Sagoväsen
Många som söker sig till Island är fascinerade över det "sagolika" som de föreställer sig kan finnas här. Myten om den kraftfulla ön som ståtar av så mycket naturlig skönhet. Den paradoxala platsen där eld och is lever i harmoni med varandra och förenas i explosiva utbrott. Energin som bor i jorden. Roten till det ändlösa. Det oförutsägbara. Svaren. Frågorna. Om livet. Tror jag.
Tveksam om de hittar det de söker men de har en tendens att fastna för landet och återkomma. Vilja lära sig språket. Bli en del av det isländska nuet, som måste vässas skarpt i de impulsiva väderomslagen. Det gäller att hänga med och inte planera för långt framåt.
Men sagolikt...
Kanske att det fanns ett behov av att skapa mening med allt elände som folk upplevde här förr, när det inte fanns värme som kunde omsluta trötta kalla kroppar om kvällarna. Inifrån. När det inte fanns skydd mot naturens våld, som spred sig in i märgen på de kalla kropparna. I tiden då kvinnor dränktes, brödrar mördades och de skyldiga halshöggs... där i återvändningsgränden. Hopplösheten. Maktlösheten. Där fick det sagolika ta plats för att kasta ett meningsfullt skimmer över det karga. Att tro på ett övernaturligt väsen som kunde ledsaga tröstlösa människor. Sagor som upphöjde dem. Gav kött på benen. Ett väsen som kunde beskydda mot ondskan helt enkelt och göra mannen stark.
Det här tänkandet finns kvar hos många. Att tro på något för att hålla magin vid liv. Samma magi som ett barn upplever genom att tro på tomten. Att våga tro på fantasin och därmed ge den liv. Som ett lim som limmar ihop varandet.
Tveksam om de hittar det de söker men de har en tendens att fastna för landet och återkomma. Vilja lära sig språket. Bli en del av det isländska nuet, som måste vässas skarpt i de impulsiva väderomslagen. Det gäller att hänga med och inte planera för långt framåt.
Men sagolikt...
Kanske att det fanns ett behov av att skapa mening med allt elände som folk upplevde här förr, när det inte fanns värme som kunde omsluta trötta kalla kroppar om kvällarna. Inifrån. När det inte fanns skydd mot naturens våld, som spred sig in i märgen på de kalla kropparna. I tiden då kvinnor dränktes, brödrar mördades och de skyldiga halshöggs... där i återvändningsgränden. Hopplösheten. Maktlösheten. Där fick det sagolika ta plats för att kasta ett meningsfullt skimmer över det karga. Att tro på ett övernaturligt väsen som kunde ledsaga tröstlösa människor. Sagor som upphöjde dem. Gav kött på benen. Ett väsen som kunde beskydda mot ondskan helt enkelt och göra mannen stark.
Det här tänkandet finns kvar hos många. Att tro på något för att hålla magin vid liv. Samma magi som ett barn upplever genom att tro på tomten. Att våga tro på fantasin och därmed ge den liv. Som ett lim som limmar ihop varandet.
posted by Svala at 1:00 fm
1 Comments:
Kanske är det som du säger, att behovet finns kvar hos många. Och säkert en fascination för landet som man ser i "Hrafninn flýgur" precis som det finns en fascination för Lord of the rings och NZ. För egen del är det nog som du säger att just motsättningarna förför lite, vatten, is och eld - tre i ett liksom.
Men jag drar mig lite för att prova i fall det inte är som jag tänkte mig, ibland överträffar fantasin verkligenhetn och ibland vill man inte bli besviken. Men å andra sidan överträffade Lofoten mina vildaste förväntningar så jag är väl bara feg antar jag.
Skicka en kommentar
<< Home