tid till tänkande

Kära ni!

Jag måste ta en liten bloggpaus. Jag finner inte tillräckligt med ro för att smälta omställningen som pågår i mitt liv. Jag blir trött i huvudet av att försöka enas med mitt isländska arv, samtidigt som det tjattras på bloggsvenska. Behöver slå ner ankaret i samband med den kommande flytten och meditera på kvällarna, istället för att fundera över vad jag ska lägga ut på bloggen. För nånstans har jag lyckats måla in mig i ett hörn här i detta mitt svenska textformat. Förlorat kontrollen över vad mitt bloggande egentligen handlar om och går ut på... i alla mina utsvävningar. Den spretar åt alla möjliga håll och följer inte riktigt min egen personliga utveckling. Den som sker här på Island. I min omgivning. Och i mitt själsliv. Jag har inte tillåtit mig själv att skriva personligt här på ett berättande begripligt sätt. Har istället använt den här plattformen som en ventil att skapa något med. En anledning att ordpyssla. Att fotografera. En anledning att kommunicera på ett nytt plan. Nästan telepatiskt.

Men nu känns detta så pointless. Jag behöver veta vad jag vill just nu. Jag behöver söka mig till nya sammanhang och kultivera mig. Hitta en ny tråd att nysta på. Bli delaktig. Ambitiös.

Jag vet att jag kan så mycket mer än vad jag vågat visa här. Skulle kunna beröra er, om jag bara tillät mig själv.

Jag vill gärna återkomma snart igen. När jag fått lite mer ordning på tillvaron.
Tack för att ni har läst!

coco rosie

Man förklarar inte Coco Rosie. Man försöker knappt. Men here goes... Deras unikum är svårt att tangera och jag behöver vara mer påläst känner jag för att våga yttra mig. Men... dom är två genier till tjejer, på mer än bara det musikaliska planet. Systrar, födda på Hawaii, uppväxta i flum och New Age. Döttrar till föräldrar inspirerade av spiritualism och konst. Sierra påläst inom fysik. Electricitet. Indianrötter. Indianröst.

Ett komplext paket som tar sitt uttryck i en salig blandning av Sierras skakande hudsmekande operasång och Biancas gnyende under bältet stämma... barnsligt vilset... hulkande sensuellt... Till ett underspel av mänsklig trummaskin och leksaksljud aka plingplong keyboard. Speldosa. De får raspande distortions att bli njutbara, när dom går omkring på scenen och bara är naturliga. Kulturen från dem tycks fortplanta sig, och för en stund befinner jag mig på en betydligt hetare plats än kala Island. Där väggar blir fuktiga, där luften blir färgad av latinamerikansk puls.

Stjärnstatusen är inte eftertraktad. Innerlighet är ordet.

Och ja, det är något som fascinerar med Biancas svarta T-shirt med 2Pac på. Ingen BH hade hon. Och hennes boxershorts skymtade genom hålen på hip-hop jeansen. Så vansinnigt attraktiv. Bara genom att dämpa sina kvinnliga attribut och leva ut sin takt.



Så paradoxala.
Så enhetliga.

Eurovision

Alltså Eurovision... har Europa ingen humor? Islands Silvia Night väckte tydligen förnärmade känslor. Heja. Vi blev nog det första utbuade landet nånsin att delta i tävlingen. Tjohejsan.

Det var ett skämt.

Hon är en skådis.

Hon heter egentligen "Ágústa Eva" och är en helt vanlig tjej. Hela spexet runt henne är ironi och en slags entertaining show off. Jag hade gärna velat se henne igen imorgon, istället för den där arga turkiskan som sjöng sådär avsmakligt chockerat. Fast hon var lite cool ändå. Lite Arja Saijonmaa i turkisk omdaning. Blekt Barbie bland ett större antal andra dockor i tävlingen.

Fattar inte hur den där hyperaktiva studsande spermien från Ryssland kunde gå vidare. Eller bakåtslickade slemmet från Armanien i hästsvans. Hallå liksom. Fast i och för sig... det är ju humor det med på ett sätt.

