Tillställningar

Det är rätt upplevelserikt att bevittna arrangemang som sänds live på TV, som helgens första delfinal av isländska melodifestivalen. Jag satt i publiken med en scen rakt framför mig men fick ändå känslan av att befinna mig bakom kulisserna. Räkna ner sekunderna tills sändningstiden startas, bli regisserad hur applåderna skulle fortlöpas. Sitta stilla i stolen och betrakta rutinerade rörelser i luften där TV-kameror flyger omkring på kranar för att fånga stunden i bild. Uppställda mikrofoner. Springare som röjer till på scenen innan kameraögat ska blicka mot nästa artist.

Allt som hände rakt framför ögonen på mig var ämnat för en sofftittare nån helt annanstans. Någon som njuter av den eleganta panoreringen med artisteriet uppe på strålkastarscenen i helbild, när allt jag ser är en hängig kamera-assistent som rullar en åkvagn med två kamerasnubbar uppe på, fram och tillbaka. Passar att hålla jämn hastighet. Igen och igen. Flås. Gnid. Rutin.

Jag vet inte varför men jag tänkte plötsligt på Riefenstahl och hennes dokumentation av Hitlers hord med robotfolk. Syftet med deras sammankomst var inte bara att vifta spänt med händerna i takt. Det skulle dokumenteras. Annars hade tillställningen troligtvis inte ägt rum.