Innan andetagen tar slut

Min morfar håller på att dö. Han är så sjuk och plågad av en märklig sjukdom som gör att hans röda blodkorn angriper de vita blodkornen och därmed gör hans blod rätt odugligt. En för läkarna obegriplig och svårbehandlad sjukdom. Den enda läkaren som hade specialiserat sig någorlunda på området här på Island avled lite brutalt efter ett fall på en ridtur i december. Det ser inte hoppfullt ut för min morfar. Han har prompt bestämt sig för att avbryta behandlingen han hittills fått, som troligtvis varit helt fel för honom. De har pumpat cancermedicin i honom fast han inte ens har cancer.

Morfar förklarar att hans fru väntar på att träffa honom och att det är dags för honom att lämna jordelivet. Han är nöjd med beslutet att inte dra ut på något mer.

Jag vet inte hur jag kommer att ta den dagen han somnar bort och aldrig finns mer igen. Jag vet inte om jag kommer sitta stel som en pinne när min blick riktas mot en overkligt kall kista i kyrkan, eller om jag kommer skaka och snora ner mig av sorg efter min älskade, älskade, älskade morfar.

Jag vet bara att jag inte kan begära att han ska leva mer när det innebär att han plågas så grymt som han nu gör.

Jag ska ta ledigt från jobbet imorgon och köra norrut med syster för troligtvis en sista hälsning. Jag pratade med honom idag och bad honom ta väl hand om sig inför imorgon.

Jag hoppas att jag hinner.