2005 för mig var självhjälpsböckernas år. Aldrig förr har jag varit lika desperat att försöka bli av med daglig ångest. Fick en mental kollaps året innan, så tiden gick mest åt att plocka upp fragment av mitt forna jag och se om jag kunde hitta något att hålla kvar i. Jag insåg hur otroligt dålig självbild jag har haft och insåg hur allvarligt skadade banden med min familj är.

Så jag satte ihop ett slags substitut.

Dr Phil
- på hans hemsida hittade jag en massa knep och knåp och lyckades skriva av mig en del hemskheter.

Louise L. Hay
- hennes (vid första anblicken våldsamt frånstötande) bok; "du kan hela ditt liv", fick mig att prova använda affirmationer för att få mig att börja gilla mig själv. Och förlåta folk. Fast jag har redan glömt bort hur man gjorde, så det var mest temporärt hype.

Karen Kingston
- skrev "Rensa i röran med Feng Shui". Jag lärde mig att slänga saker. Och blev en mindre rädd människa.

Wallace Wattles
- mannen bakom "science of getting rich". Ja, det där vara himla inspirerande faktiskt.

Så nu står jag här, med mitt förflutna som en nerbränd saga att blicka över från ett ögonblicksfärskt perspektiv. Det finns inte mycket som jagar och besvärar mig just nu. Bekymmersnivån ligger ungefär där jag retar mig på att jag inta kan luska fram vad det var för kryddor i fisksoppan jag åt idag. Brukar vara bra på det annars. Fast ibland får jag för mig att jag måste vara väldigt mycket mer vilsen än jag varit på länge. Tanken på att jag faktiskt kan uppfattas som normal där jag sitter framför datorn på mitt nya jobb, och bokar resor, är en nyhet. Jobbar tillsammans med bara kvinnor. 35+. Och trivs! Jag fattar verkligen inte hur, och kan inte förklara varför. Förmodligen har Mazlow-trappan något med det hela att göra. Och jag kan pusta ut. Och om en vecka får jag min nya bil. Tills dess åker jag omkring på en lånebil. En förutsättning för att jag skulle ta Aygon! hehe, det kallar jag service.