Tempot pulserar på Reykjaviks gator. Bara idag körde jag förbi fem krockar. Miserabla bilar med skrynklade nosar och folk ute på gatan med mobilen vid örat. Den förlängda eftermiddagssolen kanske är boven. Dagarna blir längre och kan fyllas med mer innehåll innan mörkret fläker ut sig. Men folk är fortfarande djupfrysta. Sitter stelbenta under ratten och hinner inte med.

Jag hastar bäst jag kan själv. Det blir så när man inte har konkreta mål att hasa sig fram emot. När jobbet inte fyller funktionen av självförverkligande. Då måste dagarna fyllas med innehåll. Varje ledig stund blir en tillflyktsort. Varje sekund måste sväljas med förlustelser och förströelser. Tidsfördriv som håller tomhetskänslor och meningslöshet på hållbart avstånd.

Gymnastiken gör sitt för att distrahera mig. Kroppen är smidigare och jag har börjat köra frivolter i pik. Alltså med raka ben. Det känns tufft. Kommer nästan ner i spagat på båda ben. Också ganska tufft. Det blir Ninja-style på nästa tjuv jag brottar ner.

defrost

Jaja... grejen är att jag inte går fattig på händelser allmänt. Jag är bara inte lika mottaglig för upplevelser. Känslosvallet ligger orörligt under isen och stirrar. Jag huttrar och borrar både näsa och andedräkt ner i halsduken och väntar på att få tina.

Intryck

Vill så gärna bli intryckt

Absorberad
Av intryck

Ibland måste jag bara stanna bilen, åla fram kameran och veva ner rutan

vip i stian

Jag har börjat få gå före i kön in på Kaffibarinn. vip alltså. Börjar lära känna folket liksom. Vet inte om det är bra eller bara tragiskt. Det är där jag brukar hamna varannan helg.

ensam och ensam

Något som har blivit livsnödvändigt för mig är att känna att jag kan köra iväg nånstans, bara sisådär när jag känner för det. Plötsligt är jag på väg ut ur stan när jag egentligen bara skulle ha lite ingefära i affären. Jag blir lugn av att åka bort från vardagsbubblan. Jag måste få besöka en frizon, helst dagligen. Jag måste lyssna på musik i bilen. Högt. Jag måste få betrakta havet. Se energin i vågorna, hur våldsamt de kastar sig över varandra. Jag behöver verkligen få vara ensam ibland. När jag förstår att det finns saker som jag bara kan göra med mig själv, för att det kanske inte uppskattas på samma sätt med någon annan. Ibland vill jag bara få vara tyst och lyssna på vad det inre pladdrandet har att säga. Och jag blir så glad när jag vill vara sådär ensam med mig själv. För jag kan bli så trött på mitt eget sällskap om kvällarna.

Vuxna ska inte tjafsa med barn

Det var lite av en personlig seger att genomföra föredraget i torsdags. Jag pratade om hur man kan jobba med barn som aldrig gör som man säger. Som sparkar, slåss och tar sönder saker.

"Svåra barn" är lite av en hobby för mig. Eller... jag ser det som en utmaning att jobba med motsträviga barn, som har för vana att gå upp i kamp mot vuxna. Jag har sett "omöjliga bråkstakar" utvecklas konstruktivt på mitt fritids och jag har en stark tro på att de vuxna måste ändra på sina reaktioner, till de svåra barnens aktioner, om man vill åstadkomma en förändring i hur barnet beter sig.

De vuxna måste sluta att bete sig reaktivt mot barnets handlingar och istället se till att hålla premisserna på sin sida och respektfullt och bestämt ledsaga barnet ur det destruktiva mönstret. Barnet måste få utrymme istället för skäll eller en upprepad pedagogisk ritual som det har slutat lyssna på för länge sen.

Det handlar om sluta göra sig mottaglig för barnets försök att trycka på ömma punkter. Att inte bli irriterad, inte bli arg, inte bli besviken. Kapa banden helt enkelt och återfå kontrollen i påfrestande situationer.

Barn drivs av impulser och känslor. Hos "svåra barn" har driften att påkalla negativ uppmärksamhet blivit en del av deras självbild, som de vuxna ofta bekräftar omedvetet. Barnen har ingen möjlighet att själva ta sig ur en ond cirkel som det har försatt sig i mot den vuxne. Ännu värre blir det förstås när de vuxna börjar tappa tålamodet och tron om att barnet nånsin kommer "skärpa sig". Det blir krig på en outhärdlig nivå.

Det är då den vuxne måste backa och lära sig se på barnet med nya accepterande ögon och försätta barnet i situationer där det får nya chanser att utvecklas. Det har den vuxne makt att göra.

