tänk om

Jag kan inte låta bli att tänka tanken... tänk om det är min gammel gammel gammel.... gammelfarfars gamla litteratur, som jag ligger och sover på om nätterna? Det sa hyresvärden men jag har så svårt att tro honom. Det är ju helt sjukt i så fall.

önskelista 2007

2006 har varit ett jävligt år. Hela året har knappt infunnit sig från första början och har passerat mig relativt obemärkt då jag har hastat som en irrande pil dagarna igenom. Det har gått alldeles för fort och jag har mest velat fly från allt mellan varven och bli grottmänniska som käkar sallad dagarna i ända. Det har varit ett år fyllt med omställning, inlärning och förberedelser inför bättre tider, förhoppningsvis. Antagligen har jag mognat också. 2006 är året då jag började få rynkor! Jävla år. Jag ser fram emot 2007! Det låter som ett bra år. 2007. Lite hemtrevligt och händelserikt. Romantiskt förhoppningsvis. Jag börjar känna mig redo för pussar känner jag. Är lite skraj för att sätta upp mål, för jag blir helt förstörd om jag inte lyckas uppnå dem, men under 2007 vill jag mest av allt köpa en lägenhet. Jag vill fortsätta mitt mission med fritidshemmet. Jag vill läsa många böcker. Jag vill skriva fler listor av "måste göra" slaget eftersom jag har försummat så mycket hittills i år av det jag borde ha ägnat mig åt (på grund av avsaknad av listskrivande). Jag vill träna mer. Jag vill bli helt rökfri. Jag vill ha en pojkvän. Jag vill ha igen mitt blonda hår till sommaren. Jag vill resa någonstans med Flóki. Jag vill fotografera mer. Jag vill drömma mer.

Det bor ett skald nånstans i strängarna

Jag har ägnat lite tid åt att utforska min genpool på sidan www.islendingabok.is, som är alla släktforskares dröm. Där kan man nämligen enkelt kolla upp om och hur man är släkt med någon man känner. Det är ju så att de flesta islänningar är avlägset släkt med varandra, och då talar vi om att man kan ha en gemensam släkting som kan ha levt för flera hundra år sedan. Jag är till exempel faktiskt släkt med min styvbror, via en "Erlendur Bjarnason" som levde på 1700-talet. Fast jag trivs bättre med att se honom som min bror ändå. Efter en tids utforskande och förskräckliga insikter valde jag att gå lite längre tillbaka och parade ihop mig med skaldet Snorri Sturlason. Och tänk. Jag är ju faktiskt släkt med honom med! Jag är arvinge i det 23:e ledet efter honom. Han är typ min gammel gammel gammel gammel gammel .... .... .... gammelfarfar! Från far till dotter till son och sedan ett antal individer, däribland en rätt så inflytelserik biskop vid namn Guðbrandur Þorláksson (!) och så fram till mig till slut. Inga omvägar på vägen inte. Nu vet jag inte om det är så att alla andra på Island är släkt med honom också ... men nu ska vi inte förstöra det här fina momentet tack.

Häromdagen låg även internet delvis nere, eftersom Teh Stora telefonkabeln, CANTAT-3, som ligger och samlar sjögräs på Atlantens kalla botten, gick av! Eller sönder typ. Det står redan om det på wikipedia. Det är med andra ord kabeln som ger mig och andra Atlantshavsinvånare möjlighet att kommunicera med omvärlden via internet. Måste vara meckigt att fiska upp den och reparera den. Känna pressen liksom. Hur som... jag gläds över den här nyheten. Känna begränsningen. Att internet är så pass skört ändå.

Det är ett väder vi har

Det har varit väldigt stormigt på Island de senaste veckorna med omåttligt regn och rusk och dramatiska inslag i min molntäckta tillvaro. Eller jag tycker själv att det är dramatiskt när hästar drunknar. Det blir så rått och panikslaget. Kanske för att de är stora djur och att rädslan skiner så påtagligt i ögonvitorna och de uppspärrade näsborrarna. Kanske för att det var hela tre stycken hästar som drunknade under en räddningsaktion, när det blev översvämmning här. Ett stort tankfartyg med olja och bensin ombord i lasset har strandat vid kusten på Reykjanes. Troligtvis inte bara på grund av vädret dock, men en man dog under räddningsarbetet, sannolikt på grund av vädret. Skeppet har stått där på grund nu i nästan två veckor och man har inte kunnat komma åt för att tanka bort oljan förrän den här veckan på grund av vädret.

en vy

En vy kan ha ett affektionsvärde. Det är här som mina dagar i barndom blektes. Bort mot horisonter. Där ingentinget bor. Och himmelvalvet. Med morfars gård intill. Min mamma trodde att Reykjavik bodde bakom berget när hon var barn. Ett magiskt berg. I själva verket ligger Reykjavik 300 km och några dimensioner bort att färdas mot. Det här är en gråskalad vy i maj 2006 då jag blickade mot ett förbittrande kontorsjobb som jag gömt bakom berget. Sen gick jag in till morfar och stekte fisk åt honom.

