Meep

Vi hittade på låtar tillsammans när vi var små

Så. När livet i en människa tar slut. Blir det tyst. Det blir stilla. Det finns inget kvar av personen mer. Hon är nu upplöst. Finns inte längre. Som innehållet i en bränd bok. En gång full med kunskap och tycke som präntats in. Vetskap som en gång registrerats. Hennes närvaro. Hennes minnen. Hennes erfarenheter. Innehållet flammar upp och försvinner. Orden suddas ut. Bevisen för hennes existens. Vittnesbörden. Upplöst för alltid. Ett barndomsminne blott. En vän. Ett helt liv som levts. Och som nu ingen kan veta någonting om. Någonsin. Mer än de som redan vet och vill berätta om vilken fin tjej hon en gång var. Innan hon valde att ta slut.

Peek a Boo

Jag har lagt upp fler bilder på min Flickr.

Brukar inte minnas drömmar men...

I natt drömde jag att jag tappade en tand. Först gick det av en bit och sen trillade hela tanden ut ur nedre käken. Tror det var en visdomstand, även om jag aldrig fick mina. Det var rätt obehagligt, men ingen mardröm. Är det nån som vet vad det skulle kunna betyda?

The glamour of being ill

Jag har nu gått med i Facebook.

The glamour of being ill

Jag åt precis en jordgubbe som jag nös ut ur munnen igen.

Jag behöver glass i stora lass

Jag har 38 graders feber.
Snart blir jag yr.

Snor

Det är inte ofta jag blir sjuk, men när jag väl blir det så slänger immunförsvarets alla små vita riddare ifrån sig sina vapen och går och självdör kollektivt på en gång. Och kvar blir jag i sängen där jag inte förmår göra annat än att andas med ena näsborren och snora mig igenom dagen.

Vilket helsike det är att bli så dålig. Blir inte ens kul att stanna hemma från jobbet en dag och ta det lugnt. Maten smakar inget och huvudet känns som ett vadderat vakum och jag har inte kunnat komma på vettigare saker att göra än att plöja igenom en hel drös "pimp my profile" sidor i hopp om att kunna göra min myspace sida lite roligare, dock utan resultat.

Det är ju lite sorgligt.

Gay Pride i Reykjavík

Páll Óskar som har gjort sommarens discodänga.

Nadira kastar rosenblad på mig.

Jag på Kaffibarinn

Mina skor överlevde inte natten på Kaffibarinn. Det får bli stövlar nästa gång.

När naturen kallar

Jag har börjat lägga upp några bilder från resan runt Island på min Flickr.

Fler är på väg.

Den här är på Flóki under en av många kisspauser som fick uträttas ute i det fria, då avstånden mellan bebyggelser var stora på flera håll. Det blev en liten serie med kisspausbilder faktiskt.

Stress

Vädernyheter har nog sällan varit lika spännande som här. Det här är en riktig rysare faktiskt.

Jag rekommenderar användning av hörlurar vid tittandet, så att även den stämningsfulla bakgrundsmusiken kommer till sin fulla rätt.

Det blir lite bilder framöver

Hej! Mina ord har tagit slut för tillfället, varav bloggbrist.
Som delvis även beror på tidsbrist.
Och internetbrist.


Jag har flyttat.
Blivit moster.
Varit på semester i Sverige.
Och kört runt hela god damn Island.
Med tält.


Tältade dock bara en natt.
Socialiserade mig bland folk i sommarstugor och släktingar.


Jag ber om ursäkt för tystnaden.
Jag borde förstås ha satt ut ett prydligt litet meddelande om vart jag tar vägen.
För er som brukar läsa.
Det finns ingen vettig förklaring mer än att det troligtvis är en genetiskt ärvd benägenhet.

konservativt

Lísabet och jag har känt varandra sen vi var 7. Mitt första minne av vår bekantskap är en molnig sommardag på min trappa, där en djup diskussion fördes kring Jesus. Ett annat när jag tvingade henne att medverka i en dans jag gjort till Daddy Cool med Boney M. Vi fick gå en längre sträcka i vintermörkret till skolan varje dag. Vi kom ofta för sent. Vi lekte ofta i en grotta i en lavaterräng nära mitt hem. Vi hade ett geggamojkök vid en bäck. Vi promenerade ibland hela vägen till Hafnarfjörður från Garðabær. Det är säkert 5 km långt. Eller mer. Det är långt för små fötter men vi hade så mycket att prata om. Jag minns att hon önskade att hon varit en kille istället för tjej. Hon spelade fotboll. Jag var gymnast. Jag var utåtriktad. Hon introvert. Vi har alltid varit väldigt olika men vår vänskap har överlevt tack vare den bubbla som bildades runt oss när vi var små. Umgicks i timtals på vift utan att våra mammor tyckte sig behöva veta vad vi höll på med. Våra pappor fanns inte med i bilden. Alls. Vi var våra egna. Fick ta ansvar. Idag är vi fortfarande olika men vi delar samma intresse för historia. Hon har utbildat sig till arkeolog och gräver just nu upp gamla döingar på Reykholt. Tre präster i kistor som framträder under varsamt putsande av jord. Tänkte att ni kanske ville se. (länk)