Tis is where I lives

Lite taskig kvalité på den här, men här är i alla fall lite Reykjavík from a distance. Kanske blir lite fler såna här bilder senare. Jag bor i närheten av kyrkan; Hallgrímskirkja, som förärats plats på toppen av 101 Reykjavík. Där står den och dånar flera gånger om dagen i torrt och vått. Tungt men melodiöst slår den långdragna spel så det hörs över hela innerstaden.

skrvkrmp

Hej. Jag har skrivkramp men det är sånt som händer. Här inne i min tvåspråkade (jag tycker att hjärna är ett äckligt ord så jag säger istället) "filmduksprojektor" så pågår förberedelserna för fullt, inför den lilla föreläsningen på torsdag. Det är helt sjukt att jag lyckas leva så tudelat som jag faktiskt gör. På isländska på Island, med bloggsvenskan malandes i ett hörn nånstans hela tiden. Sjukt jobbigt ibland. Jag hoppas jag blir extra kreativ av det här. Det är inte mer än rättvist.

distansen ökar vänskapen

Jag tillbringade dagen idag med min mamma. Vi hade en sån fin stund när vi satt i gamla stan utanför en kiosk och åt korv. På en bänk. I det fina vädret. Hade nyss hälsat på farmor som har bytt ut pannbandet mot en mössa som hon har på sig dygnet runt nu. Stackars farmor. Jag berättade för mamma att jag vill bo i gamla stan och då säger hon att hon tror att jag är en gammal själ. Det är nog det finaste hon har sagt till mig.

sirkus tv

Turkmenistan fick en president; Gurbanguly Mälikgulyýewiç Berdimuhammedow, och detta verkade nyhetsankaret tycka var en trevlig händelse. Han är rena sömnpillret i rutan annars.
Klipp 1

Hans glädje spred sig därefter vidare på hans kollega som tappert försöker svälja skrattkväljningarna. Det misslyckas totalt. Och hur lätt är det när man liksom hör hur det manliga nyhetsankaret sitter och fnissar och frustar i den andra mikrofonen.
Klipp 2

Det blir så syrligt att sitta hemma i soffan och titta på klipp 2, som dessutom handlar om isländska börsmannen Jón Ásgeir som äger halva världen snart typ, eller han äger liksom mer pengar än hela den isländska staten, och så går han runt där i klippet med den sanslöst fula gula plastpåsen med rosa gris på. I RÄTTSALEN. eftersom han äger den billigaste livsmedelskedjan "Bónus" på Island och kör en löjlig kupp där antagligen för att påminna alla fattiglappar på Island om hur billigt det är i Bónus. För han har blivit åtalad liksom och det är rättegång men det är bara en enda stor sirkus det här.

Jag bloggar detta, även om det är på isländska. Jag lyssnar knappt själv på vad de säger där nämligen.

Vad tycker ni? Vill ni ha såna här isländska klipp på bloggen eller klarar ni er utan?

Inlägg nr 500

Det känns som att det jämna antalet måste hedras på nån vis. Så jag säger Grattis Bloggen. Du börjar ju få lite rötter nu.

I all enkelhet

Vi lyckades gå upp i tid för att hinna med en sväng inom badhallen innan skola och jobb slukade oss. Jag fick liv i Flóki genom att stänka vatten på honom och en halvtimme senare satt vi utomhus i mörkret. I en varm och skön Heitapottur (bubbelpool typ).

Flóki sökte sig till en karaktärisk gubbe som bar breda svarta konstnärsbågar med så tjockt glas att ögonen förstorades. "Fortsätt väx och bli stor" sa den livliga gamlingen med bred och barkande röst och Flóki sög åt sig av uppmärksamheten från den vise mannen. Det ösregnade under tiden och soluppgången gömde sig bakom en tjock ridå av regndroppar, men jag siktar på fler morgonritualer som denna och hoppas se solen gå upp en annan gång där.

"Sundhöllin" är mitt favoritbadhus, bara för att det är så gammaldags. Och så bjuder de på kaffe ur en stor thermos som står på bordet vid utgången.

Det krävs inte så mycket ibland för att må bra.

Jag och Flóki har försökt gå upp en timme tidigare hela veckan för att vi vill försöka hinna med ett morgondopp innan skolan startar klockan 09.00. Men varje uppväckningsförsök har slutat med att vi snarkat vidare en timme till, för att det har varit helt oemotståndligt.

Ikväll berättade Flóki för mig att han ställt ett glas med vatten i fönstret som han tycker jag ska hälla på honom för att få honom på fötter imorgon bitti.

