Rötterna

It´s alive!

Ikväll i Reykjavík

Finn ett fel

Söndag 26 februari 2006

Tre månader har gått sedan jag flyttade till Island. Den varseblivna omställningen hittade mig plötsligt nertryckt i en Heitapottur (varm utomhus-jacuzzi som finns i alla isländska badhus) där jag andades livet och svalde insikten. Det är jag och Island nu. Sådär så att det känns på ofrånkomligt riktigt. Skimret av det nya falnar och en vardag har uppstått. Jag ser snälla Sverige ta farväl och vinka tack för besöket - välkommen åter, fjärran öster. Sen vänder det mig ryggen och försvinner bort med ICA´s ekologiska sortiment, Källåtervinning och oslagbara SVT i en hägring av blågult falurågrut.

Saknar verkligen SVT. Isländsk tv suger.

Även om jag klagat lite på mitt nya jobb är jag väldigt tacksam över att ha fått det. Det är ett helseriöst resebolag som inriktar sig mot upplevelsepaket till världens alla hörn . Gruppresor med reseledare. Jag har en känsla av att det kommer bli kul på mitt jobb framöver. Och medans en imaginär Murgröna klättrar på mitt excel dokument kan jag andas lugnt och le mot kunderna som gärna sätter sig ner och pratar.

Idag har jag hälsat på en väninna som inte mår så bra. Lustigt hur man plötsligt växer till sig av att ösa ut kärlek och goda råd. Det är sånt jag är bra på. Sen tyckte hon att jag skulle dra på mig ett par av hennes glamourklänningar som hängde på en vägg och jag blev drottning för en stund. Och så fick jag peta på silikonbröst för första gången i mitt liv. Äkta silikonbröst! Tja tänk alltså! Snygga var dom. Inget för mig dock. Men en god väninna delar gärna med sig av sina erfarenheter för nyfikna typer som mig.

Planterade blommor som mamma skickade med ett paket häromdagen. Ja, ni läste rätt. Min mamma skickade små sticklingar från mina precious flowers i ett paket från Sverige till Island.

Det lyckades!

Nu har de slagit rot i mitt nya hem och tittar ut genom fönstret på Island. Det är respekt på de blommorna. De har varit med om mycket.

Meet my family

Det är i melankoliska dagar som dessa som de genetiska nervtrådarna börjar spreta och sukta efter arvsmassan. Mina systrar. Min familj. Tillsammans är vi en harmonisk trio att anpassa oss själva utifrån. Isär små förvirrade enheter. Omtumlade drivrutiner av en annorlunda uppväxt söker vi rätt plats i samhället. I rätt land.

Svala
Svava
Svandís

Vad tänkte mamma på? Ibland hände det att hon sa fel när hon i ett stressigt moment gapade alla namnen innan hon kom fram till rätt namn.

- Du Svandís, nej Svava... nei... EINAR.. (ja jag har en bror också)

Det är sånt man kan skratta åt.



Systrarna tre på tolvslaget nyårsafton 2003.
Från vänster: Svandís, Svava och jag.

Miss u

Små Fingrar

Jag har en sol i mitt liv.
Idag har Flóki Vernissage

bra blogg

Being Dorian Gray

Sånt här händer när jag har varit ensam för mycket

Islands bidrag till Eurovision i år bör inte tas på för stort allvar.

http://www.kvikmynd.is/indexdetail.asp?id=2003

Idag fick jag frågan hur jag mår och om jag känner mig ensam. HAHAHAHA hahahahah.... Förlåt men, ja... jag kan förstå att ni får ett sådant intryck. För det stämmer nämligen. Jag är jävligt ensam. (Förutom sällskapet jag har med mig själv) (och min son naturligtvis). Jag har ju bott i Sverige de senaste 6 åren så jag måste förstås börja om på nytt lite, när det gäller socialt nätverk. Ett par goda väninnor har jag, som också har barn. Men de har även män i sina liv och det har ju inte jag. Och min gode vän Marco har stuckit till Indien för att regissera en reklaminspelning, och har snott min nalle till på köpet. Han tjatade om att få fotografera den när han såg den, sa att det var den mest ledsna leksak han någonsin sett. Hmm...