Carola såg som vanligt nyfrälst ut, men herre vad tröttsamt. Den där pulserande ådran i pannan börjar se smått skräckinjagande fanatisk ut. Och alla Abba-kopiorna som för övrigt deltog. Gud. Ge Sverige priset för alltid. NU.

Jag gav Bosnien min röst. För ett självbevarande, harmoniskt och hyfsat originellt framträdande. Det berörde. På nåt sätt. Inte för att det är nån schlagervinnare egentligen.

Som sagt... trafiken är livsfarlig på Island

En "Paragliding" ... vad heter det... fallskärmsflygare typ... landade mitt på gatan mitt framför näsan på mig när jag körde hem från jobbet, för en halvtimme sen. Först såg jag hur människan dalade ner alldeles i vägkanten, med ett helt cirkustält i släptåg. Sen trillade han ut på vägen och rullade runt där ett par gånger. Ställde sig upp. Blåste omkull. Rullade lite till. Ställde sig upp igen. Masade sig mot vägkanten och drog in draperiet inför ett större antal stillastående bilar. Han hade sån SJUK TUR att inte bli överkörd. Det hade jag inte velat se.

Och nu... Coco Rosie på koncert.

Stolpen

På jobbet sprids just nu den här bilden på en ganska överkörd stolpe. Bakom verknaden står musikern Eyþór Arnalds, just nu aktuell som motionär till den isländska riksdagen. Han var inte vid sina sinnes fulla bruk då stolpen fälldes, då han var kraftigt berusad. Han har nu trätt fram i TV och öppet bett om ursäkt för sin tankspriddhet och just nu befinner han sig på ett rehabiliteringscenter för den isländska folksjukdomen Alkoholism. Jag antar att han snabbt kommer återhämta sig och inta position igen, som om det aldrig hade hänt.

Iallafall... Jag har skrattat mig fördärvad åt den här bilden.
Och förbannat över den. Vilken i d i o t ...

Sommar

Vinter

Bloggpausigt

Jag har fått nån jätteläskig Virus på min dator och intrånget misstänker jag är av trojansk natur. Såg ordet flimra förbi under en scanning, som jag nagelbitandes kammade igenom systemet med. Det är en riktigt envis elaking som inte vill försvinna och jag fruktar för min dators överlevnad. På fullt allvar. Återupplivningsförsök pågår just nu, as we speak. Sätter allt mitt hopp till farbror Norton.

I övrigt... det är mycket just nu. Har fått nycklarna till den nya lägenheten och är där rätt mycket om kvällarna och pysslar. Tänkte måla om väggarna innan vi flyttar till månadsskiftet. Känns väldigt skönt med datorpaus måste jag säga. Vädret är så ljust och friskt här nu. Och optimismen är nu åter en drivkraft i Svalaland. Med penseln i hand kan jag måla om allt!

Björk

Jag tänkte förklara varför jag gillar Björk så mycket. Eftersom ni får stöta på henne rätt så ofta här på bloggen. Hon är... en människa som äger förmågan att kunna vända fullkomligt in och ut på sig själv och göra musik av det. På organisk, molekylär nivå. Hon är upplyst. Hon är empiri. Hon är en agerande kunskap av toner. Och hon är.

Jag har hittat mig själv flera gånger i hennes röst och i betydelsen av hennes texter. Som en reflekterande bekräftelse på att mitt svarthål inte är meningslöst.

Ungefär så.

The gate of heaven

Nog kan man lära sig uppskatta klipptekniken i det här klippet.

ätbart

Ok. Nere på jorden igen. Inte kan man väl fåna sig för mycket över att ens stora hjälte gratulerar på födelsedagen. I förskott. (Jag blir tanta om två dagar) Jag menar... cool down bitte. Jag ska ju göra en musikvideo till henne en vacker dag. Vill jag.