... som reflekterades vidare

Inte ska man vara rädd för Ingenting. Som är ett sådant eklektiskt ord. Tingeling. Det är ju ljust, ingentinget. Det finns ingenting som är så fördomsfritt som ingenting.

en återkommande tanke

Konst är blott ett filter. Stramar den stora massan Ingenting.

Jag tar så lite bilder nu för tiden så jag har rotat i datorn och hittat lite färgklickar från i somras att liva upp bloggen med.

Övergång

Jag har tappat kontakten med den svenska agendan! Ni vet... essensen av det som svävar i vardagsluften i Svearike. Det som händer. Det som det talas och tycks om. Jag är inte längre en del av den. Jag kan lägga märke till den när jag läser andra svenska bloggar, men den berör mig inte. Jag upplever den inte och har ingen åsikt om den (mer än att jag tycker den är rätt ointressant. Trött på att läsa utspel i feminismdebatten. Trött på att läsa om TV-serier. Trött på att läsa antingen ris eller ros om Fuglesang... som om det inte finns någon annan beröringspunkt att ta upp i fallet). Nåja... Jag tillhör inte längre den svenska debatten helt enkelt, så som jag gjorde för 1 år sedan innan jag flyttade tillbaka till Island. Jag kultiveras istället här på den isländska ön ute i Atlanten och det som jag andas och tar in här blir en del av mig och mitt tankeliv. Det påverkar förstås språket. Det jag skriver nu är simpla ord som tillhör mitt svenska basförråd. Några avancerade krummelurer blir det alltmer sällan och de där beskrivande palietterna som samtidigt kryddar språket och lyfter texten är inte lika självklara och omedelbara längre. Kanske för att jag inte anstränger mig. Kanske för att jag inte pratar svenska längre. Det är precis som att endast ett språk får lov att rymma plats i passioncentrat åt gången. Så nu är det isländskan som fäster rötter där och får frodas och förädlas. Svenskan försöker jag vårda genom att skriva här. Annars hade den nog börjat damma på hyllan är jag rädd.

Fångar dagen

Jag skrapar lite på dagen och får tiden att stå stilla. Märker hur påtagliga mina steg blir och ser på när de kliver ut ur vanföreställningen om vanans trygghet som tillförskaffats genom upprepade monotona handlingar. Frihet är att lyckas uppleva den. Oavsett situation. Ibland känner jag mig instängd av alla måsten men när jag andas in en självmanad andning och ser att ingenting är som det någonsin har varit förut, befinner jag mig plötsligt i händelsernas centrum där jag har makt att bestämma vad som ska ske. En trygg föreställning. Varje dag är faktiskt unik. Och jag lever i den. Hela tiden.

Idag hittade jag en ny simhall på Seltjarnarnes, där vattnet i poolen består av uppvärmt havsvatten! Det var lite märkligt att simma omkring i en svag sälta och känna sig smidigare och tyngdmässigt lättare i vattnet än annars. Tror det är lite nyttigare för huden också att marineras i mineraler istället för att skrumpna i frätande klor. Bastun var så snygg. Där kunde man slappna av och titta ut genom en jättestor glasvägg, och ångan bestod även den av havsvatten så doften av tång pyrde in genom näsborrarna. Varmt hav

Visuellt

Ni som är intresserade av isländsk mediekultur kan få se nyhetsinslaget om fåret Surtla från igår genom att klicka här. I listan finns också de andra inslagen som jag nämnde igår.

