Som vanligt ser jag civilisationen lösas upp ju längre bort jag kör. Bebyggelser ersätts av tysta landskap och högljudda berg. Radion slutar fungera och vinden försöker knuffa bilen av vägen mitt på en snöhärjad hed. Plötsligt finns bara naturen och vi. Med solen som enda vittne. I en bil på väg mot ett farväl.

Morfar hade krympt. Hans hår vitt och tunt som silke. Kroppen späd och ömtålig. Blekt som en liten ängel som skulle kunna flyga iväg när som helst. Ett tag var jag säker på att han försvann. Ögonen stängdes igen och munnen gapade tyst utan att andas. Jag kände hur tiden stannade och gav ifrån sig ett eko som blixtrade innanför ögonen på mig. Tills han öppnade ögonen igen och fortsatte prata med mamma i telefonen som han hade vid örat. Han kanske kände att han kunde få dö nu när han hade hunnit prata med oss alla. Men sen ångrat sig och tänkt att det kanske var ett olämpligt tillfälle att stelna till på.

Vi åkte därifrån ett par orosmoln lättare. Nöjda med vår stund. Accepterande.

På vägen hem hade mörkret hunnit bre ut sig över havet. Bergen skymtade som sovande svarta jättar och på himmeltavlan sken månen upp så att det blänkte på vattnet. Jag kände för att stanna upp, kliva ut ur bilen och lägga mig ner för att betrakta stjärnorna. Känna efter vad det är för värld som morfar lämnar. Och vart han tar vägen.

Det kändes som det var han och inte jag som hade en lång resa framför sig när vi kramades hejdå.