Han vet ju inte vad han ber om, stackars barn. Men helt osmart är han ju inte. Jag gillar att han har en känsla för framåttänk. Att han börjar lära känna sina begränsningar.

Kanske stänker lite på honom för spänningens skull bara imorgon. Det är sista chansen innan helgen att genomföra projektet och jag vill hinna se morgonsolen gå upp i en Heitapottur innan den hinner gå upp innan mig.

passionerad matkonst

Det är ju rena porren att se på när Nigella stönar över sina grytor med lite bulgur i.

Vad enkelt livet hade varit om man hittat sin nisch som Nigella har gjort. Hon verkar ju ha helgat sitt liv åt matlagning helt enkelt. Ätandet, matvaroinköpen och de sensuella ritualerna där rätterna smeks ihop med vällustiga läten är hennes levebröd.

Jag ser framför mig hur hennes man ber henne prata om mat när de rullar runt. "Åh, kanelen strimlar vi försiktigt ner i den ytterst väldoftande oljan". Jag skojar inte.

Jag har för mycket choklad i mitt köksskåp

Den här dagen är tillägnad kärlek och jag försöker få min pulserande pumpmuskel att förstå att det kommer hända igen. Att någon kommer att knacka på där igen. Hoppas vi. Nog.

flashigt

Det känns som att jag måste kommentera den plötsliga exponeringen av mig själv i föregående inlägg. Jag är ledsen om det vållat er obehag att ha mitt nylle plötsligt intryckt mot er skärm. Ni ber ju inte direkt om det och det var ju ett omotiverat drag egentligen. Jag vet inte varför jag alltid gör som jag gör. Jag bara gör saker ibland, som min sufflör tycker jag ska göra.

Troligtvis är det en kronisk benägenhet jag har att påkalla spänning och oro i min vardag genom att bli så här självupptagen. "Vad ska Jantelags-Sverige säga nu"... liksom.

Har jag sagt att jag fick lite uppmärksamhet som barn?

Kvinnan som kunde hångla med hästar

Den här snubben ger rätt tydliga signaler (tips. förstora bilden)





Jag hade tänkt ta lite bilder på mina vänner hästarna, som stod och kliade varandra i röven och såg allmänt behagliga ut. Men de är ju så nyfikna de där bollarna att jag plötsligt stod omringad av ett gäng näsborrar som prompt skulle smaka och sniffa på mig. Hur jag än vände på mig lufsade de tillbaka tätt inpå med sina uppspärrade mular. Varav hångelscenariot. Fascinerande med tanke på att de inte är tama.

Kom kom

Christina undrade i en kommentar hur Reykjavík skiljer sig från resten av Island. På ett sätt finns en del av svaren redan i själva frågan, för att Reykjavík skiljer sig helt enkelt avsevärt från resten av landet. Det är nämligen så att Island är ganska stort till ytan men har få invånare (300.000), vilket resulterar i en gigantisk klyfta mellan huvudstadsbornas kultur och lantisarnas, eftersom hela hälften av landets invånare faktiskt bor på huvudstadsområdet. 150.000 alltså.

Näst största "staden" är Akureyri på norra Island som har typ 20.000 invånare tror jag. Där finns dock de flesta väsentligheter som en smärre civilisation kräver för att kunna driva ett universitet till exempel, så det känns inte som nån liten ort när man är där.

Hur som helst, Reykjavík pratade vi ju om. Jag skulle vilja påstå att du kommer uppleva Island i allra högsta grad när du är i Reykjavík, och naturen finns ju överallt runt omkring i form av berg, hav, vildar på puben och oväder och norrsken och sånt. Så det är lika mycket "på riktigt" som nån annanstans, tycker jag. Lika mycket Island som allt annat som finns här. Åker man utanför huvudstaden byts kulturen mot orörda landskap och ett oberäkneligt väderomslag. Och lantisar som inte pratar engelska.

Du ska dricka mycket vatten ur kranen, bada i en heitapottur, fika mycket (rik och mångfattcerad caféflora), festa mycket (medtag slitstark klädsel och skor), gå på museum, shoppa och sånt. Om du åker utanför stan är det mest klassiska att bada i Blåa Lagunen eller se Gullfoss och Geysir. Det gör alla turister, men det är inte mindre vackert för det.

