när jag blir pensionär. (AAAAAAaahahahah... jag kommer aldrig bli pensionär!). (Frust..) Jag har aldrig planerat så långt fram i tiden och det vore ju en förskräcklig mängd försummade pengar om jag inte såg till att hålla mig i god form och kunna njuta av livet och pengarna när jag hunnit bli 65, för det måste jag väl ändå räkna med att jag en dag kommer att bli. Så nu måste jag bara se till att överleva tills dess!

Mantra

"Frihet", "Jag är fri", "Jag behöver inte det här" "Jag är fri från behovet", "Fri från suget", "Fri från röken", "Fri från beroendet", "Jag vill ha ett liv utan beroende" "Blabla bla"... "amen" och "... med Guds hjälp"... Jag har fått ihop en effektiv samling körgossar i huvudet som maler på för att skrämma bort cigarettmonstret, som just nu försöker sälja in ett glamouröst porträtt på mig själv ute på trappan med en pinne i handen. Det gäller att se pinnen som en falsk fiende istället för tröst. Helt klart! Särskilt när jag verkligen förstår och inser att jag har ett val. Jag kan välja att sluta röka och det ligger inte långt borta. Det ligger precis framför mig just nu om jag vill ha det så. Det är som med en hungrig apa som fastnat med handen i en fälla, med en banan i. Det enda som apan behöver göra för att bli fri är att släppa taget om bananen och gå vidare. Ett rökfritt liv väntar bakom nästa hörn och det är precis så logiskt som det låter. Det enda jag behöver göra är att ta mig igenom abstinenshelvetet så befinner jag mig där. Fri från att vara beroende av ett nervgift. Rökning plockar verkligen fram mina sämsta sidor. Gråglåmig hud och en andedräkt man inte utsätter någon annan för liksom. Irritation. Slöhet. Rynkor "Det är inte fint att röka", "en cancerknöl i strupen är rätt så oattraktivt"

Möjligen en ny hobby

Jag har svårt att behärska mig när jag befinner mig i närheten av gymnastikredskap. Blir nipprig som en gammal envis pensionär som har svårt att hålla sig borta från sin gamla arbetsplats. Känner det där landskapet där hästar, barr och bom sticker upp bland mattor och utslagna gymnaster utspridda på tomma ytor lite varstans. De sitter där i ett eget tidlöst forum och tänjer kroppen tills den ger efter och blir till en lydig betjänt att skicka iväg mot luften. Ganska skoj faktiskt. Det är en sån öppen och inbjudande atmosfär, gymnastiksalen, att det känns fritt fram att inta plats på en ledig post och börja experimentera. Så... när Flóki idag fick gå på nån slags intagningsrunda (för att bli placerad i rätt grupp) satte jag händerna i golvet och började gå på dem. Tror jag klarade av spänsten i nån halv minut. Kanske en hel... jag vet inte... jag var rätt förvånad över att jag fortfarande kunde konsten. Efteråt fick jag höra att de hade "Vuxentimmar" också. Tid i salen för forna gymnaster som drömmer om att åter få slå revolter på trampetten. Jag vill nog bli en sån. Hoppstuds trallalla.

Idag hoppade jag på en jättestor trampolin som bara stod och stirrade på mig med en manande blick. Jag är inte den som är den så jag gjorde som den sa och ställde mig på krysset och stämde fötterna för en accelerande studsorgie som jag inte visste hur den skulle sluta. Jag börjar trots allt närma mig 30 och även om jag inbillar mig att jag har receptet på en frivolt inristad i ryggmärgen så fick några magkittlande superstuds med en evighet mellan hopp och landning duga för den här gången. Hade dessutom riskerat att spräcka jeansen. Jag var där för att introducera gymnastik för Flóki, eftersom han behöver börja sporta. Karate var inget han fastnade för och bollsporter har aldrig lockat så jag tänkte att han kanske har fått lite akrobatik i arv från sin mamma, efter att han började slå volter ner från TREAN på badet. Det gäller att ta tillvara på förmågorna.