Flóki´s skolavslutning

Den här tillställningen fick mig att tänka på examenstiderna i Lund. Hela Austurbæjarskóli, som är Reykjavíks äldsta grundskola firade att ha blivit utsläppta från skolan. Samtliga årgångar medverkade. Flóki går i tvåan och gick alldeles i början av det långa tåget. (Årgång 3 - 10. gick bakom) Flóki´s klass gick i röda batiktröjor som de hade färgat själva och bar på en drake som de hade gjort själva. Sen gick tåget en stor runda nere i stan med trummor och fanfar och polis och hela köret.

Jag sprang upp på caféet Babalú för att fånga en bättre vy. Det är trots allt ganska pampigt tycker jag. Extra fint är det för att det inträffade i lördags. Det vittnar om ett genuint engagemang från skolledningens sida. Och sånt uppskattas ju.

Jag och Flóki utanför Austurbæjarskóli. Den är lite grå och instutitionsaktig. Men den är vacker och har fina traditioner. Jag är stel som en pinne. Men jag är mamma till en ljusknott.

Det var tur att de satt så högt upp

Gubbarna sa att det skulle bli uppvisning.
Gymnastikföreningens årliga uppvisning.
Klart att vår seniorgrupp också skulle medverka.
Flóki skulle ju vara med.
Visst sa jag.
Lite flikflak och grejer.
Det kan ju inte vara så farligt.


Sen möttes jag av den här synen.


(notera den fullsatta läktaren)

Den var så mycket större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag hade ingen aning att hela läktaren skulle vara FULLSATT och att det skulle vara mörkt där inne och typ ljusshow och strålkastare och RÖKMASKIN.

Krilli

Ett generöst geni

Min vän Krilli är en makalös typ. Ett sällan skådat exemplar. Han är dataingenjör med kraftiga avvikelser. Mot konst. Är ljudfetischist och bestämde sig en dag i våras för att se om han kunde tillverka nån slags ljudanläggning. Han är kompis med elektricitet och gillar att mecka och ett par högtalare blev det ju. Och en prydlig liten förstärkare förpackad i en gammal antik kakburk med blommor på. Allt amatörmeckat och empiriskt tillrättalagt.

Han tyckte att jag skulle få ha dem hemma hos mig ett tag. Dök plötsligt upp med dem. Här, ett par högtalare varsågod. Så nu lyssnar jag mer på musik igen. Även om jag tycker att jag inte hinner.

Om alver

Det här med att det isländska vägverket faktiskt bemödar sig med att ta stora omvägar när nya vägar röjs på Island. Det stämmer att det enbart är för att blidka alverna. På riktigt alltså. Jag har försökt förklara för mina vänner på Island att andra utanför Island har svårt att förstå det här. Deras första reaktion har ofta varit några sekunders tyst blinkande med ögonen. Därefter har de muttrat att det kanske är lite svårt att förstå helt enkelt. Det slående är att ingen är beredd att förkasta idén om alvernas existens ute i grytet. Alla har haft en eller annan historia att berätta om dem. Ingen fnyser och säger att det är bara humbug som inte är på riktigt. Det här är helt enkelt allvar. Alla islänningar känner myten väl. Känner till alvernas karaktär. Det är en kollektiv myt, vilket gör den så stark. Den lever kvar lika troget som Kalle Anka på julafton. Eller de svenska tomtarna och deras fredande gröt. Det handlar om en föreställning om ett osynligt naturväsen. En föreställning som bor i det kollektiva kulturhjärtat på Island. En hel fantasivärld har tagits fram och präglat generationers generationer. Generationer som har genererat sagor och myter och som har återberättats av mors mödrar för att både skrämma och locka små barn att bete sig väl och respektera naturen. Det var nog så det började. Förr i tiden behövde folk ett naturväsen att skylla mångfalden av mänskliga brister på. Stöld, otrohet. Sjukdom och ond och bråd död. Allt kunde man härleda till elaka alver. Idag finns bara ett sagolikt skimmer av det påstådda naturväsenet kvar. De är ljusvarelser och bor i vackra slott i magiska stenar och berg och de vill gärna hjälpa och varna människor. Jag tror att anledningen till att de får leva kvar i det kollektiva kulturhjärtat är för att vi tycker om myten. Det hade varit himla trist om vi inte kom att tänka på arga alver när vägvärkets grävskopor går sönder gång på gång. Det är ett sätt att hedra minnet av ett kulturarv.

