Tankarna har kretsat kring min morfar ända sen han dog och det känns fortfarande konstigt att tänka på. Jag har inte varit fullt så sentimental som jag trodde att jag skulle bli. Det känns bara konstigt och svårt att greppa att han inte finns mer. Att jag aldrig kommer att se honom igen. Ett oövervinnligt faktum och därför helt lönlöst att kämpa emot. Jag blir istället alldeles varm av att tänka på honom och jag antar att det är vad folk menar med att de som dör lever vidare på något sätt hos dem som är kvar. Jag känner mig dock övertygad om att han inte är helt borta och det är väl kanske därför som jag inte brottas med det här uppbrottet i känslostormar och förtvivlan. Förnekelse eller inte. Jag väljer att tro att han är på en annan plats nu. I ett annat format.
Utan smärta.
Utan smärta.
posted by Svala at 12:41 fm
4 Comments:
Jag förstår hur du tänker.
Jag föreställde mig ofta att jag skulle reagera på ett visst sätt när min farfar dog. Men när han sen dog oktober '04, efter att successivt ha tynat bort från oss under 4 års tid, så var det som att jag under dessa 4 år redan tagit ett långsamt farväl av honom. Det värsta var över. Jag visste att han led och hade väldigt ont, så när han väl somnade in så var det för det bästa. För mig var alltid min farfar så levande och energisk. Han älskade oss barnbarn så oerhört och jag minns honom som den som alltid lekte och hittade på hyss med oss. Jag minns hur han brukade skratta så att han kiknade, men jag minns också hans allvarliga sidor där vi diskuterade samhället, historia och livets vedermödor. Vad jag såhär i efterhand däremot inte minns är den lille mannen i sjukhussängen som föreställde en blek kopia av min riktige farfar. I mitt huvud är han fortfarande rund i ansiktet, brunbränd i skinnet och med ett stort leende på läpparna. Eftersom han alltid var så levande så kan jag faktiskt inte tänka mig att han bara försvunnit; att det verkligen var slutet för honom när han dog. Någonstans finns min lille, goa farfar och drar roliga vitsar för fnissiga tanter. Han har det bra, det är jag säker på. Just därför är det inte så hemskt att tänka att han gått bort. Han är helt enkelt bara någon annanstans. Ibland tror jag han hälsar på mig också.
Vilken fin beskrivning av din farfar! Du verkar ha samma inställning som jag när det gäller vart de tagit vägen. Jag har otroligt svårt att ignorera känslan som säger mig att han inte är helt borta. En känsla som sprider sig i magen nästan som att han själv är där alldeles intill mig.
Den känslan kommer hålla dig trygg. Var du än är så behöver du aldrig vara ensam. Jag hoppas att begravningen blir fin och att du kan känna att du får ett bra avslut. Så kände jag med min farfar. Begravningen var viktig för sorgearbetet. Samtidigt som det var väldigt fint och sorgligt, så var det på något sätt också overkligt eftersom jag upplevde att det egentligen inte var min farfar som låg i kistan. Det är märkligt hur det kan kännas så påtagligt att det bara är på ett visst sätt. Men det är också det som skänker oss tryggheten. De har det bra.
Det var likadant för mig när min mormor dog. Hon är död, hon är begraven och borta men hon finns alltid kvar, hon är en del av mig och mitt liv och finns alltid där - i saker, i minnen eller i närvaron av något som gör att det känns tryggt att bo där hon bott.
Just därför är jag inte så ledsen.
Skicka en kommentar
<< Home