Jag har nyss sett ett avsnitt av "Masters of Horror", regisserat av japanske Takashi Miike. Det hette "Imprint" och var rätt sjukt. Jag och skräckfilm brukar egentligen inte gå hem tillsammans alls. Det slutar alltid med att jag själv ser minst lika plågad ut som offret i bild med tillhörande skrik och plötsliga utspel. Men jag ser oftast färdigt filmen genom fingrarna... efter att ha sänkt ljudnivån helt, lindat in mig i en kuvös av filtar och satt på lite Bob Dylan. Japansk skräck däremot verkar inte tilltala mina empatiska förmågor lika starkt. Istället försöker jag förstå hur någon överhuvudtaget kunnat komma på den mångfald av fantasifulla tortyrmöjligheter som offret blir utsatt för. Och dessutom få det hela att se snyggt ut. Färgmässigt. Det saknas moral liksom. Det blir bara blodigt och brutalt och skrikigt och överdramatiskt. Och snyggt. Och akrobatiskt. Hade mest problem med att ta en blodig talande hand, som stack ut genom huvudet på en tjej i filmen, på allvar. Klart ett störande moment.

Finn ett fel

En stor växt från havet som får agera fiskespö!

Starka rötter!

Envist sjögräs som slagit rot på en sten.

Flóki hittar en snigel

Flóki och Wilson Muuga

Det låg kusligt nära kusten

Skeppet var inte svårt att hitta...

Vägbeskrivningen löd: "kör mot Sandgerði och sväng sedan vänster..." Och voila... ett strandat skepp uppenbarar sig i fjärran.

35 saker

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag blev chef.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Kommer du ha några nya för nästa år?
Hade inga löften inför 2006, det kanske jag borde haft? I år kör jag med en önskelista. Känns bättre.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, både Lisette och Sigga blev mammisar! Bebisar är livsfarliga och smittar barnsug.

4. Dog någon som stod dig nära?
Morfars liv hängde på en skör tråd i december. Det såg riktigt svart ut. Jag trodde inte att han skulle klara sig.

5. Vilka länder besökte du?
Danmark och Sverige två gånger, och så en hel del Island.

6. Är det något du saknar år 2006 som du vill ha år 2007?
Kärlek

7. Vilket datum från år 2006 kommer du alltid minnas, och varför?
25 december. Dagen då jag kom på att jag måste backa från mina systrar.

8. Vad var din största framgång 2006?
Jag satte igång en upprustningsprocess av ett sunkigt fritidshem.

9. Största misstaget?
Orkar inte tänka efter.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag trillade dagen innan nyår, föll raklång i sidled när jag skulle öppna en dörr. Såg nog sjukt roligt ut. I övrigt har jag varit frisk som en kärna.

11. Bästa köpet?
En rad olika impulsköp som ledde till ett rikt tillskott i skosamlingen.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
En bil.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ok. Nu har jag tänkt i 5 minuter utan att komma fram till något så det säger väl en del om mitt år. Hur som helst blir jag alltid överlycklig när Flóki säger att jag är världens bästa mamma.

14. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2006?
Gnarls Barkley, Suburban Kids with Biblical Names, Slagsmålsklubben, Peaches, The Arcade Fire mfl.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag var nog allmänt mera ledsen. Var mest arg 2005. Jag tror att jag behöver bli mer arg igen.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Disciplinerat mig och tränat mer, bara för att jag mår bättre då.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Jobbat. Jag är inte konstruerad för sånt här 9 - 5 hardcore. Vill ta det lite lugnare.

18. Hur tillbringade du jul?
Ihop med mina 3 systrar och Flóki. Det var mys. Dagen efter blev det dock dags för lite traditionell osämja som är helt obegriplig att försöka förstå sig på. Jag orkar inte mer och har fått nog av dramat. Det kommer att dröja länge innan jag pratar med dem igen.

19. Hur många one night stands?
Inga.

20. Favoritprogram på TV?
Jag slutade se på TV år 2006.

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Flókis far ligger väldigt bra till som hatobjekt, men eftersom jag är en fredlig varelse får det räcka med att han förvandlas till ett blinkande rött irritationsobjekt lite då och då.