Ja, kära ni. Jag kommer att bli uppringd efter kl. sju ikväll (svensk tid) av Kvällspasset i P3 för att prata lite om kontrastfulla Island. Ön som bosattes först av bråkiga vikingar som blivit utvisade från Norge. Ön som nu satsar på högteknologi och kultur. Men som fortfarande tror på spöken och gastar.

Lite nervöst är det, men jag tror att jag kan prata på rätt bra om de här sakerna.

Bakom bloggen

Jo men annars går det fint. Jag vann en medalj förra veckan på gymnastiken. Nej jag tävlade inte mot gubbarna, vi var uppdelade så jag tävlade mot andra flickor. Jag kom trea, men det får man vara nöjd med när man är mamma och tant och allt det där.

Jag vill göra dokumentärfilm om gubbarna som fortfarande tränar gymnastik. Ser dem framför mig i slow motion. Närbild på ett hysteriskt ansikte och underhaka och ölmage som svänger av bara farten. De springer med kraftiga steg och studsar upp mot luften så att svetten skvätter om dem. Och så slår de sina volter i luften. Kanske landar lite knasigt och hamnar på rompen. Ja, det kan bli riktigt vackert.

Och så har jag fyllt år. 28 är jag nu men jag har stannat i växten och ser ut som 22 och får följdaktligen uppmärksamhet från fel målgrupp. De underåriga. Jag kanske blir en sån som attraheras av yngre män när jag blir äldre. Och nu slår vi genast bort den tanken tack.

Ja, jag är singel.
Men min yoga lärare verkar trevlig.
Oklart om han är singel.

Och så har jag börjat producera lite smått med en grupp människor inom film. Nyss startat så enough said. Vill inte jinxa nåt. Men det är kul.

Och så ser jag fram emot semestern i juli. Jag och Flóki ska köra runt hela Island och gå på upptäcktsfärd. Hälsa på folk, tälta, ta in på vandrarhem och befriend the trolls.

P3 vill ha mig.

Jag läser mycket. Har bekantat mig med urgammal isländsk litteratur. Läst Laxness. Läser Andri Snær. Suger i mig som en skrumpen svamp av det saftiga och glasklara i isländskan. Berikar vokabuläret. Återfår den fullkomligt fluenta talförmågan och bortglömda namn på saker och ting.

Det isländska isländskas och det svenska domnar och somnar. Praktiseras blott i tanken, som flimrande molntussar som antingen försvinner eller läcker ut på min blogg. Medans munnen tyst ser på.

Jag hörde svenska när jag flöt omkring i Blåa Lagunen i helgen. En hel busslast skålade med blåa drinkar i vattnet och någon pratade om trisslotter. Tre unga män klev i och en av dem utbrast förundrat “men det här luktar ju bajs”.

Konstaterandet yttrades med en sån där glad Upplandsdialekt. Det lät så oskyldigt fint och roligt. Det finns nog inget språk i världen som kommer i närheten, när det gäller svenskans lättsamma framtoning av skit. Bajs är helt enkelt roligast.

---

Det här skrev jag i måndags men jag blev attackerad av mossa och publicerade aldrig texten. Nån slags skrivkramp. Men nu verkar det som att jag ska få snacka av mig lite i radio. Producenten till Kvällspasset i P3 skickade mail och undrade om jag vill prata lite om Island imorgon. Vad säger ni om det? Höra bloggrösten tala ut i etern?

Tid och rum avtryckt i 100 km/h

Nedanstående bilder har en gemensam nämnare; de har tagits genom rutan på en bil som färdades i 90 - 120 km/h. Det blev en kul utmaning, som inte upphörde att fascinera mig, att fånga den rusande omgivningen och rama in den någorlunda proportionerligt. Jag fick en känsla av att komma närmre Nu-et. Att uppleva samspelet mellan faktisk yttre omständighet och min samtida bedömning av denna. Att ha en tidspress på mig att hinna rota fram kameran och trycka av innan landskapet försvunnit utom synhåll. Att skymta något fint i förväg och precis vid rätt tidpunkt smälla av så att jag fångar objektet som rusar förbi i bild. Därför gillar jag de här bilderna. För att de har ett sammanhang som kan avläsas i oskärpan. Och för att objekten som jag fotograferade har något att säga.

