Tempot pulserar på Reykjaviks gator. Bara idag körde jag förbi fem krockar. Miserabla bilar med skrynklade nosar och folk ute på gatan med mobilen vid örat. Den förlängda eftermiddagssolen kanske är boven. Dagarna blir längre och kan fyllas med mer innehåll innan mörkret fläker ut sig. Men folk är fortfarande djupfrysta. Sitter stelbenta under ratten och hinner inte med.

Jag hastar bäst jag kan själv. Det blir så när man inte har konkreta mål att hasa sig fram emot. När jobbet inte fyller funktionen av självförverkligande. Då måste dagarna fyllas med innehåll. Varje ledig stund blir en tillflyktsort. Varje sekund måste sväljas med förlustelser och förströelser. Tidsfördriv som håller tomhetskänslor och meningslöshet på hållbart avstånd.

Gymnastiken gör sitt för att distrahera mig. Kroppen är smidigare och jag har börjat köra frivolter i pik. Alltså med raka ben. Det känns tufft. Kommer nästan ner i spagat på båda ben. Också ganska tufft. Det blir Ninja-style på nästa tjuv jag brottar ner.