... fler nyheter

Ett inslag visar översvämmningen i Sverige. Ett annat hur ett alldeles för vackert hus i Gamla stan brinner. Det känns smärtsamt när gamla hus brinner. Vi lider med er Sverige. Och vi har koll på er och alla väsentliga saker som sker i ert land! Minns att jag för ett par veckor sedan såg ett inslag om hundskulpturerna som växer upp på rondeller här och var i landet, som jag tyckte var ett mycket fint påfund! Fler nyheter... heh... mot slutet visar ett inslag hur ett avhugget (och uppstoppat!) huvud av ett beryktat isländskt får har återfunnits efter en tids letande! Kommer inte ihåg sammanhanget nu, men fåret blev känt för sin överlevnad uppe i bergen och att det till slut fick efterlysas med en summa pengar för att någon skulle få till det och fånga vilden under dramatiska omständigheter som innebar att hon tills slut blev avlivad med 3 skott! Surtla hette hon. Fåret. Surtla! Veterinären som pratar i inslaget håller det mörka fårhuvudet i ett vördnadsfullt grepp, rapar upp några skaldade rader som yttrats om detta historiska får och talar även om att hon hade varit vacker! Att det hade debatterats hur moraliskt riktigt det egentligen var att avliva ett sådant enastående stolt får! En syrlig känsla sprider sig vid såna här... nationella tilllfällen. Det lullar en varsam heder bakom den här framställningen. Välbalanserat distanserat och ganska komiskt inslag med lagom mycket hjärta. Dessutom helt obegripligt för de flesta oinvigda gissar jag. Islandsarvet.

nyheterna

Island är precis så där litet så att jag plötsligt ser mitt barn i bild när jag zappar förbi kanalerna och hamnar på en nyhetssändning. Det är ett kort inklipp på barn på fritids i ett inslag om barnbidrag, som tydligen ska ökas. Trevligt. Där visas också ett inslag, tredje kvällen i rad, om en trafikolycka som jag såg med egna ögon i lördags, när jag körde hem från min syster i Mosfellsbær. Uppe på höjden mot bergsluttningen Esjan såg jag hur den tvåfilade riksvägen norrut låg alldeles upplyst. En tunn tindrande sträcka av vitskimrande ljus som möttes av en lång rad rödflammiga otåliga bakljus. Med den blåa signalerande brytpunkten i mitten. Olyckan. I mörkret. Panikskimmrande blått. En 30 åring dog. Hans bil stod russinformad i mitten på vägen där den hindrade trafiken. Nyhetsinslaget igår handlade om hur respektlöst folk har börjat bete sig på Island, då polisen blev nerringd av flera trafikanter som klagade på den långa avstängningen av vägen. Nyhetsinslaget ikväll tog upp fallet igen där det fortsätts debatteras om hur polis och trafikanter bör samspela i sådana situationer (som är vardagsmat här, jag ser säkert en i månaden) samt att folk ringt och bett om ursäkt för sin otålighet och "bad manners" vid olyckan. Jag tycker att det hela är skrämmande. Det är skrämmande att folk slutar bry sig, men det är ju hoppfullt att folk ringer för att be om ursäkt, och att det dessutom publiceras i TV.

Se... även google har ångest!

Bra. Jag har riktigt stora problem med att komma på en vettig inledning till det här inlägget, så det får bli så här spontant ärligt nu. Snavar in. Jag tänkte berätta lite om min helg. Jag känner mig bitter. Men det är bara en tanke som helt plötsligt hoppade ut när jag satt och tänkte vidare på nästa mening. Jag tänkte berätta om min helg. Inte för att det har hänt något särskilt. Det händer ganska lite särskilt dessa dagarna. Det beror förstås på mig själv. Jag är inte tillräckligt mottaglig för trevligheter antar jag. Ni vet... jag plågas just nu av den där trångsyntheten, otacksamheten och oron som har en tendens att smyga sig in i blodomlopp på folk och förpesta synen på tillvaron. Det kan vara så att det överväldiga mörkret, som hänger över mig 20 timmar om dygnet, har något med mitt sinnestillstånd att göra. Antagligen har det det. Det gör mig... mörk. Men men... Det var inte det jag skulle prata om nu. Jag tänkte berätta lite om min helg. För jag vill se om jag kan minnas den. Jag tror att jag lever ett alldeles för högt tempo till vardags och lyckas alltmer sällan knyta ihop säcken innan jag somnar. Jag hinner inte tänka efter. Jag irrar vidare från den ena upplevelsen till den andra utan att låta dem lämna spår. Det skapar som vetat stress och stress är inte alltid bra. Jag vill ju vara som tjuren Ferdinand... som bara sitter där och luktar på blommorna och njuter av det fina som finns runt omkring. Åter till helgen... Jag tror jag får ta det i ett annat inlägg. Med tanke på att min Enter knapp har gått sönder.