22. Bästa boken du läste i år?
Jag tyckte att Lance Armstrong självbiografi var väldigt intressant.

23. Största musikaliska upptäckten?
The Arcade fire tror jag, fast jag har inte utforskat dem tillräckligt ändå känner jag. Det är något som har varit bristfälligt i år. Musikutforskandet. Peaches blev ju ett kul inslag i alla fall.

24. Något du önskade dig och fick?
Jag fick lägenheten jag bor i nu, och ett spännande drama i min sängbotten. En väldigt speciell vän vid namn Kristleifur.

25. Något du önskade dig men inte fick?
Solsken i somras på Island.

26. Årets bästa film?
Usch... lite som har satt intryck känner jag nu. Men... "Flags of our fathers" var helt ok, även om jag har svårt för ändlösa krigsscenarion. Upprepning av Saving Private Ryan liksom. "It´s all gone, Pete Tong" blev en favo, "Borat" var kul, "The Squid and the Whale" hamnade nära hjärtat, och jag grät faktiskt över "The Holiday" som jag såg igår. Och ja just det... bästa filmen var nog ändå isländska "Mýrin", kallad "Jar City" på engelska. Den är Baltasar Kormákurs senaste och bygger på en bok av Arnaldur Indriðason. Den är vacker, kuslig, spännande och rolig. Orkar inte svepa in den i nån förtrollande beskrivning. Den var bra bara. Det var en njutning att se den. Jag retade mig förresten på Brokeback Mountain. Även om den var bra. Men så fantastisk var den väl ändå inte?

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2006?
Ingen aning.

28. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag hade lyckats hitta en finare lägenhet som inte var så liten.

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2006?
tant, slash våp.

30. Vad fick dig att må bra?
Alla stunder i en heitapottur.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
José Gonzales

32. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Heh... jag vet inte. Jag är inte såvärst engagerad just nu. Men jag tycker att det var fel att avliva gubben Hussein. Så... neanderthal liksom.

33. Vem saknade du?
Lisette

34. De bästa nya människorna du träffade?
Krilli

35. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Att hålla hårt i självdisciplinen


Snott från Sandra Citronmuffin

Sängliggardag

Min helg var full av hålligång, eller... jag var mest full... av champagne och skrattanfall. Tillbringade dagtid åt att reparera mig och blidka bakfyllan. Det blev en såkallad "Sängliggardag" där jag började med att duscha hett, dricka te gjord på färsk ingefära och citron och därefter tillbringa en hel dag under täcket. Vi kan kalla det för tvångsvård. En och annan viktig tanke slog in under denna handlingsförlamade dag. När jag inte dreglade ner kudden halvt medvetslös det vill säga. Jag kom på att jag har varit för besatt av pengar under 2006 varpå jag insåg kontentan av klyschan att "the best things in life are free". De där sakerna som jag har en tendens att ta för givna eller glömma bort. Att älska dem man håller av och visa dem det, att ha god hälsa, att uppskatta det som kommer i ens väg, att drömma och fantisera, att röra på sig, att se, att prata, att skriva, att vårda sin karaktär ... det kostar inte ett öre. Däremot har dessa sakerna en tendens att generera pengar. Tänkvärt. Jag rekommenderar alla att ha en sängliggardag lite då och då.

På andra sidan tidslinjen

Det var så omåttligt skönt att se 2006 gå upp i rök på nyårsafton. Se skiten avslutas med dunder och brak. Hela himlen exploderade i ett rekordartat fyrverkeriutbrott som påminde närmast om en krigssituation där folk ivrigt kämpar för sin frihet och fyrar loss skott för att komma vidare, in i det nya. Ritualmässigt! Även om det är en kalenderdöpt tid som invigs så känns 2007 som en betydligt trevligare period att träda in i. Jag lockas av tanken på att en ny sommar väntar på att bli fylld av nya tillfällen. Nya chanser. Och denna gången vill jag leva fullt ut. Det har redan hunnit bli den 3.e januari 2007. Det finns ingen tid att förlora. 2007 är ett blåskimrande år som får stjärnorna att lysa lite extra tydligt.