I Hvalfjörður, Valfjorden.


Linjerna uppe i klipporna visar antalet vulkanutbrott som ägt rum före istiden. Som att räkna ringarna på ett träd.

Det regnar där borta.

Snorri Sturluson härjade visst här. I Reykholt. När jag fick veta hade vi redan kört förbi så jag fick fota bakåt.

Det är i en atmosfär som denna som jag känner naturen är starkare än människan som lever i den. Den lilla elcentralen växer liksom in i landskapet.

Solen hälsar på ibland

... och när det händer känns det som att man befinner sig på en helt annan plats.

Överallt sträckte sig en väldig lavaöken med den tjockgrodda mossan ovanpå. Jordmassan rör ständigt på sig och skapar nya sprickor i jorden.

Den enda bilden som inte tagits från bilen. Här syns hur lavasmeten en gång flutit trögt framåt, som en tjock envis gröt som hunnit långt bort från vulkanen. Nu bygger folk sommarstugor här.

En gammal kall vulkan.

En bostad som glimtar lite ödsligt som ett sandkorn i mitten på bilden.

Molnshow

Grusvägar är inte ovanliga på Island.

Det här huset fascinerade mig. Såg ut som ett riktigt spökhus. Många gårdar lämnas och står därefter och gapar med tomma fönster och kala väggar i väntan på att tiden ska vittra sönder dem. Det här kanske står näst på tur. Om inte någon kommer ta över lantbruket.

Naturens skulptur. En aptitlig tryffel som marinerats under is och tid och regn. Klippor som består. Skårorna som karvats in. Sanden som rinner ner.



En typisk isländsk bondgård med ett alvslott i bakgrunden.

Berget med de två strecken. En gång revs det itu när jorden var het och ville åt två olika håll samtidigt. Då bildades en spricka i berget och från avgrunden kom ett väldigt lavasprut som limmade ihop såren. Och kvar finns ärren.

inflik

Det är som om alla fått en överdos av dagsljuset och blivit tokiga. Island är ett väldigt manodepressivt land. Hej o hå, nu ska allting plötsligt ske. Hyresvärdsgubben har sålt lägenheten jag bor i och sagt att jag måste ha flyttat ut den 1 juli. Ett tag sattes världen i gungning och jag blev sådär rastlöst hopplöst orolig. Har dock haft tur och hittat en ny lägenhet som jag kan få. Lättnad. Och i fredags blev jag påkörd av en galen jeep. Det gjorde ONT att se min söta stackars bil skrynklas på nosen. Så nu pågår en bedömningsprocess hos försäkringsbolaget om vem som ska betala notan. Jaja, så det är mycket som händer. Och framförallt mycket som händer på den sociala fronten. Jag umgås mer med folk av kött och blod än mitt tangentbord med andra ord. Men jag har fotat lite och så ska jag fota lite mer i helgen när vi åker bort till en sommarstuga för att fly all världens ondska och slappna av i en heitapottur med lite berg och sånt att titta på. Ni ska få se sen.

Bort med rost

Gymnastiken har blivit mitt nya forum för utmaningar. Jag tränar regelbundet två gånger i veckan och känner hur nånting "lossnar" för varje gång. En spänstig ådra kickar igång, rörelserna blir smidigare och musklerna får liv och gör som jag säger.

Varje gång jag har lyckats utföra en svår övning har jag känt ett lyckorus som därefter ersatts med en lust att överträffa nyss erövrad bragd. Vilket får mig att troget återvända till nästa pass.

Idag lyckades jag köra handvolt med en frivolt direkt efteråt. Visserligen på en lång trampetmatta med extra studs, men det är alltid en start. Bara att ha vågat och UTFÖRT rörelsen gör mig tillräckligt envis för att jag ska ge mig f.n på att klara av att göra det på vanlig golvmatta snart nu också.

Jag har också överträffat rädslan att göra rundat flikflak (den där man slänger sig hejvilt bakåt med armarna och sätter i dem i golvet så att benen sen kan dra runt så att man landar i mattan med dem). Jag kör om och om igen tills jag känner mig säker. Nu vill jag kunna göra två flikflak på raken. Sedan tre. Kanske kronar verket med en salto på slutet sen. Jag har börjat köra salto från trampolinen på badet. Det är kul.

