Barn och mamma
Det blev lite trängande i föregående inlägg märker jag. Men jag ser inte hur jag ska kunna närma mig det här ämnet utan att bli stilla fascinerad och kort stum. Av vördnad inför den ohanterligt storslagna process som en graviditet och förlossning är. (Vilket fult ord "Förlossning" är förresten)
Det var en helig upplevelse för mig, och den största stunden någonsin i mitt liv, när jag såg min son för första gången.
Jag kanske var för ung. Men det tyckte inte biologin.
En alldeles fantastisk liten människa blev det i allafall.
Och en mamma.
Jag har valt en egen väg att gå i livet. Har vägrat att se mitt barn som hinder för min egen utveckling. Min son är min familj och han får kanske lov att känna sig lite mer självständig än vad andra kärnfamiljsbarn får göra. Han känner sitt ansvar och sin roll i vårt hem. Vi är duo. Två. Jag har lärt honom allt vad jag tycker är värdefullt för honom att veta om livet och världen som vi lever i. Jag har alltid sett honom som en individ med egna lustar. Han är redan en person med en stark vilja. Jag har utvecklats från att vara hans bröstbarm och moderskärlek till en slags ledsagare. Han vill ta mer och mer initiativ. Ta större ansvar. Han älskar att känna sig betydelsefull.
Jag har gått igenom ett helvete med hans far och sörjt en abrupt avslutat ungdom i ljuset av dagens ideal och visioner om livsstilsskapande. Det är inget jag rekommenderar unga tjejer att göra. Att bli mammor i väldigt ung ålder. Med opålitliga män.
Att vara ensamstående ung mamma är inte ett hett eftertraktat socialt tillstånd. Believe me.
But that is my life. Specialkonstruerat numera efter mina önskemål. Han är den viktigaste personen i mitt liv och går före allt annat. Men han har aldrig krävt att jag ska sitta hemma alla dagar och gråta i vasken som min mamma gjorde. Han vill väl inte att jag ska ge upp mina drömmar.
Jag kräver en ny syn på barn och föräldraskap.
Barn är ingen börda.
De är familj.
Det var en helig upplevelse för mig, och den största stunden någonsin i mitt liv, när jag såg min son för första gången.
Jag kanske var för ung. Men det tyckte inte biologin.
En alldeles fantastisk liten människa blev det i allafall.
Och en mamma.
Jag har valt en egen väg att gå i livet. Har vägrat att se mitt barn som hinder för min egen utveckling. Min son är min familj och han får kanske lov att känna sig lite mer självständig än vad andra kärnfamiljsbarn får göra. Han känner sitt ansvar och sin roll i vårt hem. Vi är duo. Två. Jag har lärt honom allt vad jag tycker är värdefullt för honom att veta om livet och världen som vi lever i. Jag har alltid sett honom som en individ med egna lustar. Han är redan en person med en stark vilja. Jag har utvecklats från att vara hans bröstbarm och moderskärlek till en slags ledsagare. Han vill ta mer och mer initiativ. Ta större ansvar. Han älskar att känna sig betydelsefull.
Jag har gått igenom ett helvete med hans far och sörjt en abrupt avslutat ungdom i ljuset av dagens ideal och visioner om livsstilsskapande. Det är inget jag rekommenderar unga tjejer att göra. Att bli mammor i väldigt ung ålder. Med opålitliga män.
Att vara ensamstående ung mamma är inte ett hett eftertraktat socialt tillstånd. Believe me.
But that is my life. Specialkonstruerat numera efter mina önskemål. Han är den viktigaste personen i mitt liv och går före allt annat. Men han har aldrig krävt att jag ska sitta hemma alla dagar och gråta i vasken som min mamma gjorde. Han vill väl inte att jag ska ge upp mina drömmar.
Jag kräver en ny syn på barn och föräldraskap.
Barn är ingen börda.
De är familj.
posted by Svala at 1:09 fm
8 Comments:
Jag håller helt med, men, är det någon som någonsin sagt att barn skulle vara en börda?
Andras barn då möjligen... Och har du tänkt på att många fäder känner precis samma sak och att mamman inte är ensam om den där nära nära relationen till barnet, med två undantag då förstås, 9 månaders bärande av foster och en navelsträng. Den är mamman alltid ensam om. Men resten...
Klokt och fint skrivet.
Mycket vackert Svala, svårt att svara något vettigt på detta. Men du vet ju redan vad jag tycker om dig och det du gjort =)!
Otroligt vackert. Ni är lyckligt lottade, som har varandra.
Det blev en fantastisk liten mamma också. Det märks. Det skiner fram starkt mellan bokstäverna och orden. Någon slags skönhetens urkraft.
Vackert. Du är på det hela taget en väldigt vacker människa, tycker jag mig ha insett.
Håller helt med. Jag kräver också en ny syn på barn och föräldrarskap. Fint skrivet!
Max, jag vet inte med dig men jag har ofta stött på en attityd hos folk som syftar på fördomen just om att barn = börda. Besvärliga kan de vara, men inte så pass så att dagens kvinnor blir rädda för att skaffa barn.
Visst har män också en nära relation till sina barn. Det märks ju när Flóki träffar sin pappa (en gång om året, nu har jag lust att bli sarkastisk men ska låta bli). De ses så sällan men det märks inte när de väl träffas. De är nära ändå.
Jag personligen tycker att banden mellan mamma och pappa är av olika natur. Och beroende på barnets behov söker de sig mer till antingen mamma eller pappa. Så tycker jag.
Syftningsfel i första stycket... jag menar att det finns en attityd hos unga kvinnor idag gentemot barn. Och att det finns rädsla allmänt hos unga kvinnor idag för att skaffa barn. På grund av olika anledningar, och en av dem kan ju vara uppfattningen om att barn innebär en massa elände.
Skicka en kommentar
<< Home