Hela Reykjavik ligger dunbäddad under lagervis med len fluffsnö och skimrar i märkbar tystnad. De stillastående bilarna ser ut att vara inlindade i sockervadd och gatan ligger belägrad av snödrivor och ojämna hjulspår, omgivna av snötyngda hus med glittrande istappar som dämpar luften. Det knastrar under fötterna där jag går och den klara luften fuktas med ånga för varje andetag. En söndag som denna promenerar jag bort till farmor och får höra henne berätta om sig själv som barn. Var hon bodde och vad hon gjorde. Vad hon tänkte och vad hon ville. Hon berättar att hennes mor var en vacker och stolt kvinna. Att det tog hela två dagar för henne att tvätta all tvätt ute i vaskhuset, där hon först fick värma kol för att sedan värma vattnet och därefter gnugga linet på en tvättbräda. Farmor minns att hon en gång såg på när hennes mor envisades med att gnida bort en fläck under två timmar. Den skulle prompt bort. Farmor själv var inte särskilt konventionell av sig och vägrade gå på "husmorsskola". Hon berättar stolt att hon och hennes vänninnor varit de första som vågade ha byxor på sig i skolan. Att en tant hade stannat till och betraktat farmor där hon stod med hammare och såg i högsta hugg ute på gården, och därefter knackat på och undrat om farmor var en flicka eller pojke. Min farmor ler när hon tänker på det och utbrister "tänk så trångsynta människor var på den tiden. Nu är det ju inte så längre, nu kan ju faktiskt kvinnor göra vad de vill i princip och slipper vara beroende av att en man ska uppehålla dem." Sen fnittrar hon till tittar lite lurigt på mig. "Vet du, det är ju inte könsorganen som bestämmer vad man kan och inte kan!" Och så rättar hon till glasögonen och lutar sig framåt mot mig och viskar en fras som hennes systerdotter ska ha sagt när hon skulle börja läsa medicin. "jag gör det väl inte med min muff heller!"