Idrottspsykologi är egentligen alldagspsykologi. Jag lär mig mycket om hur jag fungerar genom att utsätta mig för det här. Anta utmaningar och lära känna mig själv i processen. Begränsningarna, koncentrationen, viljan. Lyssnar på kroppen. Bemästrar den. Jag måste få engagera mig i utmaningar för att vardagen ska kännas meningsfull. Gymnastiken duger okej än så länge. Gymet har jag inte besökt på flera månader. Att springa utan mål i sikte (annat än någons bakdel som pressar i motionscykeln framför mig) samtidigt som jag andas in omgivningens svettångor, lockar inte direkt.

Rök i Rökviken

Idag firas den första sommardagen på Island, vilket inte bara är grymt vilseledande utan även ganska besvikande. Den faktiska årstiden är en nyss uppvaknad vår och jag vet faktiskt inte varför kalendern säger att det är sommar nu. Måste ha varit propaganda av nåt slag förr i tiden. Hur som helst så firades denna dag något dämpat i stan idag eftersom Reykjaviks hjärta brann våldsamt igår så att röken lade sig över hela området. När jag var där idag rök det fortfarande lite från husen som drabbades. De totalförstördes. Det är lite sorgligt för det ena huset var över 200 år gammalt. Trähus. De flammade upp som tändstickor. Restaurangen Café Ópera och klubben Pravda är no more. Inte heller "Fröken Reykjavík"; korvkiosken som serverat hungriga partajare korv och läsk sedan urminnes tider. Den låg mellan de två husen och är troligtvis boven i dramat. Korvar är av ondo gott folk. I tell you.

Sockervadd och mögelost hör inte ihop... ju

Jag och Eijan på Kaffibarinn. Jag ser fortfarande anständig ut. Det var nog inte förrän en dubbel vodkadrink muterade i magen (där en generös pöl med rödvin redan låg och jäste) som ögonen ändrade form och blev lite rödsprängda, jag började sluddra, vingla in på toa, pussas med kompisar och kort därefter ta det mest förnuftiga beslutet den kvällen om att gå hem!

Jag minns att jag ringde upp vännen Æ för att någon skulle få lyssna på mitt sludder under hemfärden. Han fick även bevittna live hur jag plötsligt blev tillfångatagen av två män som kom rakt emot mig på trottoaren. De lyfte upp mig och gick iväg med mig. Sannolikt på skämt. Men jag blev arg och Æ hörde på andra sidan luren hur jag vräste ur mig att de skulle få på käften om de inte släppte ner mig.

Sen gick jag sedvanligt in på Devito´s för att beställa slemmig pizzamat. Æ ville inte ha och satt kvar i sitt vardagsrum och fortsatte lyssna på mitt babbel med pizza-latino-salsamusik i bakgrunden. Jag minns inte vad som sades men jag minns att pizzabagarna utbrast "aaah... Magnea!" när jag kom in. Vilket är mitt andranamn, som jag alltmer har börjat signera mina kvitton med istället för mitt efternamn. Ett slags trots mot pappa.

Æ fick sedan lyssna på mig sucka och sluddra mig hela vägen hem där vi sedan sa adjö. Jag åt en tugga av pizzan, blev våldsamt trött och somnade i sängen med alla kläder på.

På ett sätt var det kul att bli fjorton igen på fyllan men nästa gång jag ens överväger att blanda osympatiska vintyper med varandra ska jag minnas hur det var att vakna upp sensationellt bakfull och se ut som en överkörd och illa tilltygad sak som trillat ner i avloppet och fiskats upp igen.

Omslag

Sol som riktar skarpa strålar in genom fönstret och jag slår upp ögonen. Det var som en efterlängtad återträff med en saknad vän. Vid närmre anblick ser jag att även himlen poserar molnfritt. Mentolblå och klar. Godmorgon säger de till mig, solen och den täckblåa färgen och jag går upp med en lätthet som känns bekant från Sverige.

Solmorgon.

Det här blir en fin dag, tänker jag.

På jobbet planerar jag utomhusaktiviteter inför dagens fritidspass. Jag reser mig upp och tar en kaffepaus i köket i tio minuter. När jag kommer tillbaka in på kontoret hör jag redan på avstånd att vindarna börjat hamra mot fönstret. Sen ser jag snöklet klamra sig fast på rutan och rinna ner i hopplös kamp för att bli slask på gatan.

Det här var nog årets rekord i väderomslag.