Flóki har redan hunnit skaffa ett par nya kompisar. Igår hände värsta sammanträffandet när jag satt och drack kaffe med en av mammorna och hon berättade att hennes syster flyttat till Staffanstorp i Sverige, där jag bodde! Sen berättade hon att hon själv också hette Svala, precis som jag. Alltså what are the ODDS??? Jag kollade upp i folkbokföringen och enligt denna finns det 242 Svalor på Island. Det är inte fler alltså. Och Staffanstorp? Jag säger då det.

Snart bryr jag mig inte längre om alla dessa lustiga sammanträffanden. Jag är väl en vandrande kortslutning helt enkelt. Att stöta på den gamle mannen med hästarna nånstans mitt ute på vischan häromhelgen och höra att han kände min morfar... var också lite skojigt.

Island är litet ja... men what are the ODDS?

I övrigt stannade jag hemma idag från jobbet eftersom Flóki var sjuk. Lyckades bränna sönder botten på en kastrull med Bulgur i, för att jag satt och bloggade. Körde till Ikea och köpte en ny. Ringde Skatteverket för att säkerställa att vi nu bor på Island även på pappret. Planterade frön. Basilika och Dill. Får se hur det går här i det karga.

Post Big Bang

Sådärja, hur var det nu det gick till? Planeterna började sakta men säkert slå sig samman. Stjärndamm sökte sig till annat stjärndamm. Tyngdlagen kompressade rymden och skapade struktur. Fysik. Sedan började det rulla runt. I vintergatan.

(www.markryden.com)

Nu har det snart gått en månad sedan min karriär som reseförsäljare inleddes! Jag måste säga att allt idogt arbete i Excel tycks ha plockat fram mina bästa sidor! Se bara hur en medföljande verklighetsflykt fått en poetisk ådra att pulsera i blogginläggen helt plötsligt.

Excel är fantastiskt! Det är rena terapin faktiskt! Allting blir så logiskt. Går något fel så går det fel. Gör man rätt så blir det rätt. Sällan har dikotomin "rätt"/"fel"... "Sanning"/Osanning" förefallit lika självklar som när siffrorna faller på sin plats. Och sånt är ju ytterst viktigt för flyktiga varelser som mig att söka hålla ordning på.

Jag finner till och med en njutning i att se hur en process tar sin plats i ett tomt Excel dokument. Det blir ju lite kreativt att se hur en resa föds som idé, växer till sig och blir fullbokad och sen tar slut... i ett och samma dokument. Processen påminner om ett enzym som tar emot och skickar information. Excel being enzym då. Jeje...

Ni fattar... Excel är the cirkle of life liksom.

Ibland blir jag lite orolig när en återkommande scen ur filmen Toy Story gör besök i huvudet. När Buzz Lightyear har tappat hoppet eftersom han inte kan flyga och sitter och dricker te med andra dockor istället. Med en tom blick.

Källa

Idag sveptes jag med tankarna flytandes i denna mineralrikedom. En blå lagun, med vit gyttja på botten och hett vatten som ångar och framkallar neonljus dimma att bli omhuldad av.

Ja, turisterna gick och välsignade sig!

Vattnet tappas upp helt naturligt från borrade hål i marken en bit ifrån. Det är alltså vatten från långt ner under jorden. Lavavatten. Den intensiva sältan gör något med kroppen med en gång nästan. Den slappnar av. Det känns som att allt kisel som finns i vattnet smyger sig in genom porerna och stimulerar cirkulationen.

Sist jag var här förhöjdes den svävande stämningen i spavattnet med champagne i sällskap av filmpartner Lisette. Vi var på Island för att vila upp oss från krävande högskoleliv i Sverige. Och för att fira nyår. Och komma på vad vårt examensarbete skulle handla om.

Det blev en poetisk dokumentärfilm.

Poetisk dokumentärfilm

... Helt impossible.

Åh, ljuva studentliv.

bloggpaus

Det här spelet var såååååå kul en gång i tiden. Att sitta ihopkrupen på ett golv och pira ögonen på den lilla boxen som gömde motståndarens val av färger. Och så skulle man gissa. Och ju fler rundor man körde, desto mer lyckades man komma fram till ett mönster att avtäcka. Att leka med sannolikheten. Skulle man vara så djärv att man tog precis samma färger som förra gången. Hur kreativ skulle man bli med sin placering av blopparna.


