vardagen

Varje morgon är likadan. Alarmet överröstar en söt dröm som inte hinner fastna i minnet när jag omedvetet river upp mig ur sängen för att snooza mobilen. En halvtimme ligger jag sedan kvar och svävar. Ett väldigt tanklöst tillstånd. Det blir så inbjudande med det varma täcket när en upphetsad storm hamrar mot husfasaden. Och jag hinner inte tänka så mycket. Det finns så lite planer just nu. Bara. Omställning. Till mitt nya liv. Introvert tänkande och reflektion.

På isländska.

Jag väcker sonen efter otaliga försök till försiktiga närmanden. Till slut blir det ofta lite stressigt. Han äter frukost framför Cartoon-Network medans jag gör i ordning kläder och brer en macka till fritidset. Sen kör jag honom till skolan. Det är vår stund på morgonen. Morgonmusiken i bilen. Hans favorit dessa dagarna är Belle & Sebastians "step into my office baby". Utbrast i ett "oj vad bra!" till de första tonerna av låten. Han har bra smak, min son.

När vi har kramats och pussats och vinkat hejdå kör jag vidare till mitt jobb. Det är min morgonmeditations sista minuter i frihet och stillhet. Ute i samhället. Jag vaknar till musiken och känner samhörigheten i trafiken. Känns som alla gör allting samtidigt här.

Sen blir det jobb i sju timmar. Jag pratar med små gummor och gubbar som vill åka bort på semester. Jag packar in flygbiljetter. Jag tar emot betalningar och skickar kvitton. Får flashbacks från barndomens kontorslekar med bankgirosedlar. Jag tittar på mitt visitkort och inser att jag kommer stanna här ett tag. Och att jag faktiskt trivs helt ok. För jag har fått ta tag i rätt så utmanande uppgifter på sistone. Anordnat en liten reklamkampanj till en av tema-resorna.

Sen kör jag hemåt och njuter av det starka dagsljuset på vägen. Släpper blicken på vägen flera gånger för att ta in bergen som växt sig starka efter vintern. Som har en lika stark närvaro som solen och bara strålar av massiv skönhet. Av naturens briljans. In your face.

Hämtar sonis på fritis och lyssnar på hans berättelser om dagens bravader. Vi åker hem och sedan fylls hemmet av barn som vill leka och det känns bra med liv i stugan ett tag. Jag lagar mat.

Vi äter.

Drafts

Jag hade av någon anledning valt att skriva nedanstående inlägg, men sen inte publicera dem. Försöker komma på vad det kan ha varit som jag skämdes över... men kan inte riktigt hitta det. Möjligtvis att jag inte var på mitt bästa humör när jag skrev det.

...

Nunna

Det nya feminina. 90-tal. Inlindad klädsel. Mumifierad åfärd. Breda band som viras runt runt runt. Pennkjolen är bara en början. Snart kommer det tajta. Tajt upp till halsen. Sinnead O Connor snaggat. Stelt blekt och vackert. Kompressade former. Jämna kurvor. Kyligt. Varmt bara på insidan av paketet.

...

Jag om mig om blogg

Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Det går liksom inte att stänga av exhibitionismen. Narcissismen. Bekräftelsebehovet. Synliggörandet. Lusten. Strävan. Tanken. Visionen. Bilden. Existensen. My own dokublogg.

Stamceller till en C-uppsats

Dokumentärfilm har åtnjutit en förenklad form av klassificering genom att betraktas som en solid genre bland det totala filmutbudets genrebestämmelser, med den enkla motiveringen att temat i denna syftar till att porträttera "verkligheten". Men likt fiktionfilmens utveckling av olika genrer spretar även dokumentärfilmen åt olika håll. Stilmässigt. "Visuell essä", "infotainment" och en rad andra begrepp ger en hint av olika strömmar inom dokumentärfilmen.

...

Det blev inte så mycket mer skrivet. Vi blev aldrig klara. Jag blev lite smärtsamt påmind om detta när min professor, Bo Reimer från K3, hörde av sig via mail häromdagen för att tala om att jag är välkommen att höra av mig när jag vill skriva klart c-uppsatsen.

