En erfaren möbel

Idag ärvde jag en gammal sekretär. Historien bakom den sträcker sig till 30- 40-talet då den införskaffades av min mormors fosterföräldrar, som då bodde i ett torvhus! Vilket de gjorde tills ett ordentligt hus blev byggt på 50-talet. Huset som mormor och morfar och sekretären sedan bodde i. Och mamma. Och hennes fyra syskon

Nu står den här i mitt vardagsrum och stirrar på mig. Det känns som att jag borde göra något för den nu. Kanske putsa den, torka ur lådorna och säga att den är fin för att den ska acceptera mig som ny ägare.

Apornas planet

Kolla in det här!

Dagen som mådde som jag

Det är inte helt omöjligt att det faktiskt har blivit vår här på Island nu. Jag tyckte att jag skymtade lite gröna strån idag på den gulfalnade gräsmattan. Även om det har både snöat, haglat och ösregnat idag så har det faktiskt varit övervägande soligt för det mesta.

Det var ett fint skådespel jag körde hem emot ikväll. Det var solnedgång, med solstrålar. Och lila regnfyllda bomullsbollar här och var uppe på himlen som på vissa håll brast så att regnet syntes falla ner ur molnet, som en lila kulört som rann ner och kletade på solnedgången i tavlan.

Dynamiskt.

De bådar gott

Det brukar hända mig rätt ofta, varför vet jag inte, men jag och bandet Sigur-Rós har nån märklig dragningskraft. Ikväll stod plötsligt basisten bredvid mig vid kyldisken i affären och letade efter lämplig soyamjölk. Jag börjar se det som ett gott omen när jag får syn på dem ute på vift. Alver som de är.

Nu ska jag ömsa skinn och peela bort hudceller

Kasta ut fler urtvättade tygstycken ur garderoben och dra fram kläder i gälla färger. Googlade på ”Smarties” idag bara för att jag blev hungrig på färger. Vitaminspruta för en undernärd hornhinna som blivit utsatt för alldeles för mycket svartvitt. Har annars vältrat mig i ”The League of Gentlemen” och har hunnit fram till tredje säsongen nu (inklusive en julspecial film) och vill inte att det roliga ska ta slut. Den får liksom högsta betyg på allt. Skådespeleriet är fantastiskt nyanserat. Scenografin är riktigt snygg, ja eller vacker till och med. Full med anspråkslösa lustiga detaljer i bakgrunden. Manuset är sagolikt! En rik produktion kanske det ska kallas. Upplevelserik. Och väl genomtänkt. Jag känner att jag vill äga avsnitten på dvd och se om dem. Har garvat som en häst om kvällarna här med min vän ”Ævar”, som är manusförfattare och skriver komedier för TV bland annat. Han inspirerar mig! Och det behövs.

Jag förstår varför farbror Baldur äger en ljusterapilampa

Slummer… och min blogg somnade… men det är bara för att jag håller på att vakna ur vinterdvalan nu och är ute o härjar. ”Klick” sa det så blev det plötsligt ljust ute på bara nån vecka, som om nån äntligen hittat och tänt den stora lampan uppe på himlen. Det är dagsljust fortfarande så sent som 20.30 på kvällen och dagarna blir längre i ultrarapid fart. Jag kisar dock lite misstroget upp mot solen… som en trött vampyr som fått pysa i en isoleringscell hela vintern och som nyss blivit utsläppt. Tar farväl av den mentala autopiloten och tackar för den trogna tjänsten i vintermörkrets vardagsliv. Inser att jag måste ha varit ganska deprimerad under större delen av vinterhalvåret, nu när ljuset kastar sitt sken in i varje vrå i sinnet och visar upp saker som de är. Eller deprimerad, jag vet inte. Lite avslagen kanske.

We can afford to be quite bold

Min nya fluga är "The League of Gentlemen". Fantastiskt roligt. Gillar ni det här kommer ni gilla serien också. Finns fler klipp på youtube, som ni förresten måste klicka på för att se nåt överhuvudtaget eftersom BBC inte riktigt vill samarbeta här.

101 Reykjavík

Jag glömde ju. Jag ville att ni skulle få följa med på en promenad i stan. Det är nämligen rätt fint här. Jag glömmer bort det ibland.

Jag har varit hemma idag från jobbet eftersom jag är sjuk. Blir alltid lätt panikslagen när jag får tid över att spontant vandra omkring lite på måfå i lägenheten. Jag lyckas inte hitta lugnet här inne. Jag vantrivs! Kanske för att min säng spökar. Kanske för att cementväggarna är kalla.

