onsdag, februari 01, 2006

barn

Det pratas barn i bloggarna. Att ha eller inte ha. Jag kommer knappt ihåg hur jag tänkte själv innan ett liv hade intagit sin plats i mitt innersta och börjat växa. Helt av sig självt.

Passionsfrukt.

Jag avbeställde tiden för skrapning. Jag klarade inte av det. Livet ville annat. Det där innuti.

På en biologilektion i högstadiet skulle vi föreställa oss när vi tänkte skaffa barn som vuxna. Jag skrev 27 år i min bok. Men jag blev istället bara 19 när jag fick min son. Var 18 när min kropp gav upphov till en annan. Växande varelse.

Med en livskraft så stark, ursprungen ur trycket mellan två obefintligt små organiska och ytterst omänskliga sammansmältande cellkroppar, belägrades min organism för att ge plats åt en ny individ.

Barn.

Som vore det ett styck eländigt blöjbytarpaket att avhämta i ett föräldraskapsträsk någonstans. Som vore det politik. Som vore det ett farväl till liv i frihet. Slutet på ljuva livet.

Livet.

När magen spänner för livet som pulserar av kärleken där under.

Var kommer barn ifrån.
Var kommer barn ifrån.

Celler?

Men energin.
Energin.

Ögonen som tittade på mig för första gången.
De nyfödda.

De var inte oskrivna.
De såg.
Mig.

Förklara för mig.
Förklara.

Barn.
Liv.

Jag klippte navelsträngen själv.
Navelsträng.

Strängen som kopplade min kropp med hans.
Hans
eller min.

Hans.
Skapad med min.
Inte av min.

Gud.
Hade väl ett finger med i spelet också.

Jag vet ju inte hur man skapar en sån fullkomlig liten människa med ögon som ser sådär heller...

Inte min kropp heller.

1 Comments:

Anonymous caya said...

så fint. livet är fantastiskt. när det än uppstår.
ett mirakel

7/2/06 16:19  

Skicka en kommentar

<< Home