Dokumentärfilm är gränslandet där det vi kallar "verklighet" vägrar låta sig begränsas. Och klassificeras. Allt utifrån synsättet "ju mindre regi, desto mer autencitet". Svårast var det att begränsa valet av infallsvinklar. Det var där jag och Lisette körde fast.

Men en poetisk dokumentärfilm lyckades vi åstadkomma.
Med motiveringen: I vår film får tuttarna tala för sig själva











stillbilder från filmen "Bara Bröst" 2005

brrr

Våren här på Island kan inte riktigt bestämma sig om den ska fortsätta vara vinter eller bli en vår på riktigt. Just nu sliter och river vinden i husväggarna så att det susar i rännorna och glamrar till i fönstren. En liten vårnattsstorm. Perfekt soundtrack för två varma kroppar att vira in sig i filtar till.

Jag lär krama kudde i natt.

blrrrp

"Kalle och Chokladfabriken" är ju en ganska intressant samtida film. I den ser vi hur en hop giriga ungar faller för frestelser, en efter en, i Willie Wonka´s syrliga sammansättning av Michael Jacksons "Neverland" i Alice i Underlandet-format. Ett par visdomsord hängde kvar i huvudet...

That´s it, isn´t it?
I make the candy I feel like and now I feel terrible so the candy is terrible.

- why is everything here so pointless?
- candy doesn´t have to have a point. That´s why it´s candy.

Men roligast var nog att se hur Johnny Depp åstadkommer ett tungspetsrull fladdrandes i hyperspeed som är inte av denna världen. När han kallar på en av sina Oompah Loompah´s.



mycket
roligt

Samtidigt men ändå inte

Reykjavík 19:26 = fortfarande dag
Malmö 20:26 = kvällen

(Bilderna är tagna ungefär samtidigt. Island följer London klockan och är alltså en timme "efter" den svenska klockan)

Perspektiv och porträtt

När jag gick en liten workshop i fotograferande, på K3 i Malmö år 2003, fick vi i uppdrag att skapa ett självporträtt i en fotoautomat. Mitt resultat, som kan skådas ovan, avslöjar kanske inte helt oväntat att jag har en paranoid läggning. Att jag gärna skulle vilja ha ögon i nacken och se på saker med egna perspektiv. Vad bilden inte helt uppenbart kan skildra är att jag just när den togs har Björk dunkandes i lurar i öronen. Och att jag gärna lufsade på mig schalar och annat dämpande material att vira in mig i, för att skydda mig mot omvärlden.

Just nu känns det som att jag inte har så mycket att vira om.
Eller... hur virar man runt ett vaaakum?

jeeeez... the paparazzis are EVERYWHERE

Så här ser en isländsk ulltröja ut.
Min mormor brukade sticka sådana.

Det finns ett gammalt foto på mig där jag sitter bredvid mormor med egna stickor i högsta hugg. Jag tyckte att det var jättepinsamt och brukade skämmas rejält när jag såg fotot.

Det gör jag inte nu längre.
Betyder det att jag har blivit vuxen?

ny tid

Det är en konstig tid det här. Även för en slags tidlösing jag upplever mig själv vara ibland. Jag begriper faktiskt inte hur ny den här tiden verkligen känns. Som ett skarpt ljus riktat mot ögonen.

"Titta vilken ny tid".

Och jag famlar i ljuset
Och förnimmer inte konturerna.
Av vad som komma skall.
Av vad som ÄR.
Bestående.

I fantastisk yta?

Efter att ha rotat lite i magnet-poesin valde min son Flóki att sätta fast de här orden på vårt (silvergråa) kylskåp när vi nyligen flyttat. Precis så som de står. När jag frågade honom vad det betydde så visste han inte riktigt. Läsa frasen kunde han. Men inte förklara innebörden.

Jag har stannat kvar vid dem. Låtit dem sitta kvar på kylskåpet som ett budskap att meditera kring.

