ohoj, ett mysterium
Vad konstigt. Här sitter jag och läser igenom bloggrundan med tillhörande kommentarer och kan nästan svära på att en kommentar hos herr Berglund egentligen är riktad till mig och min blogg. Om inte Herr Berglund själv har härjat i bondlortsorten Blönduós på Island då förståss. Blönduós är min födelseort och det var där jag hälsade på morfar häromdagen och den där kommentaren talade så direkt till mig att jag blev helt snurrig.
Hur som helst. Om orden var riktade till mig kæra Halla så tackar jag och bugar djupt för dem och hela spektaklet.
Hur som helst. Om orden var riktade till mig kæra Halla så tackar jag och bugar djupt för dem och hela spektaklet.
posted by Svala at 10:57 em
5 Comments:
Det är helt läskigt att kommentaren hamnade där. Jag fattar ingenting. Naturligtvis är det mitt fel på något sätt, men ändå. Sicko.
Väldigt sorgligt med din afi. Ta hand om dig och insup så mycket du bara kan och orkar av den värme och kärlek som alltid uppstår på den isländska begravningen. Sist jag kom hem till Sverige efter en islandsbegravning grät jag 10 gånger mer än under hela islandsvistelsen. Alla i Sverige verkade så kalla och inbundna, ingen som kindpussades någonstans, ingen som kramade, ingen som ens frågade hur jag mådde. Första gången jag verkligen upptäckte den största skillnaden mellan mina två länder.
Halla
Jag kan ju det där med att slitas mellan två länder just på det där sättet och vet hur lätt det blir att generalisera och skönmåla de olika parterna. Gräset är alltid grönare på andra sidan, visst? "Fjarlægðin gerir fjöllin blá". Jag kan ibland sakna den svenska vänligheten som jag ändå kan tycka verkar ytlig eftersom den ofta ligger i linje med att vara socialt korrekt snarare än personlig. Men som sagt, jag kan ändå sakna den. Det där treeeeevliga liksom. Det blir så oskyldigt och gulligt sett härifrån Island, där folk faktiskt kan vara lite onödigt aggressiva och slarviga i sina framträdanden. Faktiskt. Men jo... djupet och värmen finns ju där nånstans också förstås. Under lagren.
Jag tror kanske du missförstod mig nu, jag menade nog att det kändes som att svenskar är väldigt kalla och svåra att komma nära och islänningarna vänligare. Det är klart, man ska inte generalisera, men i en situation där jag jag väldigt väldigt ledsen över att ha förlorat någon som stod mig nära, då tycktes Sverige vara ett land fullt av människor som aldrig någonsin haft några känslor överhuvudtaget. Det kanske finns en påklistrad och överdriven trevlighet bland svenskar, men jag vet inte är inte det mest någon slags konflikträdsla?
Jaja, nog om det. Ta hand om dig, dina och din vackre son!
Bless í bili
nejnej, jag missförstod inte alls, tror jag. Jag ville bara påvisa hur subjektivt man kan uppleva "vänligheten" hos människor i ett visst land. Att du vid en tidpunkt upplevde svenskarna som kalla, men att jag just nu kan sakna ett slags vänligt bemötande, eller vad man kan kalla allmän trevlighet, som islänningar tycks sakna. När man generaliserar åtminstone.
Det blir så omständliga missuppfattningar när man nätpratar! Förstår nu, och håller med till viss del. Jag tror du känner Island bättre än vad jag gör, men jag känner nog att jag hellre möter en tant nån gång ibland som jag inte känner alls och som kallar mig "elskan mín" än att mötas av påtvingade serviceleenden tio gånger om dagen. Kan dock tänka mig att det kanske fattas värme och omfamningar i det isländska arbetsklimatet? Jantelagen existerar ju inte direkt där, och då måste man ju vara lite stroppig och jobbig för att komma nånstans.
På tal om ingenting, så var det en man på jobbet idag som sa såhär till mig på lunchen "ursäkta, det kanske är fel att fråga dig om det här bara för att du är islänning, men kan man köpa torkad fisk i Göteborg?". Haha. Jag kan tycka att det är lite roligt att vara en stereotyp ibland.
Skicka en kommentar
<< Home