medveten meditation

Att människor ska skilja sig från djur för att de har ett "medvetande" är en ständigt återkommande punkt att filosofera kring. Det är ju via medvetandet som allting sker, inte sant? En ganska viktig egenskap att hålla koll på tycker jag. Hur medveten man är, och vad man är medveten om. Därför har jag svårt att förstå varför personer i min omedelbara omgivning inte tycks vara medvetna om sig själva. Idag var jag på en workshop där en flock fritidsledare fick lära sig olika avslappningsövningar. Tillsammans låg vi ett 20-tal utspridda på madrasser, inlindade i filtar som små kuvösbarn. Episk synthmusik hörs strömma ur en liten burkradio och en tjej börjar instruera oss hur vi ska slappna av. "Känn hur din högra arm blir allt tyngre. Andas in det nya och släpp ut det gamla" Jag upplever hur tankarna släpper och försöker bli medveten om var jag annars omedvetet går och spänner mig. Ansiktsmusklerna, axlarna. Och det är då jag plötsligt hör snarkningarna. Någon har somnat redan efter fem minuter. Det är en gåta för mig hur man kan lyckas somna mitt ute på ett kallt golv bland 20 okända personer. Hur gör man för att bli så oberörd? Snart hörs fler rosslanden och gäspande läten som får hela spektaklet att bli till en rätt komisk situation. Jag försöker leva mig in i fjällvandringen som instruktören målar upp för vår fantasi. Höll på att andas in fjällgräs och betrakta soluppgången då bubblan punkteras en gång för alla när en liten fjärt plötsligt genljuder i salen. Alltså... går inte meditation ut på att utöka sitt medvetande, om något? Jösses.

Överdrivet?

Just nu vet jag inte om det är så att jag håller på att förgås av abstinens efter cigaretter eller om jag på allvar är genuint orolig över att jag aldrig kommer att skriva ner den där boken som bor i mitt huvud.

An echo of a once was

Nog för att självdestruktiviteten envisas med att rycka i trådarna mellan varven, men inte kan jag låta mitt liv som det har levts hittills bara sippra iväg och bli en del av andra sammanhang bortom min påverkan? Inte kan jag låta mina erfarenheter, mitt kulturella kapital, formuleras av någon annan? Jag har fått en anledning att reflektera över min integritet. Ställa frågan om jag kan tänka mig låna ut händelser ur mitt liv åt en annan penna. En hungrig penna som har dragit streck mellan ett par av mina blogginlägg så att de blev en helhet. Fiktiv sanning med smör. Jag vet om att det finns ett berättarvärde i vad jag har varit med om. Men jag sitter ju på kistan själv och väntar. Vågar knappt släppa fram monstret i den. Men jag lyfter på luckan ibland och vädrar små ögonblick. Siluetter av en tid som det har tagit tid att bli vän med. Avlägsna intryck som jag både vårdar och vill fly ifrån samtidigt. Jag vet att jag inte är någon speciell just nu. Att jag inte är en författare. Men jag vet att det är därför som jag sitter på den där kistan och inte kan röra mig. För att det är där som orden bor. Och de väntar på att jag kan använda dem. Och jag vill inte tro att jag har gett upp tanken på att göra verklighet av dem. Så därför vill jag inte att någon annan ska låna mitt liv. Det måste få tillhöra mig.

Efter stormen

Jag kände mig precis lika avdomnad som bilden tillkännager. Nog kan ni föreställa er vad jag har gått igenom? Kolla maskaran! Mössan är egentligen mörkgrå.

Notera hur hårt snön sitter på kappan och att den liksom har formpressats fast och bildat mönster av vinden.

men se. jag har dubbelhaka. trevligt.

Den där vansinnespromenaden hem slår det mesta jag hittills har upplevt av naturens krafter. Och då har jag ändå känt en jordbävning. Jag blåste omkull flera gånger och fick kravla mig ur snödrivor med snö upp till höfterna. Sen kunde jag inte se något heller. Min reaktion på det hela var att asgarva rakt ut och skrika högt i blåsten för att orka ta mig vidare. Krilli hade rätt kul åt mig. Och jag är glad att det fanns vittnen på plats som kan intyga att jag överlevde pärsen.

långstrumpigt

Nikotinsuget skaver men jag havfer styrka att förlika mig med jämn dosering som jag tuggar loss ur tuggummit. Det krampaktiga idisslandet ger mig ibland vag känsla av huvudvärk och jag undrar om det inte är aspartamets fel. Strumpbyxor är skönast att ha på sig tycker jag. Man kan tripla runt mycket smidigare i lägenheten och så ser man så spänstig ut i spegeln när man studsar förbi på väg in till köket. Mina episka livsvåndor begränsar sig till att bestiga tvättberg, laga mat, bajsa mat, städa, diska, fundera på blogginlägg, läsa i två böcker ("fighter-relationen", som är ett måste i arbete med barn... samt... "Picasso-creator and destroyer") och planera en föräldradag på jobbet imorgon. Jag glömmer fortfarande för lätt mina tankar. Måste lära mig äta russin igen. Ett i taget. Sakta. Så att jag hinner smaka på dem.