Jag irrar runt och öppnar skåp för att hitta något som distraherar. Plockar fram Betty Crocker burken och slevar i mig chokladkräm. Öppnar kylskåp och hittar Hershey´s chokladsås som fick toppa en kulle med grädde i en skål. Öppnar frysen och äter upp resterna ur en Ben & Jerry´s med chokladkaka i.

Så ringer syster Svandís från Sverige och beklagar sig över pojkvän och elände och vill flytta till Island och jag tänker att hon nog aldrig kommer kunna känna sig hemma i Sverige heller. Vilka extremt rotlösa typer vi är. Det är lite fenomenalt med tanke på att jag faktiskt har bott i Sverige i 13 år! Det är halva mitt liv typ! Men hur mycket jag än gillar Sverige så har jag aldrig lyckats känna mig riktigt hemma där. Island har alltid fattats mig. Stort.

Jag tog farmor på en liten bíltur idag och vi körde till en plats där hon och farfar bodde en gång utanför Reykjavík. När vi körde dit bad hon mig titta mot viken och berättade att innan de förlovade sig hade hon tagit båten till honom på Akranes med ett litet liv växandes i magen. 40 år senare tog hon samma båt för att följa farfar i kistan tillbaka till Akranes för begravning. Hon sa att det var som att hon en gång hade tagit med sig framtiden dit och 40 år senare tagit det förflutna dit. I en kista. Jag gillar min farmors sätt att tänka. Livet blir lite större då.

en hyperaktiv man innan månadsskiftet

Jag har också varit hos en spåtant. Eller hon kallar sig för häxa och såg ut som en sån också. Blekt stripigt långt hår och djup urringning. Äger en populär häxbutik på Vesturgata. Jag blev liksom nyfiken bara en dag på att prova. Hon frågade om det var något särskilt jag ville veta men jag sa bara att det känns som jag befinner mig vid nån slags vägskäl och då sa hon att jag skulle dra ett par runor ur en påse och den första symbolen jag drog var runan "Dagur", som betyder just "vägskäl". Jag blev lite impad. Därefter följde ett flertal tarot-läggningar om mitt kärleksliv, jobb och hem och sånt. Hon tyckte att det var konstigt att jag är singel för att korten talade visst om att jag var mer än redo för ett förhållande och att jag inte har kvar gammalt grubbel och obearbetade känslor från tidigare förhållanden. Det tycker jag stämmer faktiskt. Så hit med en man tack!

Vidare drog jag ett kort som skulle beskriva min framtida kille och då drog jag spelet "Prince of swords" och ett antal andra kort som skulle beskriva karaktären på killen och ur detta läste häxan att det är en hyperaktiv man jag ska hålla ögonen öppna för. Hon påpekade att denne trots sin karaktäriska framtoning har hittat sin plats i tillvaron och att jag aldrig kommer ha tråkigt med honom. Hon sa att jag kommer lära känna honom via en tjej som ska vara något av en ledartyp och som "skulle kunna sälja sand i Sahara".

Nu är frågan var jag ska börja se mig omkring.

Fastighetsmäklarbranchen?
TV-shop?

Dagens horoskop lovar förresten att jag kommer hitta min blivande make innan mars-månad tar slut.

Det är skönt att läsa horoskop ibland.

hon klipper bort eländet

Allt är väl hyfsat bra här borta. Jag är inne i nån slags förnyelseperiod och antar att det är den uteblivna våren som får mig att i ren protest kasta ut kläder ur garderoben och klippa bort den klorblekta vinterrufsen så att håret blir kort kort och utan slitna problem. Jag har aldrig haft så kort hår. Det känns som jag tar på en avlemmad kroppsdel när jag pillar lite förundrat i nackhåren. Jag har velat ha kort hår väldigt länge men har alltid mesat till det när jag väl suttit i frisörstolen. Men denna gången tvekade jag inte och såg förtjust på när gamla strån från jobbiga tider silade ner på golvet i eftermiddagssolen. 20 cm och några år borta på bara några hastiga saxtag.

rutinerat

Måste bara förklara bilden inifrån bussen nedan. Den föreställer en lastbil som håller på att lyfta en ganska illa tilltygad jeep på pallen där bak. Nån stackare måste ha kört av vägen och av den krossade bilrutan att döma ha rullat några varv extra. Lite lustigt att bildtexten i tv-rutan just i detta ögonblick lyder "Þið þekkið rútínuna" eller "you know the routine". Det sker som sagt ohyggligt många olyckor på Islands vägar.