För de påminner mig. De ställer frågan direkt. Om jag trivs i min fantastiska yta.

Jag har ett jobb.
Jag har en bil.
Jag har en lägenhet.
Jag har lite möbler.
Jag har lite kläder.
Jag har en tvättmaskin.
Jag har en tv
Jag har en dvd
Jag har en dator
Jag har en kamera
Jag har ett kylskåp

Men mitt bohemiskt fjädrade liv befinner sig nånstans i en solnedgång känns det som. Och jag oroar mig lite över hur det kommer att se ut i nästa soluppgång. Om jag kommer att uppleva mig som att jag har målat in mig i ett hörn och blivit en samhällets tjänare för överlevnads skull. För jag pantbelånar inte längre mig själv med CSN för att upprätthålla min existens.

Jag jobbar.

Och jag har blivit beroende av att jobba.
Och jag är lite rädd för att jag börjar bli lite för bekväm med hela situationen.

Slöjan på

Jag antar att det bara var en tidsfråga innan hon skulle dyka upp. Och när jag stod och sträckte på mig nyduschad framför spegeln och noterade en brutal buske armhår som växt till sig bortom min vetskap, insåg jag att tiden var inne. Celibat-Svala har anlänt.

Jag vet inte hur jag ska tackla det här riktigt. För jag har knappt med lust att ta bort eländet. Dessutom är det mysigt med hår. Och kanske... KANSKE lyckas jag attrahera en man med bara feromonerna som jag förmodar kommer sätta sig mellan stråna.

Beware!

Mihi

Ok ok. Jag ska dela med mig. Källan till glädje och fröjd är att lyssna på "Fuck this shit" med Belle & Sebastian minst en gång om dagen. En egendomlig lycka intar då plats i maggropen samtidigt som bilder av miserabla situationer i livet passerar revy. Komiken från detta fiaskopräglade tillstånd, som tycks genomsyra min vardag, sprider sig därefter till hjärtetrakten där det når sin kulmen och får mig att asgarva. Högt. När jag kör ensam i min bil. Från A till B.

Belle & Sebastian - Fuck this shit

Fast oftast tycker jag bara om att se en man framför mig med byxorna nere. Som skitit i det blåa skåpet. Eller så.

Bloggboken

Efter att ha insett vidden av försummade potentialer till blogginlägg, som försvinner nånstans bland synapser i pre-fas till Alzheimers, har jag därför inte helt oseriöst införskaffat en bloggbok! Jag har alltså ett behov av att haffa grubbel som dyker upp i huvudet när jag minst anar under dagens gång, eftersom min tankeverksamhet numera är inställd på att producera blogginlägg så det sprutar.

Det fanns en tid då jag motsatte mig bloggväldets mäktiga intrång i Svalaland men nu har jag lärt mig att jag helt enkelt får samarbeta.

Så bloggbok, bevara mina tankar är du snäll!

Förundrad

Sedan ett tag tillbaka har jag funnits registrerad på MySpace.com. (Heh... ja) Bara för att det är en ganska användarvänlig plats att socialisera sig på i nätverket, leta musik och annat trams. Surfa tyst förbi andra användare för att ta pulsen på mediablottarnivån hos folk ute i vida världen. (Gärna dom som totalblottar sig anskrämligt avklätt så att man kan känna sig lite normal ibland)

I övrigt står min profil och dammar (jag = gammal). Mitt mediablottande går på sparlåga och jag upplever min profil som ganska blygsam, om man bara bortser från min presentationsbild.

Så gissa om jag blev förvånad när jag plötsligt hittade en kommentar frånThe Rhetorical Letter Writer på min sida nu för nån dag sen. Han är ju hot hot. Och så skrev han så här fint.

Dear Svala,
Your friendship warms my heart
like saunas warm people in Finland.

Sincerely,
The Rhetorical Letter Writer

Jag blev väldigt glad.
Och förundrad.

Hur... varför... vad...?

