onsdag, januari 24, 2007

halt

Jag funderar kring den bild som ni läsare eventuellt får av mig när ni läser den här bloggen och kommer på att den alldeles säkert inte representerar mig särskilt väl. Vad jag kan se är det en trött och gnällig, pensionsparande bittertant i total avsaknad av socialt umgänge (bortsett från en farmor och en moster) som framträder mellan inläggen.

Jag känner det trängande behovet av att klargöra att så inte är fallet. Jag är snäll och rolig. Och social. Amen. Att jag har valt att censurera de stora dragen ur mitt liv beror på att jag vid en tidpunkt kände att jag behövde dra mig tillbaka från bloggrutan och bli introvert för kultivera mig på Island och för att fundera över saker och ting i min ensamhet istället för att fläka ut mig själv, även om jag brottas med lusten att bara få vara här och skriva menlös dagbok om allt och inget och mig själv.

För det är vad jag gillar att läsa på andra bloggar.
Andras reflektioner kring sig själva.
Och bra ordbajs.

Vi får se hur det blir framöver. Nu har jag landat lite och förlikat mig nämnvärt med min vardag så att det blir förhoppningsvis allt färre desperata tillrop och allmänt gnäll om trötthet jag vrider ur mig på kvällarna här.

6 Comments:

Blogger Spökplumpen said...

Jag tror man antingen är en sådan som är jämn i humöret när det gäller hur öppen man är med sig själv. hur mycket man visar. Eller också är man en sådan som under vissa perioder exponerar sig väldigt mycket, ofta omedvetet. Man ger för mycket - till för många. Det slår alltid tillbaka, med full kraft.
En blogg (eller en fast krönika i en tidning t ex) skildrar de där jobbiga cyklerna hos en själv. Det blir så tydligt.
Jag har många gånger mått dåligt när man fläkt sig själv utochin, särskilt när man inte riktigt vet vilka läsarna varit. Det blir en läskig rotlös känsla. Overklighetskänsla. Stora delar av en själv är ute på villovägar.
Ibland vill jag vara osynlig, superhemlig, för alla. Ibland är det precis tvärtom, och jag kan inte svara på varför.
Jag behöver antagligen få delar av mig själv prövade och belysta. Och antagligen behöver jag bli bekräftad, mycket och ofta...

25/1/07 09:04  
Blogger Eva-L said...

Eftersom du är på Island känns det exotiskt oavsett vad du är på för humör. Jag blir aldrig nedstämd av att läsa här (särskilt inte när du bildbloggar).

25/1/07 17:20  
Blogger Svala said...

Carl Fredrik, du är så bra på att avskala egenheter som den här. Att sätta orden där de ska stå. Det här sammanhanget får mig att tänka på ett citat jag antecknade i somras när jag brottades med Jante och min egen självförverkligandedrift.

The artist is the creator of beautiful things. To reveal art and conceal the artist is the art´s aim. No artist desires to prove anything.

Och...

We can forgive a man for making a useful thing as long as he does not admire it. The only excuse for making a useless thing is that one admires it intensely. All art is quite useless."

Nu påstår jag inte att jag är en konstnär, men ändå. På något sätt vill jag påskina min existens, utan att det i sig blir hela syftet med exponeringen i sig... vilket har hänt här på bloggen. Det var när jag gick på tomgång vill jag minnas.

26/1/07 01:00  
Blogger Svala said...

eva, oj... "exotiskt" är ju ett ord jag knappast hade använt själv beskrivandes min omgivning, men jag förstår vad du menar :) Kul!

26/1/07 01:02  
Anonymous Anonym said...

Det "sociala" tenderar att bara bli intressant av de som var där ändå, och om inget riktigt annorlunda händer så är det oftast inte heller speciellt kul att skriva om. Tycker jag, men jag har haft fel förr (har jag hört).

Tankar om småsaker och sådant som fastnat i huvudet blir aldrig tråkigt.

26/1/07 22:18  
Blogger eff said...

Fin.

Det är ordet som kommer till mig när jag funderar över bilden av dig.

Tre bokstäver och en stavelse kan låta futtigt, men det är det ju inte. Fin är inte ett ord att ta lätt på.

Du verkar fin.

28/1/07 00:17  

Skicka en kommentar

<< Home