Om alver

Det här med att det isländska vägverket faktiskt bemödar sig med att ta stora omvägar när nya vägar röjs på Island. Det stämmer att det enbart är för att blidka alverna. På riktigt alltså. Jag har försökt förklara för mina vänner på Island att andra utanför Island har svårt att förstå det här. Deras första reaktion har ofta varit några sekunders tyst blinkande med ögonen. Därefter har de muttrat att det kanske är lite svårt att förstå helt enkelt. Det slående är att ingen är beredd att förkasta idén om alvernas existens ute i grytet. Alla har haft en eller annan historia att berätta om dem. Ingen fnyser och säger att det är bara humbug som inte är på riktigt. Det här är helt enkelt allvar. Alla islänningar känner myten väl. Känner till alvernas karaktär. Det är en kollektiv myt, vilket gör den så stark. Den lever kvar lika troget som Kalle Anka på julafton. Eller de svenska tomtarna och deras fredande gröt. Det handlar om en föreställning om ett osynligt naturväsen. En föreställning som bor i det kollektiva kulturhjärtat på Island. En hel fantasivärld har tagits fram och präglat generationers generationer. Generationer som har genererat sagor och myter och som har återberättats av mors mödrar för att både skrämma och locka små barn att bete sig väl och respektera naturen. Det var nog så det började. Förr i tiden behövde folk ett naturväsen att skylla mångfalden av mänskliga brister på. Stöld, otrohet. Sjukdom och ond och bråd död. Allt kunde man härleda till elaka alver. Idag finns bara ett sagolikt skimmer av det påstådda naturväsenet kvar. De är ljusvarelser och bor i vackra slott i magiska stenar och berg och de vill gärna hjälpa och varna människor. Jag tror att anledningen till att de får leva kvar i det kollektiva kulturhjärtat är för att vi tycker om myten. Det hade varit himla trist om vi inte kom att tänka på arga alver när vägvärkets grävskopor går sönder gång på gång. Det är ett sätt att hedra minnet av ett kulturarv.