Har just gräddat plättar på järnet. Traditionell deg gjord med speltmjöl och lite koncentrerade vaniljdroppar, som hjälper till att fylla smaken. Fast det mest fulländade är att smeta generöst med tjock amerikansk sirap på verket.

Har fixat flyttgubbe nu.
Ska börja packa.
orkar ej.

Hittade en dikt som nobelpristagaren Seamus Heany hävt ner från diktlandet när han betraktade en smältande glaciär här på Island. Jag tilltalades mycket av det kommunikativa i hans text. De skiftande perspektiven som ryms i det lilla trestyckade formatet som talar till en. Poetiskt. Rimbart. Och smakbart. Han har säkert fått pysselförmågan från att meditera kring sitt namn.


Höfn

The three-tongued glacier has begun to melt.
What will we do, they ask, when boulder-milt
Comes wallowing across the delta flats

And the miles-deep shag ice makes its move?
I saw it, ridged and rock-set, from above,
Undead grey-gristed earth-pelt, aeon-scruff,

And feared its coldness that still seemed enough
To iceblock the plane window dimmed with breath,
Deepfreeze the seep of adamantine tilth

And every warm, mouthwatering word of mouth.

/Seamus Heany

vidrörd berörd

åh.

låt mig få
uttrycka mig
med ett

vällustigt
glädjetillrop

högt

...

Vilket jag gjorde alldeles nyss på riktigt.
Björk skrev ett meddelande till mig idag.
På min myspace.
Jag dör.

Skiter i hur patetiskt det är att bli fjortis med hjärtat sådär bankandes av yra.
Jag älskar Björk.

Jag ska flytta. Vi ska flytta. Igen.

Ja, nu till helgen. Alltså häromdagen blev jag ju så förbannad på min chef. (Se utbrott längre ner från förra veckan) Hon skällde (ja, hon skäller verkligen, har lite S/M besvär tror jag) på mig för att jag antecknade meddelanden i ett word-dokument istället för på post-its. Jag fick panik när jag insåg att det är svårt att hitta ett annat hyfsat välbetalt jobb på rätt arbetstider. Jag fick mer panik ner jag insåg hur isolerad jag har blivit, eftersom jag valde att bosätta mig i en Villa/Volvo ort (som har en av landets bästa barnskolor) strax utanför Reykjavik.

För att göra något åt min extremt otillfredsställda situation satte jag därför in en annons på nätet med en ganska orimlig önskan.

"Ensamstående mamma söker fin och billig lägenhet"
... ungefär.

Och poff, hamnade min annons bland alla andra hundratals bostadssökare. Dagen efter ringer en äldre herre vid namn Stefán, och erbjuder mig en mysig lägenhet på ett jättebra ställe inne i Reykjavik, med 2000 kr. billigare hyra än den jag har nu.

Tack
Tack
Ja, tack.

Sa jag såklart.

Sen visar det sig att gubben kände till min morfar, (Im so blessed with useful coincidences) och menade på att en avliden släkting säkert försökte "hjälpa den där tjejen". Mig då alltså.

Jag måste säga att jag finner det hela mycket märkligt. Både jag och Flóki är jättepeppade nu eftersom han, tvärtemot vad jag trodde, ser fram emot att flytta in till stan, där många av mina vänner (som också har barn) bor.

Och nu har min chef bett om ursäkt för sitt beteende också. Tack. Och så fick alla på jobbet ett presentkort på en lyxig ansiktsbehandling på Nordica Spa. Tack.

yay

En dynamisk danslektion varsågod

Från filmen Napoleon Dynamite, som jag pinsamt nog inte såg förrän alldeles nyligen. Den är fantastisch. Liksom Jon Heder. Vilken kille.

De vill äta upp mig!

Ok, bara en hästbild till. Mular är bland det roligaste som finns på djur tycker jag. Det är något med det där klantiga smaskandet, de uppspärrade näsborrarna och fjuniga läppar som glufsar över ytan i sökandet efter något ätbart. Mulen lever sitt eget liv lite eftersom hästen inte ser vad som pågår precis framför munnen. Den har alltså en egen sökfunktion. En trevande sniffande metod. Glufs glufs i trynet så att tänderna sticker ut.

