Helgen hos morfar, del ett

Redan halvvägs uppåt landet når jag det tidlösa stadiet när jag kör om en väldigt gammal men välbevarad Saab, som körde helt i sin egen takt. För sakta. När jag drar förbi hinner jag se hur en vithårig rufs sitter framåtlutad med ratten i stadigt grepp för att hålla fordonet i lågmäld fart på rätt väghalva. Hans lilla tant sitter lika vithårig och näpen i passagerarsätet bredvid. Det ser nästan lite högtidligt ut. Omkring oss finns bara berg och havet som strömmar in i fjorden. Jag är på norra Island och det enda som vittnar om kontakt med omvärlden är de gråslitna stolparna, som drar telefonledningarna till gårdarna som skymtar med jämna mellanrum. Jag kör uppför berg. Nerför berg. Intill sluttningar och åar. Transportsträckan är en tvåfilad mycket smal väg som slingrar sig genom landskapet. Raksträckor är inte att tala om.

När jag kliver in genom dörren hos morfar möts jag av dånande dragspel och gubbskratt. Han har besök av barndomsvänner, Runt 80 år gamla, och en av dom kan inte sluta prata. Han berättar historia efter historia så han knappt hinner andas. Rösten ger sig och han måste verkligen anstränga sig för att hålla ton när han pratar. Som om röstläget stigit flera oktaver och riskerar att enbart ge gälla ljud ifrån sig om han inte tar i tillräckligt. Gulligt. Han var som ett glatt litet barn.

Efter att ha lyssnat på deras återförenande i spelandet, och plinkat lite på piano själv, går jag med Flóki ut på gården och träffar min morbror. Han och hans fru håller på att lyfta ett ytterst avlivat får bak på en traktor. Vi hälsar snabbt och sen kör morbror iväg med den blödande ullklumpen, med huvudet dinglandes så att det stänkte om det. Kalla fakta, hinner jag tänka, när jag ser att Flóki ser. Det kanske är lika bra att han ser. Det går inte att dölja riktigt hur det går till på en bondgård.