Meep

Vi hittade på låtar tillsammans när vi var små

Så. När livet i en människa tar slut. Blir det tyst. Det blir stilla. Det finns inget kvar av personen mer. Hon är nu upplöst. Finns inte längre. Som innehållet i en bränd bok. En gång full med kunskap och tycke som präntats in. Vetskap som en gång registrerats. Hennes närvaro. Hennes minnen. Hennes erfarenheter. Innehållet flammar upp och försvinner. Orden suddas ut. Bevisen för hennes existens. Vittnesbörden. Upplöst för alltid. Ett barndomsminne blott. En vän. Ett helt liv som levts. Och som nu ingen kan veta någonting om. Någonsin. Mer än de som redan vet och vill berätta om vilken fin tjej hon en gång var. Innan hon valde att ta slut.

Peek a Boo

Jag har lagt upp fler bilder på min Flickr.

Brukar inte minnas drömmar men...

I natt drömde jag att jag tappade en tand. Först gick det av en bit och sen trillade hela tanden ut ur nedre käken. Tror det var en visdomstand, även om jag aldrig fick mina. Det var rätt obehagligt, men ingen mardröm. Är det nån som vet vad det skulle kunna betyda?

The glamour of being ill

Jag har nu gått med i Facebook.

The glamour of being ill

Jag åt precis en jordgubbe som jag nös ut ur munnen igen.

Jag behöver glass i stora lass

Jag har 38 graders feber.
Snart blir jag yr.

Snor

Det är inte ofta jag blir sjuk, men när jag väl blir det så slänger immunförsvarets alla små vita riddare ifrån sig sina vapen och går och självdör kollektivt på en gång. Och kvar blir jag i sängen där jag inte förmår göra annat än att andas med ena näsborren och snora mig igenom dagen.

Vilket helsike det är att bli så dålig. Blir inte ens kul att stanna hemma från jobbet en dag och ta det lugnt. Maten smakar inget och huvudet känns som ett vadderat vakum och jag har inte kunnat komma på vettigare saker att göra än att plöja igenom en hel drös "pimp my profile" sidor i hopp om att kunna göra min myspace sida lite roligare, dock utan resultat.

Det är ju lite sorgligt.

Gay Pride i Reykjavík

Páll Óskar som har gjort sommarens discodänga.

Nadira kastar rosenblad på mig.

Jag på Kaffibarinn

Mina skor överlevde inte natten på Kaffibarinn. Det får bli stövlar nästa gång.

När naturen kallar

Jag har börjat lägga upp några bilder från resan runt Island på min Flickr.

Fler är på väg.

Den här är på Flóki under en av många kisspauser som fick uträttas ute i det fria, då avstånden mellan bebyggelser var stora på flera håll. Det blev en liten serie med kisspausbilder faktiskt.

Stress

Vädernyheter har nog sällan varit lika spännande som här. Det här är en riktig rysare faktiskt.

Jag rekommenderar användning av hörlurar vid tittandet, så att även den stämningsfulla bakgrundsmusiken kommer till sin fulla rätt.

Det blir lite bilder framöver

Hej! Mina ord har tagit slut för tillfället, varav bloggbrist.
Som delvis även beror på tidsbrist.
Och internetbrist.


Jag har flyttat.
Blivit moster.
Varit på semester i Sverige.
Och kört runt hela god damn Island.
Med tält.


Tältade dock bara en natt.
Socialiserade mig bland folk i sommarstugor och släktingar.