bloggbra

Jag har just blivit bloggrörd. Trasselfia nämner mig på sin blogg på ett sätt som får mig att känna sån ära. För jag har respekt för pennor. Kanske just för att det hon har tagit upp tidigare på sin blogg berör mig. Det påminner mig om ett gammalt förflutet som jag så ivrigt har försökt komma bort ifrån att jag även kom bort från mig själv. Jag konstruerade ett uppblåst alterego som tycktes fritt från smärta, minnen och känslor. En fläckfri plopp som kan irra vidare i full tro om att jag kan erövra världen. Jag har nu kommit fram till att utan mina erfarenheter och minnen är jag ingenting. Nu råkar jag ha en hel del smärtsamma erfarenheter i bagaget som alltid har tyngt ner mig. Men som sagt. Utan bagaget har jag ju ingenting. En balansakt självklart. Att söka sätt att minska ner på bagaget och göra sig av med det som hindrar en från att ta sig vidare. Men att försöka radera sitt förflutna... det är ingen hit. Livet hinner alltid ikapp. Det är lika bra att fejsa skiten och inse att den faktiskt inte stinker! På tal om skit så har jag även blivit omnämnd på Gubbsodas blogg! Härligt. Det är helt klart en färgklick på dagen. Hjälper mig att tona ner på nojorna om att min blogg är oläsbar.

Jag har dumpat fimpen

Jag håller på att sluta röka igen och hoppas verkligen att jag lyckas denna gången. Varje gång jag börjar vibrera av röksug och känner hur nervtrådarna spretar åt alla håll av ren irritation försöker jag minnas tiden som rökfri, känna mig fri från beroendet på förhand och blir då en smula lättad och peppad på att fortsätta härda ut abstinensplågan. Den kommer ju att försvinna. Det vet jag. Det räcker med en kort visualisering av en fet gråsvart rökmassa, som marinerar lungorna med tjära och annan skit, för att jag hellre ska ta ett nikotintuggummi och dra andan lite djupare. Dricka vatten. Diska. Städa. Trycka in trynet i en hög med nytvättat och njuta. Nikotinet stimulerar ett bekräftelse centra i hjärnan. De där synapserna som kör igång när vi tycker att vi har gjort nånting bra och känner oss nöjda med oss själva. Det är därför rökare så gärna "tröstar sig" med cigg vid eventuellt stress och "förstärker" sköna upplevelser efter matintag och annat essentiellt. Knark.

globalisering

Det är en ganska häftig tanke att veta att en svensk som jag inte känner sitter på andra sidan jordklotet och pratar isländska högt för sig själv, på mitt initiativ. En besläktad fascination som jag hade när jag betraktade fullmånen i helgen och förstod att alla äger samma måne. Vilket ju är underförstått... men... att verkligen förstå att det är samma fullmåne som, innan den hamnade på Islands natthimmel, hade lyst upp en japansk natt inför miljontals åskådare. Samma rymdboll. Samma utsikt.

Vinterns hållplats

Julhysterin har inträtt i allt sitt kommersiella omfång. IKEA startade visserligen sin julskyltning redan i oktober, men nu ljuder julens konsumtionsbudskap högt och tydligt överallt. Jag stänger av TVn, radion och läser knappt tidningen för att istället packa upp pyntet i lugn och ro med sonis. Tänker baka bullar och grädda kolor och plocka fram alla knep för att få vältra mig i en julstämning. För det är vad det går ut på. Frank Sinatra på fånen och kanelgröt på spisen. Clementiner i en skål. Nötter bredvid. Tändstickor överallt. Just det... dofter är så viktiga. Och alla stearinljus. Och alla mina fina julprydnadssaker. Jag är juloman. Mästare på att fånga julen och leva ut den i mitt hem. Det blev ett stort intresse när jag blev mamma! Nu är det så roligt att skapa myten för Flóki. Han tror fortfarande på de isländska jultomtarna och jag är lite rädd för att detta kanske är den sista julen då han i all sin oskyldighet lägger sin sko ut i fönstret och skriver små lappar till tomtarna som kommer och ger presenter eller godis i skorna över natten, beroende på hur snäll man har varit. Heh heh.