När jag satt på huk i full färd med att fotografera hände det flera gånger att jag plötsligt kände en varm andedräkt i nacken alldeles intill mig. Ett högljutt, sniffande ljud och en djup inandning som liksom... överröstade allt annat hörbart. När jag vände mig om stod flera vildstycken där i full färd med att nafsa på min jacka. Vart jag än gick kunde jag vara säker att det nyfikna glufsande ljudet följde tätt inpå.

Nån jacka fick de inte äta upp.
Men en puss fick nån.

Bakom stängda dörrar

När det börjar gå utför

När jag var uppe hos morfar hälsade jag på släktingar på gården intill, som används som sommarstuga. De berättade en rejäl rysare för mig när jag satt och drack te hos dem. Om i vintras... när de åkte dit för att slappna av i stugan och plötsligt la märke till märkliga små kullar under snödrivorna. Alldeles intill huset där de parkerat sin bil. Vid närmre anblick ser de blodfläckar i snön.

Någon borstar bort det vita och hoppar tillbaka när tre avhuggna (motorsågade?) hästhuvuden framträder. Med ögonen sönderplockade av korpar som flög högt ovanför kalaset.

Att slakta djur på gården är inget nytt.
Ganska ofräscht, men inget nytt.

Jag har dock aldrig vetat av en sån otrolig tankspriddhet som min morbror troligen drabbats av när han helt sonika glömmer bort att avlägsna eländet efter att ha agerat hästbödel.

Så kallt.

Så obetänksamt.

Så ... rått.

The man has lost it.

Paul Kaye

Jag föll handlöst för filmen "It´s all gone Pete Tong" och blev alldeles mycket förtjust och imponerad av skådisen Paul Kaye. Han är helt enkelt fenomenal i rollen som en legendarisk DJ going döv av knark och tinnitus, men som lyckas hitta nya sätt att göra musik av ljuden han har i huvudet efter att han blivit döv. Jag har sällan sett en sån färgglad och explosiv prestation på duken. Ge Paul Kaye en Oscar! Nu!

ps 2

Marco gömmer sig fortfarande i Indien nånstans. Även om han har en lägenhet här på Island. Och ett kontrakt hos Sagafilm.

I Indien får han jobb att sysselsätta sig med nämligen.

ds
ds

ps

För att uttrycka min hopplösa situation lite bättre vill jag gärna klämma in här att BaseCamp (där jag producerade en reklamfilm i januari) gick i graven för nån månad sedan. Eller... det köptes upp av jätten Sagafilm. Och gjorde de flesta arbetslösa samtidigt.

Island är för litet för sånt här.

Jag måste försöka bli nån frilansande hobby-dokumentärfilmare av nåt slag.



ds

panik

Just nu vill jag inget hellre än säga upp mig på mitt jobb.
Men tro jag kan det?
Fan och helvetets alla små jävlar.

Helgen hos morfar, del tre

Ute i stallet ser jag på hur min morbror drar ut ett dödfött lamm ur ett stackars vrålande får. Det finns en historia bakom alla lammstekar och den heter inte glamour. Med skiten upp över öronen berättar min morbrors fru hur hon fått skära ett par vanskapta lamm på halsen dagen innan, eftersom inälvorna stack ut genom magen på dom. Nej, det gick inte att rädda. Till och med jag inser det. De behövde dö. Fort.