Jag ber om ursäkt för tystnaden.
Jag borde förstås ha satt ut ett prydligt litet meddelande om vart jag tar vägen.
För er som brukar läsa.
Det finns ingen vettig förklaring mer än att det troligtvis är en genetiskt ärvd benägenhet.

konservativt

Lísabet och jag har känt varandra sen vi var 7. Mitt första minne av vår bekantskap är en molnig sommardag på min trappa, där en djup diskussion fördes kring Jesus. Ett annat när jag tvingade henne att medverka i en dans jag gjort till Daddy Cool med Boney M. Vi fick gå en längre sträcka i vintermörkret till skolan varje dag. Vi kom ofta för sent. Vi lekte ofta i en grotta i en lavaterräng nära mitt hem. Vi hade ett geggamojkök vid en bäck. Vi promenerade ibland hela vägen till Hafnarfjörður från Garðabær. Det är säkert 5 km långt. Eller mer. Det är långt för små fötter men vi hade så mycket att prata om. Jag minns att hon önskade att hon varit en kille istället för tjej. Hon spelade fotboll. Jag var gymnast. Jag var utåtriktad. Hon introvert. Vi har alltid varit väldigt olika men vår vänskap har överlevt tack vare den bubbla som bildades runt oss när vi var små. Umgicks i timtals på vift utan att våra mammor tyckte sig behöva veta vad vi höll på med. Våra pappor fanns inte med i bilden. Alls. Vi var våra egna. Fick ta ansvar. Idag är vi fortfarande olika men vi delar samma intresse för historia. Hon har utbildat sig till arkeolog och gräver just nu upp gamla döingar på Reykholt. Tre präster i kistor som framträder under varsamt putsande av jord. Tänkte att ni kanske ville se. (länk)

Flóki´s skolavslutning

Den här tillställningen fick mig att tänka på examenstiderna i Lund. Hela Austurbæjarskóli, som är Reykjavíks äldsta grundskola firade att ha blivit utsläppta från skolan. Samtliga årgångar medverkade. Flóki går i tvåan och gick alldeles i början av det långa tåget. (Årgång 3 - 10. gick bakom) Flóki´s klass gick i röda batiktröjor som de hade färgat själva och bar på en drake som de hade gjort själva. Sen gick tåget en stor runda nere i stan med trummor och fanfar och polis och hela köret.

Jag sprang upp på caféet Babalú för att fånga en bättre vy. Det är trots allt ganska pampigt tycker jag. Extra fint är det för att det inträffade i lördags. Det vittnar om ett genuint engagemang från skolledningens sida. Och sånt uppskattas ju.

Jag och Flóki utanför Austurbæjarskóli. Den är lite grå och instutitionsaktig. Men den är vacker och har fina traditioner. Jag är stel som en pinne. Men jag är mamma till en ljusknott.

Det var tur att de satt så högt upp

Gubbarna sa att det skulle bli uppvisning.
Gymnastikföreningens årliga uppvisning.
Klart att vår seniorgrupp också skulle medverka.
Flóki skulle ju vara med.
Visst sa jag.
Lite flikflak och grejer.
Det kan ju inte vara så farligt.


Sen möttes jag av den här synen.


(notera den fullsatta läktaren)

Den var så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag hade ingen aning att hela läktaren skulle vara FULLSATT och att det skulle vara mörkt där inne och typ ljusshow och strålkastare och RÖKMASKIN.

Krilli

Ett generöst geni

Min vän Krilli är en makalös typ. Ett sällan skådat exemplar. Han är dataingenjör med kraftiga avvikelser. Mot konst. Är ljudfetischist och bestämde sig en dag i våras för att se om han kunde tillverka nån slags ljudanläggning. Han är kompis med elektricitet och gillar att mecka och ett par högtalare blev det ju. Och en prydlig liten förstärkare förpackad i en gammal antik kakburk med blommor på. Allt amatörmeckat och empiriskt tillrättalagt.

Han tyckte att jag skulle få ha dem hemma hos mig ett tag. Dök plötsligt upp med dem. Här, ett par högtalare varsågod. Så nu lyssnar jag mer på musik igen. Även om jag tycker att jag inte hinner.