På bussen hem

mmm... förtroendeingivande förråd... hissarna fungerade dock utmärkt och backarna var helt perfekta att ila nerför så tårarna sprutade utav bara farten. Jag vurpade två gånger. En gång när jag flög upp i luften på en ramp, och en gång just när en jobbkompis fiskade fram kameran för att fota mig där jag kom farandes nerför backen och plötsligt såg en helt galen snöscooter sprätta fram som ett monster rakt emot mig. Jag blev livrädd och vurpade några rundor och märkte sen att något inte stämde när jag låg stilla och skrek. Min vänstra axel satt inte riktigt på rätt plats. Jag fick leta reda på den högra armen som fick rycka in den vänstra armen tillbaka på sin plats, som vilken medlem som helst i familjen Adams. Sen var det bara att fortsätta åka... och min kollega... det svinet... han bara låg kvar och fotade. Jag är helt öm där nu. Kan knappt klä på mig, eller klia mig på ryggen och det gör ont bara att svänga ratten i bilen. Heheh... men det var det värt. Det läks.

Siglufjörður är en liten fjord man seglar in i

Och sannerligen en mysig liten håla som ligger helt stilla i en vagga av fjäll. Där bor gamla hus med plåtjärnsfasader och gästvänligt folk som berättade om det stora snöskredet som skedde på andra sidan vattnet år 1919. Då fångade snön med sig en hel by som stod där. Sen dess har det stått tomt, men ruinerna av fiskfabrik och hus skymtar under snötäcket. Idag har man byggt effektiva stängsel och murar uppe i fjället för att förhindra ras.

H2O

Jag vältrade mig i lyxen av att göra ingenting alls under den 6 timmars långa resan, annat än att lyssna på musik och frossa i chips och godis och stirra ut genom fönstret. Låta tankarna vandra i takt till det förbipasserande landskapet. Ljuvligt att slippa tänka eller göra något annat än att bara vara där.

Bilderna representerar på inget sätt verkligheten. Jag tror att jag lyckades hala fram kameran precis under en "blå timme". När solen gått ner men ljuset låter sig dröjas som en dunkel slöja över allt. Det var ett väldigt dramatiskt hav jag passerade där. Utanför rutan reste sig havet i en svart-vit färgskala. Ett mörkt dunkelt djup som virvlade fram vita kraftfulla vågor som hamrade mot strandklipporna precis nedanför.

Det var vårkänslor i Reykjavík när vi åkte iväg. Esja heter berget på bild. Det är hon som står i bakgrunden på alla porträttbilder av Reykjavík.



Ett par timmar senare körde vi in i vintern på norra Island. Överallt står hästar i vinterpäls och mumsar på hö. Eller varandra.

Jag ska alltså åka på skidresa imorgon till Siglufjörður, som är en liten håla på norra Island. Ska ta bilder. Kram.

Av nån märklig anledning har min blogger bestämt sig för att bara publicera rubriker och ingen text. Jag ska sörja mitt verk och gå och lägga mig nu.

skiiiidor

prepubertalt

Men jo... mitt barn har det väl helt ok. Jag gör mitt bästa. Månar om hans utveckling. Ser till att han äter ordentligt. Läser för honom varje kväll. Klär honom snyggt. Kramar honom. Pratar med honom. Hittar på saker med honom. Ser till så att han sportar och rör på sig. Ser till att han kan leka med sina kompisar på fritiden. Tar tillvara på hans intressen. Etc... Men nu har jag fått total panik på hans spelande med elgitarren. Som är kopplad till förstärkaren. Panik säger jag. Strängarna på gitarren känns direkt kopplade till mina känsligt spretande nervtrådar. Jag darrar och skakar för varje ton som tas. Är gnälliga morran nu... gapar "sääääääääänk volymen" när han spelar riffet till "Smoke on the water" för hundrade gången i rad. Undrar om hans pappa kunde ana långa raden av koncerter som dånar varje kväll här, när han gav Flóki gitarren i födelsedagspresent.

utmaningar utmaningar

Mina gymnastikpass har fullkomligt urartat! Det började med små harmlösa kullerbyttor men det tycks inte finnas några gränser för vad människokroppen kan utsätta sig för tydligen.

Jag har svårt att nöja mig med säkra kort och drivs hela tiden av att överträffa mig själv. Jag är som en rastlös rumpa som inte trivs om jag inte har utmaningar i omedelbart sikte. En barnrumpa som börjat brottas med rynkorna som försöker sätta spår i ansiktet.

