onsdag, januari 17, 2007

2002 knackar på

Jag bläddrar i gamla mappar på datorn och rotar bland dagboksfiler och andra alster. Hittar potentiella titlar till böcker jag kunde slänga ur mig utan att reflektera så mycket på ett innehåll. Vad sägs om: "Jag har älskat din näsa". Den låter väl behaglig, no? Fattar inte hur jag tänkte back then. Vädrade antagligen de sista stänken av hjärtekras som kramades ur slasktrasan. Sen hittade jag även den här funderingen. Att skratta åt saken.

Den dagen då man sitter och skrattar åt sitt livs mest allvarliga händelser... har man då inte gått o blivit tokig på riktigt? Utan att veta om det?
Det var min stora skräck att jag skulle bli fullständigt galen om jag nånsin lyckades komma över mina trauman. En märklig ekvation kan tyckas, men det har med bedömningsförmågan att göra. Var känslotröskeln går så att säga. Att om jag skulle lyckas bli fri från smärtan skulle jag ha tappat min referenspunkt till det hela. Graden av allvar och hur stort det påverkade mig. Men nu såhär i efterhand kan jag ju konstatera att man inte blir galen av att förlåta folk och måna om sitt liv bäst man kan. Visserligen kommer jag på mig själv med att dunka huvudet i väggen sådär lite autistiskt ibland men det kan ju faktiskt bero på annat. Vad vet jag. Skämt åsido. Jag brukar inte dunka huvudet i väggen. Men ibland känner jag mig tom.