Vuxna ska inte tjafsa med barn
Det var lite av en personlig seger att genomföra föredraget i torsdags. Jag pratade om hur man kan jobba med barn som aldrig gör som man säger. Som sparkar, slåss och tar sönder saker.
"Svåra barn" är lite av en hobby för mig. Eller... jag ser det som en utmaning att jobba med motsträviga barn, som har för vana att gå upp i kamp mot vuxna. Jag har sett "omöjliga bråkstakar" utvecklas konstruktivt på mitt fritids och jag har en stark tro på att de vuxna måste ändra på sina reaktioner, till de svåra barnens aktioner, om man vill åstadkomma en förändring i hur barnet beter sig.
De vuxna måste sluta att bete sig reaktivt mot barnets handlingar och istället se till att hålla premisserna på sin sida och respektfullt och bestämt ledsaga barnet ur det destruktiva mönstret. Barnet måste få utrymme istället för skäll eller en upprepad pedagogisk ritual som det har slutat lyssna på för länge sen.
Det handlar om sluta göra sig mottaglig för barnets försök att trycka på ömma punkter. Att inte bli irriterad, inte bli arg, inte bli besviken. Kapa banden helt enkelt och återfå kontrollen i påfrestande situationer.
Barn drivs av impulser och känslor. Hos "svåra barn" har driften att påkalla negativ uppmärksamhet blivit en del av deras självbild, som de vuxna ofta bekräftar omedvetet. Barnen har ingen möjlighet att själva ta sig ur en ond cirkel som det har försatt sig i mot den vuxne. Ännu värre blir det förstås när de vuxna börjar tappa tålamodet och tron om att barnet nånsin kommer "skärpa sig". Det blir krig på en outhärdlig nivå.
Det är då den vuxne måste backa och lära sig se på barnet med nya accepterande ögon och försätta barnet i situationer där det får nya chanser att utvecklas. Det har den vuxne makt att göra.
"Svåra barn" är lite av en hobby för mig. Eller... jag ser det som en utmaning att jobba med motsträviga barn, som har för vana att gå upp i kamp mot vuxna. Jag har sett "omöjliga bråkstakar" utvecklas konstruktivt på mitt fritids och jag har en stark tro på att de vuxna måste ändra på sina reaktioner, till de svåra barnens aktioner, om man vill åstadkomma en förändring i hur barnet beter sig.
De vuxna måste sluta att bete sig reaktivt mot barnets handlingar och istället se till att hålla premisserna på sin sida och respektfullt och bestämt ledsaga barnet ur det destruktiva mönstret. Barnet måste få utrymme istället för skäll eller en upprepad pedagogisk ritual som det har slutat lyssna på för länge sen.
Det handlar om sluta göra sig mottaglig för barnets försök att trycka på ömma punkter. Att inte bli irriterad, inte bli arg, inte bli besviken. Kapa banden helt enkelt och återfå kontrollen i påfrestande situationer.
Barn drivs av impulser och känslor. Hos "svåra barn" har driften att påkalla negativ uppmärksamhet blivit en del av deras självbild, som de vuxna ofta bekräftar omedvetet. Barnen har ingen möjlighet att själva ta sig ur en ond cirkel som det har försatt sig i mot den vuxne. Ännu värre blir det förstås när de vuxna börjar tappa tålamodet och tron om att barnet nånsin kommer "skärpa sig". Det blir krig på en outhärdlig nivå.
Det är då den vuxne måste backa och lära sig se på barnet med nya accepterande ögon och försätta barnet i situationer där det får nya chanser att utvecklas. Det har den vuxne makt att göra.
posted by Svala at 1:25 fm
7 Comments:
Hjallastefnunni?
Jag har en pojke´underbar och gosego för det mesta men knäck i öronen och oförmåga...? att vilja lyssna.
Känner igen mig i din text men undrar om du (likt en SuperNanny) har nåt konkret förslag på hur man kan bryta den negativa trenden med tjat, tjat, tjat...?
mvh
importent, nej det är inte "Hjallastefnan" (en isländsk pedagogisk riktning på privat förskola). Det här är mitt eget tillvägagångssätt som jag har kommit fram till efter flera års erfarenheter. Boken "Fighter-relationen" har dock haft ett stort inflytande.
mammalex, de flesta barn går igenom perioder där de praktiserar sina viljor, protesterar mot sina föräldrar och testar gränser. Det är naturligt och då gäller det som vuxen att inte bli orolig utan istället sätta tydliga gränser och bemöta barnets utforskningar på ett positivt sätt.
Det kan hjälpa om du själv slutar tänka "han vill aldrig lyssna" och istället gå fram till barnet, lägger handen på axeln för att få kontakt och pratar i en annan ton än du är van.
Kort sagt, det är viktigt att du styr situationen.
Man ska som förälder se upp med att inte stressa barnet, med "tjat". Barnet slutar ofta lyssna när det saknas närvaro i det man säger.
Tänkte på en annan grej. Det finns också fall där barnen helt enkelt inte hör det som sägs för att de har öronen fulla med öronvax! Kan ju vara något att kolla upp om han är go i vanliga fall men inte tycks höra det du säger
Bara så att jag förstått det rätt: du menar "reaktivt" när du skriver reaktionärt antar jag? Eftersom reaktionär betyder något helt annat än att reagera på något...
Som du skriver så handlar det om att vara proaktiv och samtidigt ha bestämt vilka gränser som gäller. Mig skrämmer det lite att möta ungar som är gränslösa - och att av deras föräldrar bli sedd som elak och hård mot ens egna barn...
deep ed, ja du har förstås helt rätt. Jag menar reaktivt. *ändrar*
Jag vet inte om jag förstår dig rätt här:
Mig skrämmer det lite att möta ungar som är gränslösa - och att av deras föräldrar bli sedd som elak och hård mot ens egna barn...
Menar du då om personalen är elak och hård mot barnen? Ja, det är klart att det är jobbigt om föräldrarna tycker man är elak mot deras barn om man inte är det. Själv tycker jag just att vuxna ska låta bli att bli elaka och hårda mot barn. Det leder ju ingenvart. En av metoderna att få ett "svårt barn" att plocka fram sina bättre sidor är just att inte vara för hård mot dem. Snarare rättvis och bestämd.
Skicka en kommentar
<< Home