Så därför gav jag mig på några salto idag. Alltså en frivolt fast baklänges. Tio år sen sist! Fick ställa mig upp på en pall, stå och vela ett tag och mana mig själv att slänga mig hejvilt upp i luften. Det blev liv i kroppen vill jag lova och i ett välbalanserat ögonblick av koncentration och ren skräck kastade jag mig bakåt och lyckades landa med alla leder i behåll.

Jag vet faktiskt inte hur det här kommer att sluta.
Mer än att jag ämnar fortsätta.

magi i köksskåpet

De här kryddburkarna visar lite hur historien lever kvar som en del av den isländska identiteten. Man har tagit runstenssymbolen "Ægishjálmur" och gjort om stavarna i den till bestick och köksredskap. Kryddserien heter "Pottagaldrar" vilket betyder "grytmagi" och jag gillar dem för att de inte innehåller msg (smakförstärkare) eller andra tillsatser.



Ægishjálmur är sagd att ge beskydd åt den som bär den. "Hjálmur" betyder "hjälm". Jag frågade faktiskt en häxa på en kulturnatt på biblioteket häromdagen, om hon kunde förklara vad magi är för mig. Hon sa att det är ett verktyg för att uppnå det som man vill ska hända. Att man fokuserar bättre på det man vill uppnå om man använder sig utav symboler som påminner om det som ska hända. Magi är att låta drömmar och fantasier bli till verklighet. Genom övertygelser. Att ha makten att kunna styra sitt öde. Jag är redan såld på idén och fick den återigen bekräftad för mig där hos henne.

Magi är att få en vision av en maträtt man vill äta och strössla rätt mängd kryddor över på rätt värme, för att uppnå önskat resultat. I all enkelhet.

Sagoväsen

Många som söker sig till Island är fascinerade över det "sagolika" som de föreställer sig kan finnas här. Myten om den kraftfulla ön som ståtar av så mycket naturlig skönhet. Den paradoxala platsen där eld och is lever i harmoni med varandra och förenas i explosiva utbrott. Energin som bor i jorden. Roten till det ändlösa. Det oförutsägbara. Svaren. Frågorna. Om livet. Tror jag.

Tveksam om de hittar det de söker men de har en tendens att fastna för landet och återkomma. Vilja lära sig språket. Bli en del av det isländska nuet, som måste vässas skarpt i de impulsiva väderomslagen. Det gäller att hänga med och inte planera för långt framåt.

Men sagolikt...

Kanske att det fanns ett behov av att skapa mening med allt elände som folk upplevde här förr, när det inte fanns värme som kunde omsluta trötta kalla kroppar om kvällarna. Inifrån. När det inte fanns skydd mot naturens våld, som spred sig in i märgen på de kalla kropparna. I tiden då kvinnor dränktes, brödrar mördades och de skyldiga halshöggs... där i återvändningsgränden. Hopplösheten. Maktlösheten. Där fick det sagolika ta plats för att kasta ett meningsfullt skimmer över det karga. Att tro på ett övernaturligt väsen som kunde ledsaga tröstlösa människor. Sagor som upphöjde dem. Gav kött på benen. Ett väsen som kunde beskydda mot ondskan helt enkelt och göra mannen stark.

Det här tänkandet finns kvar hos många. Att tro på något för att hålla magin vid liv. Samma magi som ett barn upplever genom att tro på tomten. Att våga tro på fantasin och därmed ge den liv. Som ett lim som limmar ihop varandet.

Sagolikt

Min festliga hyresvärd är en aldrig sinande källa av mystik. Det var ett tag sen han flåsade kåserier från forna dagar på andra sidan luren. Han hade gjort det till en vana ett tag att ringa efter några whisky och vältra sig i eskalerande monologsorgier om sitt förflutna. Där förfäderna var osvikna barska hjältar som spelade livet ur sina egna händer och föll där de stod när döden plötsligt svepte över dem. Hans favorit är när Jón tog en sup på vägen ner från gården, blickade ut mot det väldiga landskapet nedanför och yttrade "Tinget är vackert!" Varpå han ska ha fallit stendöd ner från hästen.

Iallafall.

Nu har han gett mig i uppdrag att få tjejen på ovanvåningen att skriva på ett papper angående renoveringar i huset. Han säger att jag får gratis hyra en månad om jag lyckas.

Knepig är han.