Efter alldeles för många rundor kunde det kännas som att man läste varandras tankar.

Allt för att överlista.

Till slut tröttnade man.

Jag höll ju nästan på att bli lite småkär i lånebilen som jag fick ha under tiden som jag väntade på Aygo´n. En Mazda 323 är vad jag har rullat runt på de senaste veckorna. Automatare. Ganska skön. Blev lite hemtam mot slutet, inkörd. Bekväm. Jag fick frågan om jag ville köpa den eftersom Aygon alltid försenades, och ett tag lockade det nästan. Även om den befann sig i mindre bra skick. Jag var faktiskt nära att köpa den istället. Bara för att den började kännas lite "hemma". Ungefär som när man nöjer sig med något mindre. Eller börjar utveckla känslor för någon man tvingas stå ut med en längre tid.

Typ så.

Farligt farligt!

Men IDAG, anlände min Aygo. Rykande färsk med en nummerskylt, vinterdäck... och en ny ägare. Kalla mig fjant men jag tänder lite på att den fraktades hit med Goðafoss för inte alls så länge sen. Det var enormt tillfredsställande att köra iväg med den från återförsäljaren. Känna hur den finstämda gaspedalen gav efter i ett underbart synk med fötterna.

Jo men så att.
Jag är kär.

Även om flowerpower70-talsvrålåksvala fnyser.

Jag vill tro på sånt här

Det har hänt något hemskt. Något som ställer livet på sin spets och trycker förgängligheten och det abrupta ännu en gång rakt upp i ansiktet. Två barn har mist sin far. En kvinna har mist sin kärlek. Jag tappar snart tron på mänskligheten. Det här är bara overkligt. Att få som telefonsamtal.

Det blev en "bíltúr" till Heiðmörk idag. Flóki och jag hälsade på alverna som bor i grytet och hänfördes av de otroliga färgerna på den känsliga lavaskorpan. Men mossan läker alla sår, som man säger. Island är ett ungt land. Ö, förlåt. Fastlandet på ön består av vulkanutbrott ur havet mellan Europa-plattan och Amerika-plattan. Ni vet... Pangea liksom. Kapoff... varde land!

En man red förbi och kallade mot oss, undrade om vi hade sett två lösa hästar. Han återvände en stund senare med två rackare som släppt loss i marken. Vi pratar en stund. Promenerar i varandet. Inget stress. Flóki får sitta häst tills vi kommer fram till bilen. Visar sig att mannen kände till morfar min, som bor på norra Island. Morfar, med alla sina hästar på bondgården där jag känner att jag har mina rötter.

Jag vill komma nära mina rötter igen.
Om jag har några kvar.

S

Jag skrev min första helsidelånga kommentar igår som ett bidrag till mediedebatten hos Sigge. Blir lite ängslig imellanåt över mina självupptagna skriverier här att jag måste bekräfta min intellektuella förmåga mellan varven och ordbajsa lite i väsentliga sammanhang. Även om jag vet att det egentligen inte hjälper någon. Känns rätt meningslöst att ha en åsikt idag. Men det var kul att skriva. Lite fånigt av mig bara att inte kvittera mitt inlägg. Det är mitt andra osignerade inlägg hos Sigge. Vad är jag rädd för egentligen?

Att bli dömd?

Eller att jag inte står för vad jag skriver själv?

Eller att de som skulle klicka sig fram till min blogg skulle bli besvikna när de hittar ett kryptiskt ordmanifest som saknar röd tråd, som sannolikt skulle ge mitt inlägg hos Sigge mindre trovärdighet.

Ja, det är nog det tredje alternativet.

Desired Constellation - Björk

It's tricky when
you feel someone
has done
something on your behalf

It's slippery when
your sense of justice
murmurs underneath
And is asking you:

How am I going to make it right?
How am I going to make it right?

With a palm full of stars
I throw them like dice
(repeatedly)
On the table
(repeat - repeatedly)

I shake them like dice
and throw them on the table
repeatedly(repeatedly)
until the desired constellation appears

How am I going to make it right?
How am I going to make it right?
How am I going to make it right?
(And you hear: how am I going to make it right?)

att skratta åt saken

Det var länge sen jag garvade så att det vek sig i magen av fullständigt okontrollerad spastisk skrattkramp.