Gör ett litet inflik här (i tystnaden, jag vet, men jag mår bra av att få lite distans till bloggen. Det är antingen glesa inlägg eller ett avslut på det hela, vilket jag inte är så sugen på egentligen) efter att nyss ha sett på SVT´s "Inför Eurovision", eller vad det nu heter, gå på isländsk riksteve. Ni har säkert hunnit se den innan? Ja, ni som överhuvudtaget uppskattar nöjet med Eurovision och är nyfikna som jag på bidragen i år. För det handlar ju inte om bra eller dålig musik. Det handlar ju om Eurovision som GREJ! I alla fall. Jag kände hur jag nästan rodnade och sjönk djupare ner i soffan när jag insåg att Eiríkur Hauksson står kvar i år som paneldebattör, även om han faktiskt är med och representerar Islands bidrag i år. Pinsamt kändes det. Jag satt och skämdes! Och kunde inte riktigt motivera för mig själv hur jag kunde gripas av så starkt engagemang. Men ja... pinigt. Att de dessutom körde en alldeles specialgjord presentationsvideo av Eiríkur innan låten kördes igång. Ja... det var väl lite over the top va. Och sen... att stå där i en ring och ge kollegan betyg inför hela svenska folket och dess nordiska grannar. Va.. ja som sagt. Pinigt. Begriper inte varför han får va kvar som bedömare när han själv är med. Men ja. Han är fin Eiríkur. Jag gillade inte låten själv från början. Tyckte den var seg. Och gammaldags. Men efter att ha sett de andra bidragen låter han ändå rätt fin tycker jag. Lite mer mänsklig. Inte så popmodern. Jaja... jag fick för mig att kolla upp honom, Eiríkur, på Íslendingabók. Och tihi. Jag kanske inte borde berätta det här med risk för att stämpla Islandsfolket som komplett inavel. Men ja, vi är ju faktiskt släkt jag och Eiríkur. Inte så långt tillbaka heller. Det hade jag faktiskt ingen aning om.

hejsan internet

Jag har nyss kommit hem från en resa ute på landet. Undrar om det är nyttigt att inte duscha på en vecka. Det blir nästan lite religiöst att tvätta sig nu i alla fall. Nu ska jag på konsert med Björk og sen ska jag förhoppningsvis kunna sätta mig ner i lugn och ro o skriva lite här.

liv på gatan

En ung man sjöng utanför mitt hus nyss. Han sjöng från hjärtat, det hördes. Klangen klockade gatans fasader, hittade vägen in genom mitt fönster. Och han tog i så att han överröstade regnet.

Det gråa mysiga regnet.

Idag är precis en sån dag där folk kan gå och sjunga i regnet för sig själva ute på gatan. Det är grått men ljust på samma gång och ingen bryr sig. Man kan sjunga för regnet när det envisas med att hälla ner sig på vårförnyade människor.

Skeva låtsaskompisar

Flóki hittade filmen ”Karlsson på taket” på biblioteket häromdagen så nu har jag sett en svensk film dubbad på isländska. Stackars unge tänkte jag när jag såg Karlsson i bild, flygandes omkring med sin lilla propeller. Vilken traumatisk roll att ta på sig för ett barn. Jag menar… barnet är flintskalligt och överviktigt! Ser ut som en tjurig gammal gubbe! Och är dessutom i detta fallet dubbad med isländsk gubbröst. Det måste ha gått snett nånstans. Eller var det meningen att det skulle bli så här, Astrid?

En erfaren möbel

Idag ärvde jag en gammal sekretär. Historien bakom den sträcker sig till 30- 40-talet då den införskaffades av min mormors fosterföräldrar, som då bodde i ett torvhus! Vilket de gjorde tills ett ordentligt hus blev byggt på 50-talet. Huset som mormor och morfar och sekretären sedan bodde i. Och mamma. Och hennes fyra syskon

Nu står den här i mitt vardagsrum och stirrar på mig. Det känns som att jag borde göra något för den nu. Kanske putsa den, torka ur lådorna och säga att den är fin för att den ska acceptera mig som ny ägare.

Apornas planet

Kolla in det här!

Dagen som mådde som jag

Det är inte helt omöjligt att det faktiskt har blivit vår här på Island nu. Jag tyckte att jag skymtade lite gröna strån idag på den gulfalnade gräsmattan. Även om det har både snöat, haglat och ösregnat idag så har det faktiskt varit övervägande soligt för det mesta.