Om alver

Det här med att det isländska vägverket faktiskt bemödar sig med att ta stora omvägar när nya vägar röjs på Island. Det stämmer att det enbart är för att blidka alverna. På riktigt alltså. Jag har försökt förklara för mina vänner på Island att andra utanför Island har svårt att förstå det här. Deras första reaktion har ofta varit några sekunders tyst blinkande med ögonen. Därefter har de muttrat att det kanske är lite svårt att förstå helt enkelt. Det slående är att ingen är beredd att förkasta idén om alvernas existens ute i grytet. Alla har haft en eller annan historia att berätta om dem. Ingen fnyser och säger att det är bara humbug som inte är på riktigt. Det här är helt enkelt allvar. Alla islänningar känner myten väl. Känner till alvernas karaktär. Det är en kollektiv myt, vilket gör den så stark. Den lever kvar lika troget som Kalle Anka på julafton. Eller de svenska tomtarna och deras fredande gröt. Det handlar om en föreställning om ett osynligt naturväsen. En föreställning som bor i det kollektiva kulturhjärtat på Island. En hel fantasivärld har tagits fram och präglat generationers generationer. Generationer som har genererat sagor och myter och som har återberättats av mors mödrar för att både skrämma och locka små barn att bete sig väl och respektera naturen. Det var nog så det började. Förr i tiden behövde folk ett naturväsen att skylla mångfalden av mänskliga brister på. Stöld, otrohet. Sjukdom och ond och bråd död. Allt kunde man härleda till elaka alver. Idag finns bara ett sagolikt skimmer av det påstådda naturväsenet kvar. De är ljusvarelser och bor i vackra slott i magiska stenar och berg och de vill gärna hjälpa och varna människor. Jag tror att anledningen till att de får leva kvar i det kollektiva kulturhjärtat är för att vi tycker om myten. Det hade varit himla trist om vi inte kom att tänka på arga alver när vägvärkets grävskopor går sönder gång på gång. Det är ett sätt att hedra minnet av ett kulturarv.

Ja, kära ni. Jag kommer att bli uppringd efter kl. sju ikväll (svensk tid) av Kvällspasset i P3 för att prata lite om kontrastfulla Island. Ön som bosattes först av bråkiga vikingar som blivit utvisade från Norge. Ön som nu satsar på högteknologi och kultur. Men som fortfarande tror på spöken och gastar.

Lite nervöst är det, men jag tror att jag kan prata på rätt bra om de här sakerna.

Bakom bloggen

Jo men annars går det fint. Jag vann en medalj förra veckan på gymnastiken. Nej jag tävlade inte mot gubbarna, vi var uppdelade så jag tävlade mot andra flickor. Jag kom trea, men det får man vara nöjd med när man är mamma och tant och allt det där.

Jag vill göra dokumentärfilm om gubbarna som fortfarande tränar gymnastik. Ser dem framför mig i slow motion. Närbild på ett hysteriskt ansikte och underhaka och ölmage som svänger av bara farten. De springer med kraftiga steg och studsar upp mot luften så att svetten skvätter om dem. Och så slår de sina volter i luften. Kanske landar lite knasigt och hamnar på rompen. Ja, det kan bli riktigt vackert.

Och så har jag fyllt år. 28 är jag nu men jag har stannat i växten och ser ut som 22 och får följdaktligen uppmärksamhet från fel målgrupp. De underåriga. Jag kanske blir en sån som attraheras av yngre män när jag blir äldre. Och nu slår vi genast bort den tanken tack.

Ja, jag är singel.
Men min yoga lärare verkar trevlig.
Oklart om han är singel.

Och så har jag börjat producera lite smått med en grupp människor inom film. Nyss startat så enough said. Vill inte jinxa nåt. Men det är kul.

Och så ser jag fram emot semestern i juli. Jag och Flóki ska köra runt hela Island och gå på upptäcktsfärd. Hälsa på folk, tälta, ta in på vandrarhem och befriend the trolls.

P3 vill ha mig.

Jag läser mycket. Har bekantat mig med urgammal isländsk litteratur. Läst Laxness. Läser Andri Snær. Suger i mig som en skrumpen svamp av det saftiga och glasklara i isländskan. Berikar vokabuläret. Återfår den fullkomligt fluenta talförmågan och bortglömda namn på saker och ting.

