Lite stereo bitte

Tiden står stilla och är så frustrerat påtaglig. Tittar på mig. Trummar med fingrarna. Känns som den vill smyga sig in genom huden på mig. Sparka upp låset och presentera rubriker av försummade tankar som ska ha sin handläggningstid. Hur vuxen har jag inte blivit nu? Hur liten är jag inte just nu? Råkade gråta i bilen på väg till jobbet i morse. Fan. fanfanfan. Handen på ratten och en annan fick torka bort. Och det var sångerskan JEWEL´s fel. Hennes slingade sång i "painters" träffade rakt på en öm nerv som brast och blödde lite. Det var nog ett gammalt minne bara. Det goda, det vackra, det sköna. Sagan och myten, som jag numera enträget punkterar med gräslig komik.

Mitt liv går i mono. Så monotont.