Det var ett fint skådespel jag körde hem emot ikväll. Det var solnedgång, med solstrålar. Och lila regnfyllda bomullsbollar här och var uppe på himlen som på vissa håll brast så att regnet syntes falla ner ur molnet, som en lila kulört som rann ner och kletade på solnedgången i tavlan.

Dynamiskt.

De bådar gott

Det brukar hända mig rätt ofta, varför vet jag inte, men jag och bandet Sigur-Rós har nån märklig dragningskraft. Ikväll stod plötsligt basisten bredvid mig vid kyldisken i affären och letade efter lämplig soyamjölk. Jag börjar se det som ett gott omen när jag får syn på dem ute på vift. Alver som de är.

Nu ska jag ömsa skinn och peela bort hudceller

Kasta ut fler urtvättade tygstycken ur garderoben och dra fram kläder i gälla färger. Googlade på ”Smarties” idag bara för att jag blev hungrig på färger. Vitaminspruta för en undernärd hornhinna som blivit utsatt för alldeles för mycket svartvitt. Har annars vältrat mig i ”The League of Gentlemen” och har hunnit fram till tredje säsongen nu (inklusive en julspecial film) och vill inte att det roliga ska ta slut. Den får liksom högsta betyg på allt. Skådespeleriet är fantastiskt nyanserat. Scenografin är riktigt snygg, ja eller vacker till och med. Full med anspråkslösa lustiga detaljer i bakgrunden. Manuset är sagolikt! En rik produktion kanske det ska kallas. Upplevelserik. Och väl genomtänkt. Jag känner att jag vill äga avsnitten på dvd och se om dem. Har garvat som en häst om kvällarna här med min vän ”Ævar”, som är manusförfattare och skriver komedier för TV bland annat. Han inspirerar mig! Och det behövs.

Jag förstår varför farbror Baldur äger en ljusterapilampa

Slummer… och min blogg somnade… men det är bara för att jag håller på att vakna ur vinterdvalan nu och är ute o härjar. ”Klick” sa det så blev det plötsligt ljust ute på bara nån vecka, som om nån äntligen hittat och tänt den stora lampan uppe på himlen. Det är dagsljust fortfarande så sent som 20.30 på kvällen och dagarna blir längre i ultrarapid fart. Jag kisar dock lite misstroget upp mot solen… som en trött vampyr som fått pysa i en isoleringscell hela vintern och som nyss blivit utsläppt. Tar farväl av den mentala autopiloten och tackar för den trogna tjänsten i vintermörkrets vardagsliv. Inser att jag måste ha varit ganska deprimerad under större delen av vinterhalvåret, nu när ljuset kastar sitt sken in i varje vrå i sinnet och visar upp saker som de är. Eller deprimerad, jag vet inte. Lite avslagen kanske.

We can afford to be quite bold

Min nya fluga är "The League of Gentlemen". Fantastiskt roligt. Gillar ni det här kommer ni gilla serien också. Finns fler klipp på youtube, som ni förresten måste klicka på för att se nåt överhuvudtaget eftersom BBC inte riktigt vill samarbeta här.

101 Reykjavík

Jag glömde ju. Jag ville att ni skulle få följa med på en promenad i stan. Det är nämligen rätt fint här. Jag glömmer bort det ibland.

Jag har varit hemma idag från jobbet eftersom jag är sjuk. Blir alltid lätt panikslagen när jag får tid över att spontant vandra omkring lite på måfå i lägenheten. Jag lyckas inte hitta lugnet här inne. Jag vantrivs! Kanske för att min säng spökar. Kanske för att cementväggarna är kalla.

Jag irrar runt och öppnar skåp för att hitta något som distraherar. Plockar fram Betty Crocker burken och slevar i mig chokladkräm. Öppnar kylskåp och hittar Hershey´s chokladsås som fick toppa en kulle med grädde i en skål. Öppnar frysen och äter upp resterna ur en Ben & Jerry´s med chokladkaka i.

Så ringer syster Svandís från Sverige och beklagar sig över pojkvän och elände och vill flytta till Island och jag tänker att hon nog aldrig kommer kunna känna sig hemma i Sverige heller. Vilka extremt rotlösa typer vi är. Det är lite fenomenalt med tanke på att jag faktiskt har bott i Sverige i 13 år! Det är halva mitt liv typ! Men hur mycket jag än gillar Sverige så har jag aldrig lyckats känna mig riktigt hemma där. Island har alltid fattats mig. Stort.