Det isländska isländskas och det svenska domnar och somnar. Praktiseras blott i tanken, som flimrande molntussar som antingen försvinner eller läcker ut på min blogg. Medans munnen tyst ser på.

Jag hörde svenska när jag flöt omkring i Blåa Lagunen i helgen. En hel busslast skålade med blåa drinkar i vattnet och någon pratade om trisslotter. Tre unga män klev i och en av dem utbrast förundrat “men det här luktar ju bajs”.

Konstaterandet yttrades med en sån där glad Upplandsdialekt. Det lät så oskyldigt fint och roligt. Det finns nog inget språk i världen som kommer i närheten, när det gäller svenskans lättsamma framtoning av skit. Bajs är helt enkelt roligast.

---

Det här skrev jag i måndags men jag blev attackerad av mossa och publicerade aldrig texten. Nån slags skrivkramp. Men nu verkar det som att jag ska få snacka av mig lite i radio. Producenten till Kvällspasset i P3 skickade mail och undrade om jag vill prata lite om Island imorgon. Vad säger ni om det? Höra bloggrösten tala ut i etern?

Tid och rum avtryckt i 100 km/h

Nedanstående bilder har en gemensam nämnare; de har tagits genom rutan på en bil som färdades i 90 - 120 km/h. Det blev en kul utmaning, som inte upphörde att fascinera mig, att fånga den rusande omgivningen och rama in den någorlunda proportionerligt. Jag fick en känsla av att komma närmre Nu-et. Att uppleva samspelet mellan faktisk yttre omständighet och min samtida bedömning av denna. Att ha en tidspress på mig att hinna rota fram kameran och trycka av innan landskapet försvunnit utom synhåll. Att skymta något fint i förväg och precis vid rätt tidpunkt smälla av så att jag fångar objektet som rusar förbi i bild. Därför gillar jag de här bilderna. För att de har ett sammanhang som kan avläsas i oskärpan. Och för att objekten som jag fotograferade har något att säga.

I Hvalfjörður, Valfjorden.


Linjerna uppe i klipporna visar antalet vulkanutbrott som ägt rum före istiden. Som att räkna ringarna på ett träd.

Det regnar där borta.

Snorri Sturluson härjade visst här. I Reykholt. När jag fick veta hade vi redan kört förbi så jag fick fota bakåt.

Det är i en atmosfär som denna som jag känner naturen är starkare än människan som lever i den. Den lilla elcentralen växer liksom in i landskapet.

Solen hälsar på ibland

... och när det händer känns det som att man befinner sig på en helt annan plats.

Överallt sträckte sig en väldig lavaöken med den tjockgrodda mossan ovanpå. Jordmassan rör ständigt på sig och skapar nya sprickor i jorden.

Den enda bilden som inte tagits från bilen. Här syns hur lavasmeten en gång flutit trögt framåt, som en tjock envis gröt som hunnit långt bort från vulkanen. Nu bygger folk sommarstugor här.

En gammal kall vulkan.

En bostad som glimtar lite ödsligt som ett sandkorn i mitten på bilden.

Molnshow

Grusvägar är inte ovanliga på Island.

Det här huset fascinerade mig. Såg ut som ett riktigt spökhus. Många gårdar lämnas och står därefter och gapar med tomma fönster och kala väggar i väntan på att tiden ska vittra sönder dem. Det här kanske står näst på tur. Om inte någon kommer ta över lantbruket.

Naturens skulptur. En aptitlig tryffel som marinerats under is och tid och regn. Klippor som består. Skårorna som karvats in. Sanden som rinner ner.



En typisk isländsk bondgård med ett alvslott i bakgrunden.