Här är anledningen.

sjukt
kul

Kan fördelaktigt ses om och om igen med tilltagande glädje.

puss

Tillägnat gaperskor i London.

tid

jordklotet vrider sig framåt
i tiden.

vrider tiden framåt

som ett gigantiskt kugghjul.
ett tidernas ur.

Förstår hur skorpan rör sig.
hur ytan sakta böljar.
väldiga vatten
blödande sår

Knakar en djup och dov knarr.
förflyttar sig längre bort från det som varit.
i en hastighet så ofattbart intensiv.
att vi inte hinner uppfatta den.

Dagarna

På morgonen. Med färskpressad cappuccino i handen, ser jag på när berget gnider sömnen ur ögonen, ligger kvar o drar sig i en lila gryning. Morgondimma smeker lövtunnt vitt silke runt vassa klippkanter. Nylonmoln av finaste sort. Nattlinne. Lämnar små eleganta trådar efter sig och blottar det bastanta berget undertill.

Sen sätter jag mig och börjar jobba i Excel.

häftad tunga

Jag har tappat nåt.
några adjektiv.
krusiduller

snirklar

Jag Feng Shuiade mitt språk.
Nu är det näringsbrist
kliniskt

kritiskt

konsten att göra konst?

Jomenduvet... när hon sitter ovanpå, djupt sjunken och redo att gå. Då ... DÅ... smäller jag av en bild. DET är Art. DET är konst.

...

mes

Flygplansfoto

Bodil Malmsten har tagit årets flygplatsbild. Lätt.

Mat i Mazlow trappan

Tag en filé färsk kolja. Dränk den i färskpressad limejuice och stek den en stund. Hacka ihop en bunte purjolök och koriander med en bit finhackad färsk ingefära och lite röd chili. Vaddera fisken med det gröna. Dela den till grytbitar och rör om så att smaken sprider sig. Strö flingsalt och peppar. Häll över krämig kokosmjölk. Låt småbubbla ett tag. Tillsätt något ännu krämigare i, som fraiche eller fisksås. Ät med valfri kolhydrat, exempelvis saltkokt gyllengul potatis. Mums.

2005 för mig var självhjälpsböckernas år. Aldrig förr har jag varit lika desperat att försöka bli av med daglig ångest. Fick en mental kollaps året innan, så tiden gick mest åt att plocka upp fragment av mitt forna jag och se om jag kunde hitta något att hålla kvar i. Jag insåg hur otroligt dålig självbild jag har haft och insåg hur allvarligt skadade banden med min familj är.

Så jag satte ihop ett slags substitut.

Dr Phil
- på hans hemsida hittade jag en massa knep och knåp och lyckades skriva av mig en del hemskheter.

Louise L. Hay
- hennes (vid första anblicken våldsamt frånstötande) bok; "du kan hela ditt liv", fick mig att prova använda affirmationer för att få mig att börja gilla mig själv. Och förlåta folk. Fast jag har redan glömt bort hur man gjorde, så det var mest temporärt hype.

Karen Kingston
- skrev "Rensa i röran med Feng Shui". Jag lärde mig att slänga saker. Och blev en mindre rädd människa.

Wallace Wattles
- mannen bakom "science of getting rich". Ja, det där vara himla inspirerande faktiskt.

Så nu står jag här, med mitt förflutna som en nerbränd saga att blicka över från ett ögonblicksfärskt perspektiv. Det finns inte mycket som jagar och besvärar mig just nu. Bekymmersnivån ligger ungefär där jag retar mig på att jag inta kan luska fram vad det var för kryddor i fisksoppan jag åt idag. Brukar vara bra på det annars. Fast ibland får jag för mig att jag måste vara väldigt mycket mer vilsen än jag varit på länge. Tanken på att jag faktiskt kan uppfattas som normal där jag sitter framför datorn på mitt nya jobb, och bokar resor, är en nyhet. Jobbar tillsammans med bara kvinnor. 35+. Och trivs! Jag fattar verkligen inte hur, och kan inte förklara varför. Förmodligen har Mazlow-trappan något med det hela att göra. Och jag kan pusta ut. Och om en vecka får jag min nya bil. Tills dess åker jag omkring på en lånebil. En förutsättning för att jag skulle ta Aygon! hehe, det kallar jag service.

a new era

bort med slemgrön bloggfront
in med ljuset
det är vår
snart

Listaverk Heims

"Världens konstverk"...
sa Flóki att dagens Paint-alster skulle heta. Och så sa han att det var det snyggaste han någonsin gjort. Bakåtlutad.