Out of proportions

I fyra dagar har det varit konferens på mitt jobb. Nån slags, internationell inskolning i miljömedvetet tänkande. Fyra kostymnissar från USA och Australien har rest ända hit till Island för att tala om att vi ska använda parfymfritt diskmedel. De började med att avlägsna doftsprayerna på våra toaletter. Giftig gas, sa dom. Finns värre gaser än så.. faktiskt. Som vi nu blir tvungna att andas in när vi uträttar våra behov.

Kom igen...

Bara flygplanen de åkte hit med sprutade ner mer ozonfrätande avgaser än vad vårt företag nånsin skulle komma i närheten av genom att pusta lite med vår anspråkslösa dassparfym.

De befinner sig i heeelt feeel målgrupp faktiskt.

Jag röstar för ett studiebesök här.

Och här.

Sen kan dom få åka hem och prata med the fellow americans som investerar i skiten.

Gladmat

Birna gör kläder som får flickor att bli glada. Titta på hennes senaste kreation. Ätbart.

Och Tyskland, Tyskland über alles.

Ich liebe, liebe diesen sing sang

Fullständigt Omissande.
Lovar.

Arthur Ganson

Hittade lite konst som verkligen berörde mig. Skumt att en uppställd maskin som rullar ut kulor kan trigga igång nån slags instinktiva äckelkänslor. Bara ljudet framkallar massiv avsmak. Och hela situationen i sig. Malandet. Bajs. Kryp. Nästan lite "Geiger" över det hela.

Ugh.

konst

Se, det växer!

Mina små Basilika-bebisar.
Måtte dom klara sig undan alla onda skadedjur på vägen upp mot uppätning.

viskpisk

Igårkväll satt jag på Sirkus och drack ett glas rött vin med en vän, och pratade lite med José Gonzáles. Detta efter att ha stått och vibrerat i takt med harmonin av hans röst och gitarren förenad. Han sjunger så direkt. Sådär rakt vackert slätt genomsyrande. Låter som flera röster i en. Han har ett spektra av toner i sin röst. Omöjligt att avgöra var basen korsar ascenten och det ljusa i hans tonart. Och var han börjar och gitarren slutar. De verkar vara ihopväxta. Både fysiskt, när händerna och kroppen arbetar för att ge tonerna liv, och när sången och ljudet från strängarna blir ett, och fyller hela salen med...

Schdnngnggg....

kalas

Min farmor firade sin 70 års dag i lördags på Grand Hotel. Detta fick jag reda på när en släkting ringde och gjorde mig uppmärksam på att denna event skulle äga rum klockan 13:00. Han ringde 12:59. Varsel någon, varsel? De betonade att det borde ha varit min pappa som skulle informerat mig. Men med tanke på att han på sin höjd skickar en Wink nån gång i halvåret, på MSN, (och dessutom bor i Danmark) kan man ju ganska tvärsäkert dra slutsatsen att det aldrig skulle hända.

Men jag hann iallafall krama om söta farmor, trycka i mig lite tårta och smaska ikapp mig med stumma typer som helst ville gå så fort som möjligt. Jag har aldrig sett så många av min pappas släkt samlade på ett och samma ställe. Och det finns anledningar som jag bara kan ana bakom bistra miner.

Men farmorhjärtat var fin o glad. De arma få håstrån hon har kvar på hjässan hade pudel-permanentats och läpparna hade fått lite rött på sig. Hon hade både schal och pärlhalsband och såg så belåten ut.

Fast om jag hade fått bestämma hade det inte varit hon som fick plocka fram plånboken för att betala för kalaset mot slutet.

nääää alltså...

Ok. Jag ångrar mig! Jääättemycket. Jag är himla nöjd med mitt jobb. Arbetsuppgifterna är kanske inte de mest spännande här i världen, (just när det gäller excel) men i övrigt är det en väldigt fin arbetsplats. VÄLDIGT fin. Högt ansedd.

Nu skäms jag.

Hoppas jag inte förlorar jobbet för att jag är så omoget drömmande. För jag börjar bli rädd för att det kan ha märkts.

Att sätta sitt namn på saker.