Berget med de två strecken. En gång revs det itu när jorden var het och ville åt två olika håll samtidigt. Då bildades en spricka i berget och från avgrunden kom ett väldigt lavasprut som limmade ihop såren. Och kvar finns ärren.

inflik

Det är som om alla fått en överdos av dagsljuset och blivit tokiga. Island är ett väldigt manodepressivt land. Hej o hå, nu ska allting plötsligt ske. Hyresvärdsgubben har sålt lägenheten jag bor i och sagt att jag måste ha flyttat ut den 1 juli. Ett tag sattes världen i gungning och jag blev sådär rastlöst hopplöst orolig. Har dock haft tur och hittat en ny lägenhet som jag kan få. Lättnad. Och i fredags blev jag påkörd av en galen jeep. Det gjorde ONT att se min söta stackars bil skrynklas på nosen. Så nu pågår en bedömningsprocess hos försäkringsbolaget om vem som ska betala notan. Jaja, så det är mycket som händer. Och framförallt mycket som händer på den sociala fronten. Jag umgås mer med folk av kött och blod än mitt tangentbord med andra ord. Men jag har fotat lite och så ska jag fota lite mer i helgen när vi åker bort till en sommarstuga för att fly all världens ondska och slappna av i en heitapottur med lite berg och sånt att titta på. Ni ska få se sen.

Bort med rost

Gymnastiken har blivit mitt nya forum för utmaningar. Jag tränar regelbundet två gånger i veckan och känner hur nånting "lossnar" för varje gång. En spänstig ådra kickar igång, rörelserna blir smidigare och musklerna får liv och gör som jag säger.

Varje gång jag har lyckats utföra en svår övning har jag känt ett lyckorus som därefter ersatts med en lust att överträffa nyss erövrad bragd. Vilket får mig att troget återvända till nästa pass.

Idag lyckades jag köra handvolt med en frivolt direkt efteråt. Visserligen på en lång trampetmatta med extra studs, men det är alltid en start. Bara att ha vågat och UTFÖRT rörelsen gör mig tillräckligt envis för att jag ska ge mig f.n på att klara av att göra det på vanlig golvmatta snart nu också.

Jag har också överträffat rädslan att göra rundat flikflak (den där man slänger sig hejvilt bakåt med armarna och sätter i dem i golvet så att benen sen kan dra runt så att man landar i mattan med dem). Jag kör om och om igen tills jag känner mig säker. Nu vill jag kunna göra två flikflak på raken. Sedan tre. Kanske kronar verket med en salto på slutet sen. Jag har börjat köra salto från trampolinen på badet. Det är kul.

Idrottspsykologi är egentligen alldagspsykologi. Jag lär mig mycket om hur jag fungerar genom att utsätta mig för det här. Anta utmaningar och lära känna mig själv i processen. Begränsningarna, koncentrationen, viljan. Lyssnar på kroppen. Bemästrar den. Jag måste få engagera mig i utmaningar för att vardagen ska kännas meningsfull. Gymnastiken duger okej än så länge. Gymet har jag inte besökt på flera månader. Att springa utan mål i sikte (annat än någons bakdel som pressar i motionscykeln framför mig) samtidigt som jag andas in omgivningens svettångor, lockar inte direkt.

Rök i Rökviken

Idag firas den första sommardagen på Island, vilket inte bara är grymt vilseledande utan även ganska besvikande. Den faktiska årstiden är en nyss uppvaknad vår och jag vet faktiskt inte varför kalendern säger att det är sommar nu. Måste ha varit propaganda av nåt slag förr i tiden. Hur som helst så firades denna dag något dämpat i stan idag eftersom Reykjaviks hjärta brann våldsamt igår så att röken lade sig över hela området. När jag var där idag rök det fortfarande lite från husen som drabbades. De totalförstördes. Det är lite sorgligt för det ena huset var över 200 år gammalt. Trähus. De flammade upp som tändstickor. Restaurangen Café Ópera och klubben Pravda är no more. Inte heller "Fröken Reykjavík"; korvkiosken som serverat hungriga partajare korv och läsk sedan urminnes tider. Den låg mellan de två husen och är troligtvis boven i dramat. Korvar är av ondo gott folk. I tell you.