Här kan man se vad han gjorde sist när han lekte i Paint.

Barn och mamma

Det blev lite trängande i föregående inlägg märker jag. Men jag ser inte hur jag ska kunna närma mig det här ämnet utan att bli stilla fascinerad och kort stum. Av vördnad inför den ohanterligt storslagna process som en graviditet och förlossning är. (Vilket fult ord "Förlossning" är förresten)

Det var en helig upplevelse för mig, och den största stunden någonsin i mitt liv, när jag såg min son för första gången.

Jag kanske var för ung. Men det tyckte inte biologin.

En alldeles fantastisk liten människa blev det i allafall.
Och en mamma.

Jag har valt en egen väg att gå i livet. Har vägrat att se mitt barn som hinder för min egen utveckling. Min son är min familj och han får kanske lov att känna sig lite mer självständig än vad andra kärnfamiljsbarn får göra. Han känner sitt ansvar och sin roll i vårt hem. Vi är duo. Två. Jag har lärt honom allt vad jag tycker är värdefullt för honom att veta om livet och världen som vi lever i. Jag har alltid sett honom som en individ med egna lustar. Han är redan en person med en stark vilja. Jag har utvecklats från att vara hans bröstbarm och moderskärlek till en slags ledsagare. Han vill ta mer och mer initiativ. Ta större ansvar. Han älskar att känna sig betydelsefull.

Jag har gått igenom ett helvete med hans far och sörjt en abrupt avslutat ungdom i ljuset av dagens ideal och visioner om livsstilsskapande. Det är inget jag rekommenderar unga tjejer att göra. Att bli mammor i väldigt ung ålder. Med opålitliga män.

Att vara ensamstående ung mamma är inte ett hett eftertraktat socialt tillstånd. Believe me.

But that is my life. Specialkonstruerat numera efter mina önskemål. Han är den viktigaste personen i mitt liv och går före allt annat. Men han har aldrig krävt att jag ska sitta hemma alla dagar och gråta i vasken som min mamma gjorde. Han vill väl inte att jag ska ge upp mina drömmar.

Jag kräver en ny syn på barn och föräldraskap.
Barn är ingen börda.
De är familj.

barn

Det pratas barn i bloggarna. Att ha eller inte ha. Jag kommer knappt ihåg hur jag tänkte själv innan ett liv hade intagit sin plats i mitt innersta och börjat växa. Helt av sig självt.

Passionsfrukt.

Jag avbeställde tiden för skrapning. Jag klarade inte av det. Livet ville annat. Det där innuti.

På en biologilektion i högstadiet skulle vi föreställa oss när vi tänkte skaffa barn som vuxna. Jag skrev 27 år i min bok. Men jag blev istället bara 19 när jag fick min son. Var 18 när min kropp gav upphov till en annan. Växande varelse.

Med en livskraft så stark, ursprungen ur trycket mellan två obefintligt små organiska och ytterst omänskliga sammansmältande cellkroppar, belägrades min organism för att ge plats åt en ny individ.

Barn.

Som vore det ett styck eländigt blöjbytarpaket att avhämta i ett föräldraskapsträsk någonstans. Som vore det politik. Som vore det ett farväl till liv i frihet. Slutet på ljuva livet.

Livet.

När magen spänner för livet som pulserar av kärleken där under.

Var kommer barn ifrån.
Var kommer barn ifrån.

Celler?

Men energin.
Energin.

Ögonen som tittade på mig för första gången.
De nyfödda.

De var inte oskrivna.
De såg.
Mig.

Förklara för mig.
Förklara.

Barn.
Liv.

Jag klippte navelsträngen själv.
Navelsträng.

Strängen som kopplade min kropp med hans.
Hans
eller min.

Hans.
Skapad med min.
Inte av min.

Gud.
Hade väl ett finger med i spelet också.

Jag vet ju inte hur man skapar en sån fullkomlig liten människa med ögon som ser sådär heller...

Inte min kropp heller.