Jag har fått visitkort nu på mitt jobb. Inte bara EN bunt. (som innehåller sisådär 1000 kort) Utan FYRA. (=4000 kort). Jag tittar på kortet och ser mitt namn där och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag borde vara tacksam och glad. Men istället skäms jag. Över att jag skäms. Det där visitkortet är inte jag.

Det här är inte vad jag vill egentligen.

Mitt alter ego har sådana problem med serviceyrken. Det känns som jag säljer min själ. Varför ska jag tvunget känna så. Varför känner jag ingen gräns mellan mig och mitt jobb. Varför ser jag det inte bara som ett jobb?

Jo, för att de pratar teamkänsla. De pratar framtid. De pratar om att bli en del av företaget. Växa med det. VARA det. De pratar ansvar. Arbetsglädje. Utveckling. De pratar sånt som är en dröm för alla som vill ha en fin trygg arbetsplats med positiva människor, där man har chans att känna sig meningsfull i sin position.

De har alltså tryckt upp visitkort. Och jag som trodde att jag skulle kunna vara anonym tills jag hittat hem på annat håll.

Jag är trots allt en skapande tratt.

Jag vill inte förlora mitt jobb.
Jag vill inte bli ett med mitt jobb.
Jag vill inte vara något jag inte är.

Lite stereo bitte

Tiden står stilla och är så frustrerat påtaglig. Tittar på mig. Trummar med fingrarna. Känns som den vill smyga sig in genom huden på mig. Sparka upp låset och presentera rubriker av försummade tankar som ska ha sin handläggningstid. Hur vuxen har jag inte blivit nu? Hur liten är jag inte just nu? Råkade gråta i bilen på väg till jobbet i morse. Fan. fanfanfan. Handen på ratten och en annan fick torka bort. Och det var sångerskan JEWEL´s fel. Hennes slingade sång i "painters" träffade rakt på en öm nerv som brast och blödde lite. Det var nog ett gammalt minne bara. Det goda, det vackra, det sköna. Sagan och myten, som jag numera enträget punkterar med gräslig komik.

Mitt liv går i mono. Så monotont.

eija

Jag har träffat Eija nu. Det mest okonstlade möte jag haft på länge. Att vi hade precis exakt likadana kjolar. På oss. När vi träffades. Förvånade mig inte särskilt.

(av alla kjolar).

Hur som helst så kan hon sjunga.
Å ja. Hon kan.

Här kan ni få höra lite. För hon bör höras tycker jag.

Livet är en schlager

JAAAAAAaaaaa... jag har fått digital TV!

digital
TV

Förstår ni vad det innebär???

Hejsan omvärld!

Jag vet precis vad jag kommer ha för mig lördagen 18:e mars. Eller redan nu på lördag kanske! Günther är med i årets svenska melodifestival ser jag!!! Det KAN... man väl inte missa? Även om man bor ute i Atlanten, (där borta vid Grönland nånstans).

Jag är schlagernörd

Utan att skämmas.

Schlager är heeelt missförstått! Ni har liksom inte riktigt fattat, ni som fnyser. Det krävs så oändligt mycket talang (och skumpa) för att uppskatta Kicki Danielsson svänga på scen. Och det är rent medieetnografiskt ganska viktigt att uppmärksamma hur länderna röstar i ESC. Det avslöjar det mentala nuläget hos Europas invånare. Det hintar utvecklingen.

Mer schlager åt folket.

I dåligt sällskap

Sa jag att jag har börjat smygröka förresten? Långa smala oskyldiga mentholcigg. Mycket glamoröst. Hick... va? vilken förnekelse. Sällskapet är så gott där jag står och puffar om kvällen. Och ännu godare i helgens utgång. Nej jag ska inte börja röka igen. Bara lite. Det var så jag började en gång i tiden. När jag var rastlös. 17 år. Och fick syn på de dära eleganta långa oskyldiga mentholciggen.

Nej jag vägrar bli mentholciggtant.
Fast bara nu. Lite.