Jag spenderar lång tid därinne och klappar små fjuniga lamm, totalt ignorerandes vad jag vet är deras kommande öde. Slakt-hus. Samtidigt hör jag hur det hostas och tuggas hö runt omkring mig. Det låter nästan mänskligt. Men det är djuren som andas och pustar. Jag lägger en spärr inför insikten av hur odräglig deras tillvaro är. Tills dom släpps fria för att springa och bli möra i bergen hela sommaren. Tills det blir höst.

hö blir får

Helgen hos morfar, del två

Jag sätter mig på morfars toalett och intar nästan instinktivt samma barnsligt mediterande sinnesstämning som alltid där inne. Betraktar det gröna kaklet på väggarna och den rosa puffiga gardinen med svarta prickar på. Ser likadant ut som för 15 år sedan. Jag funderar på det existensminimum som låg till grund för den stilmässiga fasaden en gång i tiden. Jag har alltid älskat den. Den utstrålar kärlek och trygghet, med mormors broderade toarullshållare som krona på verket. Jag får plötsligt syn på tandkrämen som jag en gång tog av misstag. Med en vaxad tandrad som följd. Löständer kräver som vetat ingen fluor, så är det ju. Jag reser mig och spolar och måste spola lite vatten i badkaret efteråt också, för att återställa vattenbalansen i ledningarna. Har jag nämnt att min mormor och morfar växte upp i stark fattigdom? Mormor hos fosterföräldrar dessutom. När dom var barn bodde folk fortfarande i TORVHUS! Kvarlevorna av ett sådant skymtar längre upp i backen intill fjällroten. Den har en märklig aura omkring sig. Mina ancestors levde där. Eller ... överlevde där.

Morfar smuttar på sin pipa när jag kommer fram och jag sätter mig hos honom i lilla rökvrån och fiskar fram en... harkel... mentholcigg. När jag var liten fick jag alltid blåsa morfars tändstickor, som han baddat tobaken med tills den börjat glöda. Nu sitter jag och tjuvröker med honom, och pratar hästar, släktfejd och världsproblem medans luften tunnas ut i fylliga rökslingor. Förstärkta i solen som tittar in genom det lilla fönstret.

Vi har ett samförstånd jag och min morfar. Jag blir så orolig för honom och hans alltmer skakande gamla kropp. Vill ta hand om honom. Sa åt honom att sluta dricka mjölk. Att det blir tungt i magen. Han skrattar bort det som vanligt och mutar mig med lite godis istället.

Helgen hos morfar, del ett

Redan halvvägs uppåt landet når jag det tidlösa stadiet när jag kör om en väldigt gammal men välbevarad Saab, som körde helt i sin egen takt. För sakta. När jag drar förbi hinner jag se hur en vithårig rufs sitter framåtlutad med ratten i stadigt grepp för att hålla fordonet i lågmäld fart på rätt väghalva. Hans lilla tant sitter lika vithårig och näpen i passagerarsätet bredvid. Det ser nästan lite högtidligt ut. Omkring oss finns bara berg och havet som strömmar in i fjorden. Jag är på norra Island och det enda som vittnar om kontakt med omvärlden är de gråslitna stolparna, som drar telefonledningarna till gårdarna som skymtar med jämna mellanrum. Jag kör uppför berg. Nerför berg. Intill sluttningar och åar. Transportsträckan är en tvåfilad mycket smal väg som slingrar sig genom landskapet. Raksträckor är inte att tala om.

När jag kliver in genom dörren hos morfar möts jag av dånande dragspel och gubbskratt. Han har besök av barndomsvänner, Runt 80 år gamla, och en av dom kan inte sluta prata. Han berättar historia efter historia så han knappt hinner andas. Rösten ger sig och han måste verkligen anstränga sig för att hålla ton när han pratar. Som om röstläget stigit flera oktaver och riskerar att enbart ge gälla ljud ifrån sig om han inte tar i tillräckligt. Gulligt. Han var som ett glatt litet barn.

Efter att ha lyssnat på deras återförenande i spelandet, och plinkat lite på piano själv, går jag med Flóki ut på gården och träffar min morbror. Han och hans fru håller på att lyfta ett ytterst avlivat får bak på en traktor. Vi hälsar snabbt och sen kör morbror iväg med den blödande ullklumpen, med huvudet dinglandes så att det stänkte om det. Kalla fakta, hinner jag tänka, när jag ser att Flóki ser. Det kanske är lika bra att han ser. Det går inte att dölja riktigt hur det går till på en bondgård.