An echo of a once was

Nog för att självdestruktiviteten envisas med att rycka i trådarna mellan varven, men inte kan jag låta mitt liv som det har levts hittills bara sippra iväg och bli en del av andra sammanhang bortom min påverkan? Inte kan jag låta mina erfarenheter, mitt kulturella kapital, formuleras av någon annan? Jag har fått en anledning att reflektera över min integritet. Ställa frågan om jag kan tänka mig låna ut händelser ur mitt liv åt en annan penna. En hungrig penna som har dragit streck mellan ett par av mina blogginlägg så att de blev en helhet. Fiktiv sanning med smör. Jag vet om att det finns ett berättarvärde i vad jag har varit med om. Men jag sitter ju på kistan själv och väntar. Vågar knappt släppa fram monstret i den. Men jag lyfter på luckan ibland och vädrar små ögonblick. Siluetter av en tid som det har tagit tid att bli vän med. Avlägsna intryck som jag både vårdar och vill fly ifrån samtidigt. Jag vet att jag inte är någon speciell just nu. Att jag inte är en författare. Men jag vet att det är därför som jag sitter på den där kistan och inte kan röra mig. För att det är där som orden bor. Och de väntar på att jag kan använda dem. Och jag vill inte tro att jag har gett upp tanken på att göra verklighet av dem. Så därför vill jag inte att någon annan ska låna mitt liv. Det måste få tillhöra mig.