Jag tog farmor på en liten bíltur idag och vi körde till en plats där hon och farfar bodde en gång utanför Reykjavík. När vi körde dit bad hon mig titta mot viken och berättade att innan de förlovade sig hade hon tagit båten till honom på Akranes med ett litet liv växandes i magen. 40 år senare tog hon samma båt för att följa farfar i kistan tillbaka till Akranes för begravning. Hon sa att det var som att hon en gång hade tagit med sig framtiden dit och 40 år senare tagit det förflutna dit. I en kista. Jag gillar min farmors sätt att tänka. Livet blir lite större då.

en hyperaktiv man innan månadsskiftet

Jag har också varit hos en spåtant. Eller hon kallar sig för häxa och såg ut som en sån också. Blekt stripigt långt hår och djup urringning. Äger en populär häxbutik på Vesturgata. Jag blev liksom nyfiken bara en dag på att prova. Hon frågade om det var något särskilt jag ville veta men jag sa bara att det känns som jag befinner mig vid nån slags vägskäl och då sa hon att jag skulle dra ett par runor ur en påse och den första symbolen jag drog var runan "Dagur", som betyder just "vägskäl". Jag blev lite impad. Därefter följde ett flertal tarot-läggningar om mitt kärleksliv, jobb och hem och sånt. Hon tyckte att det var konstigt att jag är singel för att korten talade visst om att jag var mer än redo för ett förhållande och att jag inte har kvar gammalt grubbel och obearbetade känslor från tidigare förhållanden. Det tycker jag stämmer faktiskt. Så hit med en man tack!

Vidare drog jag ett kort som skulle beskriva min framtida kille och då drog jag spelet "Prince of swords" och ett antal andra kort som skulle beskriva karaktären på killen och ur detta läste häxan att det är en hyperaktiv man jag ska hålla ögonen öppna för. Hon påpekade att denne trots sin karaktäriska framtoning har hittat sin plats i tillvaron och att jag aldrig kommer ha tråkigt med honom. Hon sa att jag kommer lära känna honom via en tjej som ska vara något av en ledartyp och som "skulle kunna sälja sand i Sahara".

Nu är frågan var jag ska börja se mig omkring.

Fastighetsmäklarbranchen?
TV-shop?

Dagens horoskop lovar förresten att jag kommer hitta min blivande make innan mars-månad tar slut.

Det är skönt att läsa horoskop ibland.

hon klipper bort eländet

Allt är väl hyfsat bra här borta. Jag är inne i nån slags förnyelseperiod och antar att det är den uteblivna våren som får mig att i ren protest kasta ut kläder ur garderoben och klippa bort den klorblekta vinterrufsen så att håret blir kort kort och utan slitna problem. Jag har aldrig haft så kort hår. Det känns som jag tar på en avlemmad kroppsdel när jag pillar lite förundrat i nackhåren. Jag har velat ha kort hår väldigt länge men har alltid mesat till det när jag väl suttit i frisörstolen. Men denna gången tvekade jag inte och såg förtjust på när gamla strån från jobbiga tider silade ner på golvet i eftermiddagssolen. 20 cm och några år borta på bara några hastiga saxtag.

rutinerat

Måste bara förklara bilden inifrån bussen nedan. Den föreställer en lastbil som håller på att lyfta en ganska illa tilltygad jeep på pallen där bak. Nån stackare måste ha kört av vägen och av den krossade bilrutan att döma ha rullat några varv extra. Lite lustigt att bildtexten i tv-rutan just i detta ögonblick lyder "Þið þekkið rútínuna" eller "you know the routine". Det sker som sagt ohyggligt många olyckor på Islands vägar.

På bussen hem

mmm... förtroendeingivande förråd... hissarna fungerade dock utmärkt och backarna var helt perfekta att ila nerför så tårarna sprutade utav bara farten. Jag vurpade två gånger. En gång när jag flög upp i luften på en ramp, och en gång just när en jobbkompis fiskade fram kameran för att fota mig där jag kom farandes nerför backen och plötsligt såg en helt galen snöscooter sprätta fram som ett monster rakt emot mig. Jag blev livrädd och vurpade några rundor och märkte sen att något inte stämde när jag låg stilla och skrek. Min vänstra axel satt inte riktigt på rätt plats. Jag fick leta reda på den högra armen som fick rycka in den vänstra armen tillbaka på sin plats, som vilken medlem som helst i familjen Adams. Sen var det bara att fortsätta åka... och min kollega... det svinet... han bara låg kvar och fotade. Jag är helt öm där nu. Kan knappt klä på mig, eller klia mig på ryggen och det gör ont bara att svänga ratten i bilen. Heheh... men det var det värt. Det läks.