Fråga gärna mer om ni undrar över något.

fylla i rutan

Hihi. Jag tycker isländsk tv är så rolig. I ett typiskt sånt därnt soffdebattsprogram som kommer dagligen efter nyheterna framfördes ikväll ett test på en man som fick i uppdrag att dricka öl och därefter köra bil. I en simulator med stor skärmbild. Tanken var att demonstrationen skulle avskräcka folk från att köra omkring berusade. Men alltså... får man lov att vara full i tv? Efter 5 stora starka vinglade mannen mot simulatorn, gav ifrån sig ett par oberäkneliga rapar och yra gester och började dessutom uttrycka sig lite lustigt med engelska fraser. Givetvis mejade han ner rådjuret som sprang in på simulatorskärmen. Han var ju full. Man ska ju inte köra full, det vet vi ju. Men det är ett stort problem på Island tyvärr. Förhoppningsvis hade den här tillställningen effekt på folk. Om inte annat så för att det blev så påtagligt pinsamt.

En ny morgon

Det kom en ny morgon, även efter den längsta vakan. Blev väckt av att färska strålar letade sig in genom fönstret och lade sig på mina ögonlock så att jag kunde blunda vidare och sväva obehindrat en stund, mellan dröm och sovmorgon. Till slut sätter jag mig vid fönsterkarmen inlindad i morfars täcke för att betrakta ljuset sakta sträcka sig över ytan. Se på när himlen andas in en rosa nyans och jag andas tyst. Där och då.

Usch. Jag är så ledsen mellan varven för min morfar att det mesta inte känns angeläget att ta upp på bloggen just nu och jag vågar inte blotta mina blödiga sidor. Mamma och co. reser hit till Island imorgon från Sverige och i helgen blir det begravning. Vi kommer att övernatta i morfars gamla lägenhet när vi är där. Det känns smärtsamt redan nu bara att tänka på det.

På jobbfronten är det mycket att göra som vanligt och jag har blivit tillfrågad om jag har lust att hålla i en liten föreläsning under en arbetsdag snart där andra anställda från 5 olika fritidshem ska närvara och lyssna på mina råd om hur man bäst kan jobba med motsträviga barn. Eeeek. Måste se till att förbereda mig väl.

Jag ska dessutom hinna (och lyckas) skriva en liten minnestext om min morfar som sen ska publiceras i dagstidningen här. Det är tradition på Island att sörjande skriver om sin närstående som har gått bort, i tidningen. Det finns en hel sektion där dagligen, bara med dödsannonser och små memoarer från nära och kära. Alla blir hyllade och ihågkomna på en plats där andra kan ta del av det. Som om hela Island är en stor familj.

Jag var inte riktigt beredd bara på att se min morfar på bild där idag. Det smärtar och jag får se hur det blir med bloggandet de närmsta dagarna.

ohoj, ett mysterium

Vad konstigt. Här sitter jag och läser igenom bloggrundan med tillhörande kommentarer och kan nästan svära på att en kommentar hos herr Berglund egentligen är riktad till mig och min blogg. Om inte Herr Berglund själv har härjat i bondlortsorten Blönduós på Island då förståss. Blönduós är min födelseort och det var där jag hälsade på morfar häromdagen och den där kommentaren talade så direkt till mig att jag blev helt snurrig.

Hur som helst. Om orden var riktade till mig kæra Halla så tackar jag och bugar djupt för dem och hela spektaklet.

söndagkväll

Sitter och tuggar i mig torkad fisk och har just garvat högt åt Mikebike´s slående etnografiska studie av människor som råkar befinna sig i hans omedelbara närhet. (Läs och le) Har dessförinnan lite random öppnat kylskåpet och stoppat i mig vindruvor på måfå, ett par färska champinjoner, soltorkad tomat och några skedar Kesella. Det är först nu jag inser vidden av osammanhang i detta födointag. Men jag gör bara som magen säger och då brukar det bli bra.

Torkad fisk är så gott. 83% rent protein och inget fett. Själva ätandet påkallar dock något primitiva drag hos mig känner jag. Det är ansträngande att äta torkad fisk. Jag måste bita, dregla, slita och riva i fiskstycket tills en bit äntligen lossnar. Sen kan jag smaska förnöjt och känna mig lite rebellisk.

Tankarna har kretsat kring min morfar ända sen han dog och det känns fortfarande konstigt att tänka på. Jag har inte varit fullt så sentimental som jag trodde att jag skulle bli. Det känns bara konstigt och svårt att greppa att han inte finns mer. Att jag aldrig kommer att se honom igen. Ett oövervinnligt faktum och därför helt lönlöst att kämpa emot. Jag blir istället alldeles varm av att tänka på honom och jag antar att det är vad folk menar med att de som dör lever vidare på något sätt hos dem som är kvar. Jag känner mig dock övertygad om att han inte är helt borta och det är väl kanske därför som jag inte brottas med det här uppbrottet i känslostormar och förtvivlan. Förnekelse eller inte. Jag väljer att tro att han är på en annan plats nu. I ett annat format.

Utan smärta.