Att sätta sitt namn på saker.
Jag har fått visitkort nu på mitt jobb. Inte bara EN bunt. (som innehåller sisådär 1000 kort) Utan FYRA. (=4000 kort). Jag tittar på kortet och ser mitt namn där och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag borde vara tacksam och glad. Men istället skäms jag. Över att jag skäms. Det där visitkortet är inte jag.
Det här är inte vad jag vill egentligen.
Mitt alter ego har sådana problem med serviceyrken. Det känns som jag säljer min själ. Varför ska jag tvunget känna så. Varför känner jag ingen gräns mellan mig och mitt jobb. Varför ser jag det inte bara som ett jobb?
Jo, för att de pratar teamkänsla. De pratar framtid. De pratar om att bli en del av företaget. Växa med det. VARA det. De pratar ansvar. Arbetsglädje. Utveckling. De pratar sånt som är en dröm för alla som vill ha en fin trygg arbetsplats med positiva människor, där man har chans att känna sig meningsfull i sin position.
De har alltså tryckt upp visitkort. Och jag som trodde att jag skulle kunna vara anonym tills jag hittat hem på annat håll.
Jag är trots allt en skapande tratt.
Jag vill inte förlora mitt jobb.
Jag vill inte bli ett med mitt jobb.
Jag vill inte vara något jag inte är.
Det här är inte vad jag vill egentligen.
Mitt alter ego har sådana problem med serviceyrken. Det känns som jag säljer min själ. Varför ska jag tvunget känna så. Varför känner jag ingen gräns mellan mig och mitt jobb. Varför ser jag det inte bara som ett jobb?
Jo, för att de pratar teamkänsla. De pratar framtid. De pratar om att bli en del av företaget. Växa med det. VARA det. De pratar ansvar. Arbetsglädje. Utveckling. De pratar sånt som är en dröm för alla som vill ha en fin trygg arbetsplats med positiva människor, där man har chans att känna sig meningsfull i sin position.
De har alltså tryckt upp visitkort. Och jag som trodde att jag skulle kunna vara anonym tills jag hittat hem på annat håll.
Jag är trots allt en skapande tratt.
Jag vill inte förlora mitt jobb.
Jag vill inte bli ett med mitt jobb.
Jag vill inte vara något jag inte är.
posted by Svala at 7:47 em
7 Comments:
Jag förstår dig fullt ut. Att sälja sig själv för pengar är inte kul. Det handlar om principer.
en till grej med visitkort. när man sen byter jobb, eller får nytt mobilnummer - vad gör man med visitkorten då?
det finns två saker man inte kan slänga tycker jag. Visitkort och stenar. Visitkorten är namn och människor, det blir nån slags woodoo om man slänger dom i sopnedkastet. Stenarna överlever i och för sig sopnedkast och soptippar - men man behandlar inte stenar på det viset.
JAg vet precis hur du känner - teamkänsla, en del av företaget, växa, allt är bara äckliga säljarklyschor. Smaka på "team building". FY FAN. Jag är alldeles för individuellt tänkande för att kunna vara med och "bygga" ett låtsasteam på någon jävla bondgård eller bygga broar i någon skog nånstans. Sådant tar jag inte lätt på.
Det är ju tyvärr så ibland.
Det går alltid att få ett jobb inom serviceyrket (särskilt utan glassiga högskolepoäng) och det ger pengar och så står man där helt plötsligt och känner sig tom i väntan på något bättre, annat, roligare.
I väntan på livet...
Men att ha mat på bordet och pengar i plånboken är ju också livet...
cfh, jag förstår precis vad du menar, och det är därför jag har en bunte i byrålådan av gamla visitkort från folk. Visitkort har nästan lite samma aura över sig som en teckning som någon gjort. Eller en CD med inspelad musik från en vän. Och stenar ... jag brukar ju hitta en hel del sådana i min sons fickor, och papperskorgen lockar ibland, men som du säger, man KAN inte behandla stenar på det sättet. De ska ut o leka i naturen igen!!!
kaptenen, max o liza... skönt att läsa era kommentarer. Antar att jag får svälja min stolthet lite och köra på med "autopiloten" lite. Måste ju ha bröd på bordet o sådant. Och landa lite i Island, se mig omkring och fundera på vad jag verkligen VERKLIGEN skulle vilja göra istället.
Jag måste ha taskig woodoo eller nåt då eftersom jag med jämna mellanrum förpassar de få visitkort jag har till det runda arkivet...i runda slängar ca en vecka efter att de landat i min hand. Detta eftersom om jag inte har någon nytta av korten efter en vecka är sannolikheten att de efter den tiden skall komma till nytta alldeles för liten. Skall jag vara riktigt ärlig så finner jag hela idén med visitkort rätt fjantig på något vis.
Skicka en kommentar
<< Home