Tills jag börjar träna igen. Allt rumpsittande kräver en rejäl vårupprustning snart.

betraktelse

Cat Stevens har surrat en del i den lilla radioburken jag tacksamt har till mitt förfogande som tillflyktsort när excel blir för mycket. "I´m being followed by a moonshadow...", "ooooh baby baby it´s a wild world"... och jag tänker att det ÄR något med honom och Jeff Buckley. Något med dem båda. NÅGOT som de hade båda. Och säkert många andra också, men... en lidelse av att vara större än sig själva. Större än de förmäktigar sig vara. För stora för sig själva. Båda dog. Jeff drunknade. Cat Stevens blev Yusuf Islam.

7 mars 2006

Tittar man noga kan man se hur regnet sveper in över Esjan. Väderprognosen känns lite överskattad ibland med tanke på det gravt oberäkneliga väderomslaget på Island. Nej, här får man titta ut genom fönstret för att bedömma om man hinner gå till affären innan ett oväder hoppar på en eller om man ska ta bilen. Vilket alla gör.


En skylt utanför...


... den här kyrkan


titta! ett moln!


titta! ett träd!


fruset


frusnare

anti allt

min blogg kan ju faktiskt betraktas som en studie i vad som händer när man trotsar alla lagar om konsekvens, stringens och enhetligt utformande. De här fragmenten som trillar ut på bloggen är infall. Ibland omsorgsfullt arbetade. Ibland impulsivt ogenomtänkta och hopplöst meningslösa. Alla kan de väl på något sätt signalera var JAG är på väg nånstans i livet. För det är väl vad den här bloggen går ut på. Den kretsar kring mig mer än något annat. Den är en målarduk där jag antingen stänker med penseln eller drar varsamt. Här kan jag ladda upp vad som faller mig in. Jag är för rebellisk för att hålla mig till EN sak bara, som att bara skriva om lilla Island, eller bara ladda upp bilder, eller bara slänga ut poesi och webbtrams. Bloggen är en soppa av fragment och det är det som är så kul med blogg.

DEN ÄR ETT UTTRYCKSMEDEL.

splatt,,,,....

You have not been identified

Jaha... Ögonscanning som identifikationsmetod! På spa-anläggningen skulle vi scanna ena ÖGAT för att få tillträde in. Japp. Kvinnan i kassan hänvisade mig mot en liten apparat som jag skulle stirra in i, utan att blinka. Det zoomas fram och tillbaka. En röst börjar plötsligt tillrättavisa mig. "You are standing too close". "Look into the center of the square". "Identification NOT completed!!!" Drygt. Stod till slut med ett galet uppspärrat öga och började känna mig lite smått besvärad när den plötsligt utbrister "Thank you for your co-operation" i en triumferande stämma. Jag garvade på mig.

Sen blev det dags för incheckning till omklädningsrummet. Jag hade börjat gilla High-tech känslan och det var lite James Bond över mig när jag ställde mig framför nästa apparat. Och stirrade klart och tydligt in i den. "You have not been identified" piper den då. Av någon anledning blir jag inte ens förvånad. Men jag blir insläppt ändå.

Sci-Fi flopp.
Så komiskt.

Mer spa tack!

Ok picture this. En kvinnlig kortklippt kollega. 35+. Angorakofta. Glasögon. Sitter på sitt kontor med ett brett leende på läpparna och en glittrig blick i ögat. Hon tittar ut genom fönstret. Minns något. Nånting som får henne att skratta till. I bakgrunden hörs Dragspelsvals från en liten radioapparat. Joddelmusik. Polkarock. ÖÖÖösteRrreEEEeicchh. YYYEEHHAAAAAAAA!!

Joodddelaiiihhuuuuuu
hej o hå!

(hör ni dragspelet?)

Det är såna extraordinära scenarios som gör mina dagar. Shit alltså. Och att vi hela tiden blir inbjudna till olika upplevelser, av olika samarbetspartners (som har det gemensamt att vilja snärja turister). Imorgon är det dags för ett besök här. (Att det skulle vara "affordable" som det står, är dagens skämt) Det ska bli så skönt att koppla bort omvärlden och allt bjäbb. Så... tröttsamt.