Idag hoppade jag på en jättestor trampolin som bara stod och stirrade på mig med en manande blick. Jag är inte den som är den så jag gjorde som den sa och ställde mig på krysset och stämde fötterna för en accelerande studsorgie som jag inte visste hur den skulle sluta. Jag börjar trots allt närma mig 30 och även om jag inbillar mig att jag har receptet på en frivolt inristad i ryggmärgen så fick några magkittlande superstuds med en evighet mellan hopp och landning duga för den här gången. Hade dessutom riskerat att spräcka jeansen. Jag var där för att introducera gymnastik för Flóki, eftersom han behöver börja sporta. Karate var inget han fastnade för och bollsporter har aldrig lockat så jag tänkte att han kanske har fått lite akrobatik i arv från sin mamma, efter att han började slå volter ner från TREAN på badet. Det gäller att ta tillvara på förmågorna.